2017-11-06

Mer om Allmänna arvsfondens likplundring

I ett av denna bloggs mest lästa, och i mitt eget tycke också mest angelägna inlägg, anklagar jag Allmänna arvsfonden för att ägna sig åt likplundring. Anledningen till detta är att man satt i system att stämma anhöriga till bortgångna människor för att komma över arv. De pengar man på detta sätt fått tillgång till har man därefter låtit gå till bland annat charlataner, islamister och vänsterextremister.

Detta agerande är så oetiskt, så moraliskt korrupt och så genuint motbjudande att en skandal som ledde till såväl politikeravgångar som Allmänna arvsfondens upplösande för länge sedan borde ha briserat. Inte desto mindre skulle man med visst fog kunna hävda att den "likplundring" jag i ovan nämnda inlägg talar om är symbolisk, snarare än handgriplig, emedan den trots allt pågår på behörigt avstånd från de döda människornas kroppar.

Allmänna arvsfonden nöjer sig emellertid inte med att ägna sig åt likplundring av det mer symboliska slaget. Sedan något år tillbaka är Svenska kyrkan enligt lag skyldig att ta hand om den metall (i form av till exempel guld från tandfyllningar) som frigörs vid kremeringar. Det överskott som verksamheten inbringar skall enligt samma lag gå till – ja, du gissade rätt – Allmänna arvsfonden.

Till skillnad från Allmänna arvsfondens övriga likplundring berör denna verksamhet inte endast den som går bort utan bröstarvingar, utan alla som kremeras. Antalet människor som efter sin död ofrivilligt tvingas finansiera bedragares, salafisters och vänsterhaveristers verksamhet har därmed ökat drastiskt.

Detta helt i enlighet med ett parlamentariskt fattat beslut, i vilket man särskilt betonat det miljövänliga i förfarandet. Det hela är en nyttig påminnelse om hur Sveriges makthavare egentligen betraktar sina undersåtar.

Tidigare i ämnet:
Allmänna arvsfonden – när staten ägnar sig åt likplundring

2017-10-24

Flugornas herre-socialismen

Det krävdes ingen större fantasi för att misstänka att tidskriften Kvartals tämligen spektakulära rekrytering av Sveriges Radio-ankaret Jörgen Huitfeldt häromveckan skulle mötas att en uppsjö av fula antydningar och anklagelser från vänsterhåll. Dessa misstankar visade sig också snabbt vara välgrundade.

Bland de första på banan var en skribent på Aftonbladets ledarredaktion, där man uppenbarligen står fast vid sin syn på vuxenmobbning som legitimt verktyg för opinionsbildning, den praktskandal som i dagarna skakat samma redaktion till trots. Ledarskribenten i frågas utspel bestod i ett försök att förminska såväl Kvartal som Huitfeldt, genom att beskriva det hela som att den senare hade lämnat Sveriges Radio "för att blogga jättelångt ihop med Tomas [sic!] Gür".

För en serie utfall av ännu hätskare sort stod en namnkunnig, och inom mediesvängen hyllad, aktivist. I nämnda hätska utfall lät aktivisten i fråga antyda – om än utan att säga detta direkt – att Huitfeldt var rasist, och att detta hade märkts i hans reportage i Sveriges Radio.

En relativt prominent ståuppkomiker kallade Kvartal för "ett slags Avpixlat light", och sade sig vara besviken över "de som borde stå längst fram sjunker lägst ner". När en tölp spred såväl felaktig som grovt missvisande information om Kvartal gillades detta av ordföranden för Miljöpartiet i Uppsala kommun. Och så vidare.

Kort sagt, som vanligt visade sig stora delar av den salongsfähiga vänstern sig fullständigt sakna spärrar. Det hela hade måhända inte varit särskilt anmärkningsvärt om påhoppen hade framförts av okunniga privatpersoner, men det handlade i många fall om påfallande prominenta debattörer. Debattörer som både åtnjuter respekt och sitter på tunga positioner, och vilkas ställning inte lär påverkas av deras plumpa påhopp.

Att det förhåller sig så bottnar i att svensk samhällsdebatt urartat till någonting som bäst kan liknas vid handlingen i William Goldings Flugornas herre. En grupp illasinnade "barn" (det vill säga den svenska vänsterns mest samvetslösa debattörer) har i frånvaron av "vuxna" passerat den ena gränsen efter den andra, ända tills skräckväldet blivit det nya normala.

Det finns mycket att orda om detta, inte minst kring vad det säger oss om vänsterns rättrådighet och dess grandiosa anspråk på moralisk överlägsenhet. En kanske viktigare poäng i sammanhanget är dock att den frånvarande vuxenvärlden utgörs av den svenska högern. Det är högern som inte sagt ifrån, det är högern som inte satt ned foten och det är högern som valt att anpassa sig till den fullständigt skrupelfria vänsterns moraliskt depraverade metoder.

