2016-12-03

Alice Bah Kuhnke och den svenska kulturrevolutionen

Hade Alice Bah Kuhnke varit till exempel sverigedemokrat hade svenska journalister och andra makthavare inte haft några problem att se henne för vad hon är, nämligen en väldigt farlig politiker. Tack vare sitt vänsteralibi, sin såväl spralliga som oskuldsfulla stil, sitt klingande skratt och sitt utseende har emellertid en antidemokrat av rang kunnat göra politisk kometkarriär i Sverige.

Under sin tid som högavlönad makthavare har Bah Kuhnke inte bara låtit skattepengar regna över diktaturförespråkade och terrorvänliga krafter. Hon har därtill arbetat hårt för att stärka den postmarxistiska identitetspolitikens ställning, och har under uppsluppna former bjudit in ökända islamister för att vara med och utforma regeringens politik.

Alice Bah Kuhnke har dock inte nöjt sig med detta. Alice Bah Kuhnke är i skrivande stund i full färd med att ombilda ett flertal svenska museer till postmoderna propagandacentraler. Som om inte detta vore illa nog jobbar Bah Kuhnkes departement dessutom för högtryck med att införa ett åsiktsvillkorat presstöd.

Om Alice Bah Kuhnke hade begått ett eller två misstag av den här typen hade detta måhända kunnat avfärdas som olycksfall i arbetet, men faktum är att dessa "misstag" går som en röd tråd genom hennes politiska gärning. I ett land där man ständigt mekaniskt hänvisar till floskler som "värdegrund", "alla människors lika värde" och "liberal demokrati", har Bah Kuhnke ostört kunna göra karriär genom att förespråka något som liknar särlagstiftning, genom att stärka extremister och genom att arbeta för en värdegrund värdig en totalitär och allt annat än liberal diktatur.

I veckan var det så dags igen. Efter att ha läst en anekdotisk och emotionell text, författad av en likaledes emotionell kändis, hotade Bah Kuhnke med att börja censurera Facebook. Detta för att försöka stoppa spridningen av "falska nyheter", då dessa enligt Bah Kuhnke och hennes medieexpert (det vill säga den emotionelle kändisen) var ett stort problem under det amerikanska presidentvalet.

Att falska nyhetsartiklar är en realitet, och att dessa ibland får stor spridning, är välbelagt. Referensen till det amerikanska presidentvalet är emellertid en fingervisning om att det inte är sanningshalten som sådan som är det upplevda problemet, utan det faktum att många av de artiklar som fick stor spridning var positiva till Donald Trump, och att många av dem tog upp den korruption som lyste med sin totala frånvaro i de etablerade mediernas rapportering om Hillary Clinton.

Vad mer är, om det faktiskt vore lögnerna Bah Kuhnke ville åt, och om den lagstiftning hon nu hotar med skulle ha införts redan 2010, skulle Facebook ha behövt förbjuda delning av åtskilliga av de artiklar som spridits av bland annat hennes emotionelle medieexpert de senaste åren, helt enkelt för att dessa utgjorts av rena lögner.

Gissningsvis skulle dock artiklar om asylinvandringens lönsamhet och Hillary Clintons snövita samvete inte omfattas av Bah Kuhnes nya censurlagar, även om dessa blev verklighet. Vad Bah Kuhnke vill åt är nämligen inte osanningar som sådana, utan de artiklar som inte är förenliga med den Kulturkampf hon själv ägnar sig åt. Huruvida artiklarna i fråga är sanna eller falska är i sammanhanget inte särskilt viktigt.

Sist men inte minst är det värt att notera hur de flesta som förfasas över den mediepolitiska utvecklingen i Ungern och Polen nu gäspar när i princip samma sak händer på hemmaplan. Det är en skrämmande men tydlig påminnelse om hur utbrett stödet för Alice Bah Kuhnkes kulturrevolutionära linje egentligen är.

Läs även:
Motpol
Exp1, Exp2

2016-11-26

Gästinlägg: Henrik Sundström om marxismens entreprenörer

Dagens text är ett gästinlägg av Henrik Sundström.

Den nymarxistiska vågen har sköljt över landet med tilltagande kraft under de senare åren. Huvudsakligen är det de yttersta kommandohöjderna i olika organisationer som har intagits. Liberala begrepp som jämställdhet och icke-diskriminering har utmönstrats, och istället ersatts av mer renlärigt marxistiska motsvarigheter, som maktordning och strukturell rasism.

