2018-01-16

Assistansvansinne på flera nivåer

En artikel i Svenska Dagbladet om (det förvisso sedan ganska lång tid tillbaka väldokumenterade) fenomenet med att utländska handikappade hämtas till Sverige för att bli sedelpressar åt skrupelfria parasiter, har det senaste dygnet väckt stor uppmärksamhet.

Sannolikt kommer denna diskussion föras i stort sett utan att det mest centrala i sammanhanget, nämligen det faktum att lagen om assistansersättning (LASS) i sig är vansinnig, diskuteras över huvud taget. Detta i sig säger väldigt mycket om i vilken omfattning folk har internaliserat socialismens principer.

Att LASS uppskattas av de personer som gynnas av lagen är i sig inte konstigt. Att flera personer anställs för att, på skattebetalarnas bekostnad, ta hand om en enda person är dock ekonomiskt oförsvarligt, även om man i hög grad accepterar den så kallade välfärdsstatens premisser. Den sortens ohämmade pengarullning accepteras nämligen inte i något annat sammanhang.

En bra illustration av detta är äldrevården. Denna lämnar förvisso väldigt mycket övrigt att önska, i synnerhet som staten i många fall mjölkat de äldre på avsevärt högre belopp än vad den är villig att lägga på dem som gamla och skröpliga, men i grund och botten är det fullt rimligt att kostnaden för äldre inte tillåts skena så som den gjort för LASS, trots att hjälpbehoven i många fall är likartade. Det hela skulle helt enkelt kosta mer än något samhälle har råd med.

När det kommer till assistenter har man dock, precis som i migrationsfrågan, valt att blunda när kostnaderna växt sig astronomiska. Man har låtsats som att man inte behövt ta några hänsyn till ekonomiska realiteter, och man har låtsas som att den närmast osannolika pengarullningen kunnat fortsätta utan att detta gått ut över annat som till exempel rättsväsende och sjukvård. De krassa avvägningar man på i stort sett alla andra områden tvingas till i en värld där resurserna är begränsade, har varit tabu att ens lyfta här.

På svenska myndigheter fantiserar man nu om att fusket skall stävjas med återbetalningskrav. Vem som helst med ens grundläggande erfarenhet av verkligheten förstår dock att de pengar som skattebetalarna med hot om våld tvingats skilja från, och som därmed gått rakt ned i bedragares fickor, aldrig kommer betalas tillbaka. Vad mer är, en stor del av de facto-bedrägerierna rör sig om utbetalningar som rent juridiskt är helt legala. För att ens ha en chans att komma till botten med problemen är det därför helt andra åtgärder som krävs.

Som tidigare påpekats är grundproblemet assistansersättningen som sådan. Om man nu ändå insisterar på att bortse från detta, borde det emellertid till och med för ett barn vara någonting fullständigt självklart att den som precis flyttat till Sverige från ett annat land inte tillhör den skara som kan räkna med denna ohemult dyra förmån. En sådan ordning inbjuder inte bara till bedrägerier och missbruk, den är framför allt direkt stötande.

Ett enkelt sätt att stävja den sortens missbruk är att begränsa dyra och icke-essentiella förmåner som assistansersättningen till medborgare. Om detta kombineras med att medborgarskap endast delas ut till självförsörjande, svenskkunniga och ostraffade individer, kommer potentialen till fusk minska drastiskt. Detta utan att tumma på den personliga integritet som ofta åberopas i sammanhanget.

Detta bör dessutom kombineras med att generellt förbjud att inom ramen för skattefinansierade assistansbolag vårda anhöriga till personer med ekonomiska intressen i företaget. Ett sådant upplägg innebär en uppenbar jävsituation, och då verksamheten när det kommer till kritan är en ytterst kostsam form av privatiserad myndighetsutövning är detta i sig en fullständigt orimlig ordning.

Dessa regeländringar vore tillsammans så både självklara och gynnsamma, att det krävs den inkompetens och dumhet svenska politiker ständigt visar prov på för att likt förbannat vägra genomdriva dem.