Så länge den svenska högern fortsätter att be om ursäkt för varje knytnävsslag vänstern utdelar i dess ansikte, kommer knytnävsslagen fortsätta att komma. När det kommer till kritan är det är inte svårare än så.

Den som uppskattar Kvartal och vill stödja deras arbete för en mer anständig samhällsdebatt kan göra det här.

2017-10-19

Ledarskribenten som blev hållen om ryggen

Det finns, alldeles oavsett hur genuint illa man råkar tycka om den anklagade, och alldeles oavsett hur skadeglad man på ett personligt plan råkar vara, goda skäl att inte automatiskt utgå från att någon har begått ett grovt brott bara för att någon annan hävdar det. När det kommer till den praktskandal som i dagarna har briserat på Aftonbladets ledarredaktion är det intressanta dock i första hand inte föremålet för anklagelserna, utan sammanhanget.

Två omständigheter är särskilt frapperande. Den första av dessa är det faktum att anklagelserna mot ledarskribenten länge varit en offentlig hemlighet. Det har sannolikt inte funnits en enda Stockholmsjournalist som inte känt till våldtäktsanklagelserna, och åtskilliga av dem bör dessutom känt till att det funnits ett flertal relaterade anklagelser i omlopp.

Med andra ord har ingenting väsentligt förändrats de senaste dagarna vad kunskapsläget beträffar, men inte desto mindre har ledarskribenten nu de facto fått avsluta sin tjänst. Att så blivit fallet kan inte tolkas på så många andra sätt än att man inom kultur- och journalistvärlden höll honom om ryggen så länge man kom undan med detta. Det var först när man fick en bred folkopinion emot sig som man hastigt och lustigt gav honom silkessnöret.

Detta är högst anmärkningsvärt, givet de skyhöga hästar man i denna krets annars älskar att sätta sig på. Detsamma kan sägas om den andra remarkabla omständigheten i sammanhanget, nämligen det faktum att så många inom vänstern före de nu aktuella anklagelserna framfördes tycks ha sett ledarskribenten i fråga som något slags helgon.

I bjärt kontrast till detta står det faktum att den nu fallne ledarskribenten sedan åtskilliga år tillbaka har varit en av Sveriges mest infama opinionsbildare. Han har på ledarsideplats i en av Sveriges största tidningar gjort allt för att ta heder och ära av anständiga människor. Han har framfört grova anklagelser och ägnat sig åt nedriga personpåhopp. Vad mer är, hans beteende på sociala medier har varit den klassiske skolgårdsmobbarens. Kort sagt, ledarskribenten har sedan lång tid tillbaka satt en ära i att bete sig som en riktig skitstövel i det offentliga rummet.

Kritiken mot detta har lyst med sin närmast totala frånvaro. Samma skribenter som gapat i falsett över Hanif Balis retorik på sociala medier har varit fullständigt överseende med ledarskribentens långt mycket värre övertramp. Samma opinionsbildare som ägnat spaltkilometer åt att peststämpla de i allra högsta grad både legitima och relevanta resonemang som till exempel Ivar Arpi har framfört, har ryggdunkat den nu anklagade ledarskribenten då denne ljugit, förtalat, smutskastat och på andra sätt betett sig fullständigt oacceptabelt.

Nu spelar de plötsligt förvånade över att någon som betett sig som en fähund i offentligheten även tycks vara en mindre sympatisk person i privata sammanhang. Det hela är ett förträffligt exempel på hur moraliskt bankrutt den högljudda svenska kulturvänstern egentligen är – dess bombastiska anspråk på moralisk överlägsenhet till trots.

2017-10-08

Jakten på den försvunna inflationen

"Var är inflationen?"

Denna fråga har förbryllade nationalekonomer, politiker och ekonomijournalister gång på gång ställt sig de senaste åren. Den inflation som enligt vedertagen visdom borde ha infunnit sig, har år efter år envist vägrat att göra detta. Detta trots att man – förvissade i tron att inflation någonting bra och önskvärt – desperat försökt frammana den med den ena penningpolitiska voodooritualen efter den andra.

Kort sagt, ekonomin har helt enkelt inte betett sig som (de keynesianska) läroböckerna stipulerat att den skall bete sig. När man nu sent omsider faktiskt ändå har lyckats framkalla den inflation som äter upp människors besparingar igen, har detta kunnat ske först efter att världens centralbanker stängt av alla de säkerhetsmekanismer som under tidigare årtionden installerats för att förhindra finansiell härdsmälta.

Varför uteblev då inflationen så länge? Det finns sannolikt flera orsaker till detta. En sådan är att ekonomin allt sedan (den i grund och botten olösta) finanskrisen befunnit sig på outforskat territorium. En annan är att priset på vissa varor (läs fastigheter och aktier) faktiskt har ökat dramatiskt, men att priset på dessa varor som av en händelse inte räknas in då man enligt vedertagna metoder beräknar inflationen.