I kölvattnet av denna omvälvning har en ny konsultmarknad uppstått. Den myndighetschef eller minister som känner sig vilse i den korrekta begreppsdjungeln behöver inte leta länge efter snabb hjälp. Marknaden för entreprenörer i marxism, som till exempel Make Equal eller Rättviseförmedlingen, är helt enkelt strålande.

Regeringen består numera av ett antal individer där flera tycks vara uttalade nymarxister, med t ex kulturminister Alice Bah Kuhnke som strålande exempel. Det påverkar. Sverige är litet, åtminstone på den nivå av människor som kan komma ifråga som förbundsordförande eller för ett generalsekretarskap. Konformismen är stark. Det är på något sätt viktigt att ha det rätta uttrycket. Ve den som kommer till skolan i fel kläder, ungefär.

De fackliga organisationerna är naturligtvis inte förskonade. Unionens kampanj "Mansplainingakuten", en telefonlinje dit medlemmar har kunnat ringa in och prata om problemet med män, är den senaste lyckade införsäljningen från dessa resande i modernt mode.

Måhända har den fackliga kampen lyckats så väl på tjänstemannaområdet, att fackförbunden numera letar med ljus och lykta efter nya arbetsuppgifter. Det är ju knappast så att medlemmarna har gått ut på gator och torg för att kräva sin rätt till gymnasiepubertala PR-kampanjer. Istället handlar det snarare om en ängslighet hos Unionens ledning. Det handlar mer om ett tafatt försök att göra sig relevant. Visa att man är med.

Istället slår det så fel. De som har ringt in är naturligtvis huvudsakligen inte kvinnor. Enligt TCO:s tidning Arbetsvärlden är de flesta som har ringt in män, som varit förbannade för att deras egna fackavgifter har fått bekosta ett PR-projekt som handlar om att män är dumma.

Fackliga organisationer har som ändamål att ta tillvara sina medlemmars intressen. Dit kan knappast anses höra att trycka dit sina egna medlemmar, sprida de senaste marxistiska modeteorierna från USA, eller utgöra kassako åt aldrig så driftiga konsulter i tyckande.

2016-11-21

Den stulna skogen


Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)

Äganderätten är på många sätt central i vår vardag. En typisk morgon vaknar vi upp i en säng vi äger, tar på oss kläder vi äger och äter en frukost tillredd av livsmedel vi äger. Frånvaron av äganderätt skulle för de allra flesta av oss innebära en såväl abrupt som drastiskt försämrad livskvalitet. Trots detta är fenomenet ägande för många ett påfallande abstrakt begrepp.

Ägande består dock inte i någon form av metafysiskt band mellan ägaren och föremålet för ägandet. Ej heller är de dokument som intygar att ett visst föremål ägs av en viss person särskilt centrala i sammanhanget. Vad ägandet handlar om är kontroll – om ägarens frihet att nyttja föremålet för ägandet så som vederbörande själv önskar.

Därmed inte sagt att ett intyg på att du är den rättmätiga ägaren till ett föremål är irrelevant. Tvärtom, ett sådant intyg kan i många sammanhang vara av yttersta vikt, men då endast som ett medel för att du skall kunna utöva ovan nämnda kontroll. Om du trots detta dokument inte tillåts utöva den kontroll intyget ger dig rätt till, fyller det inte längre någon som helst funktion.

Många skogsägare uppskattar de naturvärden som följer med marken, men dessa är i regel inte deras primära drivkraft till fortsatt ägande. Den som äger skog gör vanligtvis detta främst för att han eller hon förväntar sig en viss avkastning av marken. En förutsättning för denna avkastning är just kontroll.

När staten förbjuder en markägare från att avverka skog, förflyttas merparten av kontrollen över denna skog från den person som formellt äger marken till staten. Därmed har det formella ägande en lagfart innebär i praktiken blivit värdelöst. Eftersom det nu är staten som kontrollerar skogen, är det också staten som i praktiken äger skogen.

Att det rent formellt finns en lagfart som pekar ut någon annan som ägare spelar i sammanhanget väldigt liten roll. Den person som i lagfarten står som ägare till marken har fråntagits kontrollen, och därmed också möjligheten till avkastning. Den kontroll staten har utövat i samband med att avverkningsförbudet drivits igenom, är däremot i allra högsta grad påtaglig. I all praktisk bemärkelse har med andra ord staten konfiskerat skogen.

Detta hade kunnat vara en akademiskt utläggning, men dessvärre är det hela idag en högst kännbar realitet för landets skogsägare. Skog för 50 miljarder kronor har till exempel klassats som nyckelbiotop av statliga Skogsstyrelsen, vilket i praktiken omöjliggör både avkastning och försäljning. Rent juridiskt har dock de formella ägarna inte fråntagits någon mark, varför inte heller någon ersättning utgår.

Privat egendom för tiotals miljarder kronor har därmed i all praktisk bemärkelse konfiskerats, men utan att detta gjort särskilt mycket avtryck i nyhetsflödet. Det säger en hel del om hur svag äganderättens ställning i Sverige faktiskt är idag. Detta trots att äganderätten är en av grundpelarna i den liberala demokrati som politiker och andra makthavare ständigt påstår sig måna om.


Tycker du äganderätten är viktig? Följ gärna Egendomligt!

2016-11-20

Delmon Haffo och kulturkriget

Veckans stora händelse i den svenska politiken inträffade då Moderaten Delmon Haffo effektivt torpederade sin egen karriär genom att kalla Annika Strandhäll för något fult, då han trodde att kameran han talade till inte var påslagen.

Det finns ingen större anledning att försvara Haffo. Den skenhelighet det politiska etablissemanget gav uttryck för då de lät antyda att de själva minsann aldrig skulle använda sig av ett liknande språkbruk i privata sammanhang var förvisso ganska patetisk, men faktum kvarstår. Haffo hade visat prov på en så enastående dålig politisk fingertoppskänsla att partiledningen inte hade något annat val än att ge honom sparken.

Vad som gör historien intressant är dock vad som hände sedan. I en flodvåg av artiklar och reportage fick vi veta att vad som hänt var något av det mest fruktansvärda som någonsin hänt. Ja, det hela var så fruktansvärt att till och med de vanliga narrativen om den nära förestående trumpokalypsen under några dagar tillfälligt fick stryka på foten.

Förmenta "expertkommentatorer" gav begreppet Filterbubbla™ ett ansikte då de allvarsamt berättade den enorma skada partiet hade lidit. Journalister, understödda av en demagog till statsminister, förklarade att det hela var ett tecken på en osund moderat partikultur. SVT:s Margit Silberstein jämförde det hela med Sverigedemokraternas järnrörsskandal. DN ägnade en huvudledare åt att ingående berätta om de berg av luktsalt som nu krävdes för att hålla landets socialliberaler vid medvetande. Och så vidare.

Vad allt detta var uttryck för var en rädsla att förlora sina maktprivilegier. Skolgårdsmobbarmetoder och andra former av politisk huliganism är nämligen inte bara vänsterns främsta arbetsredskap, de är dessutom arbetsmetoder denna anser sig ha monopol på. Samtidigt som man själva frossat i svartmålning, personangrepp, härskarmetoder och smutskastningskampanjer har man krävt God Ton™ från sina politiska motståndares sida.

Detta har länge varit någonting som man inom högern av någon obegriplig anledning gått med på. Den senaste tiden har man dock inom Moderaterna kommit att omvärdera denna strategi, någonting som skapat oro bland socialister och deras socialliberala hangarounds. Den omättligt makthungriga vänsterns viktigaste verktyg riskerade att vridas ur deras händer.

När stolpskottet Delmon Haffo så gjorde bort sig kom detta som en skänk från ovan. Utåt flödade visserligen krokodiltårar i sådana mängder att låglänta delar av Sverige hotades av översvämning, men bakom stängda dörrar kände jublet inga gränser. Nu skulle Haffo-incidenten mjölkas maximalt. Vad som sedan hände var resultatet av detta.

Vänstern för idag sin Kulturkampf på åtskilliga fronter samtidigt. Den vill reglera ditt privatliv, den vill bestämma vad du läser, den vill göra näringslivet till regeringens förlängda arm och den vill skriva om historien. Den nöjer sig emellertid inte ens med detta.

Vad reaktionerna på Haffo-incidenten mer än något annat är ett uttryck för, är hur vänstern med näbbar och klor kämpar för att kontrollera samhällsdebatten som sådan. Vad vänstern ägnar sig åt är ett regelrätt kulturkrig. Den som gör misstaget att tro att det är något mindre allvarligt eller mer civiliserat än ett sådant har redan förlorat.
DN1, SvD1, SvD2, SvD3

2016-11-16

Partisekreteraren, statsministern och Oron™

Hans Li Engnell satte nyligen i en mycket läsvärd text fingret på något viktigt, nämligen att de hysteriska analyser vi numera dagligen får läsa i tidningarna, och att de valhänta politiska försöken att värja sig mot det uppror som sprider sig som en löpeld bland världens valboskap, bör förstås som ett utslag av etablissemangets rädsla för att förlora sina maktprivilegier.