Konsulterar man den österrikiska ekonomin finner man dock en annan, och förmodligen betydligt viktigare, orsak. Som till exempel Ludwig von Mises konstaterat är det naturliga i sammanhanget inte stigande priser, utan tvärtom sjunkande. Med en stabil valuta (till exempel en sådan uppbackad av guld) kommer de ständiga tekniska landvinningarna, och de effektiviseringar som dessa resulterar i, i längden ständigt göra det billigare att producera en given vara. Priserna kommer därför på lång sikt uppvisa en tydligt nedåtgående trend.

Denna effektiviseringsaspekt finns naturligtvis även i dagens ekonomi, men har för det mesta varit osynlig då de prisökningar den förda penningpolitiken orsakat varit betydligt högre. Staten har hela tiden kunnat trycka en viss mängd pengar utan att detta har orsakat någon inflation (mätt i KPI), eftersom den bakomliggande effektiviseringstrenden hela tiden har verkat i den motsatta riktningen. Staten har dock tryckt betydligt mer pengar än så, varför inflationen så gott som alltid legat en bra bit över nollstrecket.

De senaste åren har emellertid spelreglerna förändrats. Automatisering och globalisering har lett till att kostnaden för att producera åtskilliga viktiga varugrupper sjunkit drastiskt. Den effektiviseringsaspekt von Mises beskrev har därmed också sannolikt börjat ge betydligt större utslag i statistiken. Detta tycks ha fått till följd att KPI-inflationen, trots att centralbankerna allt sedan finanskrisen tryckt enorma mängder pengar, neutraliserats, och periodvis till och med blivit negativ.

Ökningen av penningmängden på politisk väg har därmed gått från att vara den dominerande kraften, till att bli jämstark med, och ibland till och med överskuggas av, den effektiviseringstrend von Mises beskrev. Rent konkret innebär detta att de effekter de senaste årens radikala penningpolitik medfört varit betydligt större än vad man trott. De prisökningar centralbankerna orsakat har i själva verket varit högst betydande, men har inte märkts av då de neutraliserats av en annan kraft om vilken kunskapen varit väldigt låg.

Hade vi behållit guldmyntfoten skulle vi idag därför ha en situation där de sparsamma belönades med stigande förmögenheter, och där incitamenten för att undvika hög skuldsättning varit högst påtagliga. I stället har vi en situation där politiker som leder extremt skuldsatta stater, och vilkas maktinnehav står och faller med att extremt skuldsatta väljare röstar på dem, gör allt för undvika detta.

2017-09-26

Huligansocialism

Man kan anklaga vänstern för mycket, men näppeligen för blygsamhet. Vänsterns spinndoktorer har sedan lång tid tillbaka skickligt utmålat sin ideologi som en kraft för godhet, anständighet och högstående moral. Detta är onekligen ganska kaxiga påståenden, givet att de framförs av en ideologi som inte bara orsakat svält, förtryck, fattigdom och hundratals miljoner människors död, utan därtill är härledd ur premissen att stöld av de pengar andra människor arbetat ihop är någonting bra och önskvärt.

För ett dagsfärskt exempel på vad för sorts depraverad kloakmoral vänstern egentligen håller sig med står Helle Klein, tidigare ledarskribent på Aftonbladet. I en tweet hyllar hon nämligen Henrik Arnstad – en "debattör" som, vore inte vår samtid så urspårad, alla skulle ta för den labile haverist han är – då denne hävdar att en moderat riksdagsledamot samarbetar med nazister för att tysta sina meningsmotståndare.

Det är en fullständigt hårresande anklagelse. Den är därtill avsevärt grövre, mer oanständig och mer hatisk än till exempel ett anonymt meddelande där någon kallas för könsord, och den är minst lika motbjudande omoralisk som att till exempel yttra ett grovt rasistiskt tillmäle.

Vad Klein och Arnstad ägnar sig åt är bortom all anständighet. Vad Klein och Arnstad ägnar sig åt borde vara lika stigmatiserande som att ropa "visa pattarna!" till en främmande kvinna på offentlig plats. Så är av någon fullständigt outgrundlig anledning emellertid inte fallet. Vänstern kommer inte bara undan med att bete sig som svin, den avkräver därtill högljutt mer anständighet från högerns sida.

"Kristersson måste stoppa extremisterna i M", utbrister den skenheliga huliganen Helle Klein indignerat i sin tweet. Om Ulf Kristersson har någon som helst självrespekt borde han i stället förklara för Helle Klein att hennes anklagelse är grotesk, och att det faktum att hon så ogenerat kastar ur sig den vittnar om en total brist på den anständighet hon och hennes lika genomfalska åsiktsfränder påstår sig vurma om.

Ulf Kristersson borde, kort sagt, på ett anständigt vis säga åt den fullständigt skrupelfria pissoardemagogen Helle Klein att hålla käft.

Läs även:
Fristad

Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.