Att denna rädsla kraftigt förstärkts sedan Donald Trump häromveckan valdes till världens mäktigaste blev idag väldigt tydligt i två inhemska politiska utspel. För det första av dessa stod Moderaternas Tomas Tobé, då han i en debattartikel gick till storms mot bland annat identitetspolitiken.

I sak har Tobé rätt i praktiskt taget allt han skriver. Vad mer är, i sitt tonfall och sina val av formuleringar är Tobés bitvis så fast and loose att det nästan framstår som att han låtit sig inspireras av en del av mina egna mer arga alster. Problemet är bara att han inte övertygar.

Tobé är nämligen inte en ideolog, utan en försäljare av politik. Han har vid det här laget hunnit med att vända kappan efter vinden i syfte att gynna sin egen klättring mot toppen så många gånger att hans utspel helt enkelt inte framstår som trovärdigt. Tvärtom, det framstår snarare som inställsamt och lismande.

Det är naturligtvis möjligt att samma moderater som för halvannat år sedan hyllade identitetspolitiken nu ännu en gång är på väg att lägga om sin politik radikalt, och att Tobés utspel är en första fingervisning om detta. Misstron bland väljarna går idag emellertid så djupt att partiet inte kommer övertyga särskilt många genom utspel som Tobés.

Vad Moderaterna i stället behöver göra är att lansera konkreta förslag, ge trovärdiga svar på hur de ämnar hantera Annie Lööfs pseudolibertarianska Centerparti och visa sig beredda att ta strid i åtminstone några av de ödesfrågor som ligger som en våt filt över Sverige. Så länge Moderaterna inte levererar på dessa områden kommer de väljare charlatanen Fredrik Reinfeldt stötte bort i bästa fall uppfatta utspel à la Tobés som tomma ord, och i värsta fall som direkta förolämpningar.

För det andra av dagens utspel från skitskraja politikers sida stod självaste direktören för den cirkus som idag är Sverige, nämligen Stefan Löfven. I en intervju med etablissemangsmediernas etablissemangsmedium, nämligen Dagens Nyheter, hävdar statsministern att det nu är viktigt att ta människors "oro" på allvar, något han likt en samtida Winston Churchill utvecklar med följande bevingade ord:
"Vi ska inte tala om folk eller till folk utan från folk, så som folk uppfattar det."
Med detta, förstår man ganska snart, menar Löfven inte att politikerna på ett spektakulärt vis misslyckats med att hantera de angelägna problem det är deras jobb att hantera. Nej, den "oro" Stefan Löfven påstår sig uppleva i valboskapet är, kan man mellan raderna läsa, irrationell och obefogad.

Löfven anser sig dock, får läsaren snart veta, ha en plan för hur nämnda "oro" skall fås att försvinna. Om bara politiken i det genomreglerade landet med världens högsta skatter blir ännu lite mer progressiv och socialistisk kommer, låter statsministern meddela, varje spår av "oro" att försvinna.

Att det är samma regleringar, att det är samma förmynderi, att det är samma övertro på progressivismens förmåga att skapa goda levnadsvillkor och att det är samma fäbless för grandiosa samhällsbyggen som Stefan Löfven nu sätter sitt hopp till, som har orsakat de spänningar och problem som politikerna visat sig fullständigt oförmögna att hantera, har han uppenbarligen inte för ett ögonblick reflekterat över.

I stället går statsministern som lovat EU:s lägsta arbetslöshet 2020, och vars regering ständigt hävdar att validering och snabbspår hastigt och lustigt skall trolla bort de ständigt eskalerande integrationsproblem som generationer av politiker misslyckats med att få bukt med, till storms mot populismen. Denna har nämligen, hävdar statsministern, till skillnad från hans egen regering "inget svar på frågorna".

Det är politisk inkompetens av det här slaget som fått Sverigedemokraterna att växa sig starka, det är politisk inkompetens av det här slaget som fick britterna att rösta för att lämna EU och det är politisk inkompetens av det här slaget som gjort Donald Trump till president. Vad mer är, och som Löfven själv med sitt svammel så tydligt illustrerar, lyser insikten om detta helt med sin frånvaro inom den politiska kasten.

Politikerna har därmed all anledning att fortsätta känna Oro™. Så länge de fortsätter som hittills kommer nämligen "populismen" fortsätta utgöra ett fullt rationellt alternativ till de pajaskonster de själva ägnar sig åt.
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.