2018-01-12

Debatten om ålderstester är en dimridå

I samband med den så kallade "tvärvändningen" 2015 (det vill säga en återgång till en migrationspolitik som förvisso var såväl ohållbar som gravt ansvarslös, men ändå inte längre riktigt kunde mäta sig med det oförblommerade vansinne som hade rått tidigare under året) återaktualiserades frågan om ålderstester.

Stora mängder politiskt kapital hade emellertid investerats i kategoriska avståndstaganden från den handledsröntgenmetod som dessförinnan hade använts vid åldersbestämningar. Inte osannolikt var det av precis denna anledning som den välbeprövade handledsröntgenmetoden i samband med detta plötsligt och lustigt ersattes av en betydligt mer otestad metod baserad på knäledsröntgen.

Vad som tycks ha varit ett patetiskt försök från ett förljuget politiskt etablissemangs sida att rädda ansiktet, tycks därför nu vara på väg att att sluta i ännu ett migrationspolitiskt praktfiasko. Metoden är hårt kritiserad, journalistkåren vädrar blod och den politiska viljan riskerar att ännu en gång börja vackla.

Faktum är dock att frågan om åldersbedömningar i grund och botten är ett villospår. Tillförlitliga åldersbedömningar är på intet sätt nödvändiga för en rättssäker asylhantering. Låg ålder är inte ett giltigt asylskäl. Att ålder och ålderstester över huvud taget blivit centrala frågor beror på någonting helt annat.

Svenska politiker har nämligen, i sin oändliga vishet, bestämt att asylsökande under 18 år i hög omfattning skall beviljas asyl, även i de fall de saknar varje tillstymmelse till asylskäl. Detta har skapat gigantiska incitament till fusk, eller rättare sagt till bedrägerier. Ålderstester är med andra ord ett valhänt försök att minimera de skadliga effekterna av en ansvarslös politisk, snarare än ett försök att angripa problemet som sådant.

Ålderstester är inte nödvändiga för att Sverige skall kunna leva upp till några internationella konventioner. Om en åldersbedömning skulle utmynna i "felaktigt" resultat ("felaktigt" betyder i sammanhanget att någon bedöms vara äldre än vederbörande är, det motsatta förutsätts av någon anledning aldrig kunna inträffa) är det värsta som kan hända att en person utan giltiga asylskäl ej beviljas asyl.

Detta är ingen katastrof. Det vore ironiskt nog tvärtom ett resultat mer i linje med flyktingkonventioner och internationella åtaganden. Vad personer som däremot kan påvisa giltiga asylskäl beträffar, beviljas dessa asyl alldeles oavsett om de hunnit fylla 18 eller ej. Det är endast personer utan giltiga asylskäl som har anledning att frukta ålderstester.

Bakom debatten om ålderstester döljer sig således inte någon potentiell rättsskandal. Debatten om ålderstester är i själva verket en dimridå som tillåts ersätta en välbehövlig och betydligt mer relevant debatt om varför personer utan asylskäl i stor omfattning beviljas asyl.

Debatten om ålderstester fungerar i själva verket som ett sätt att avleda skattebetalarnas uppmärksamhet från det faktum att de skinnas på gigantiska belopp i vad som, när det kommer till kritan, är regelrätta bedrägerier. Detta är, sett ur makthavarnas perspektiv, ett synnerligen praktiskt upplägg.

2018-01-09

Lars Ohlys förlorade heder

Lars Ohly har en ganska färggrann historik av ett minst sagt något experimentellt förhållningssätt till sanningsbegreppet. Något överraskande finner jag dock inte bara hans egen version av de händelser som lett till att han nu lämnar Vänsterpartiet fullt trovärdig, utan känner mig dessutom tämligen säker på att denna är med sanningen överensstämmande.

I princip är det någonting positivt att Lars Ohly inte förnedrar sig genom att förbehållslöst pudla, utan tvärtom tar strid för sin heder. I dessa dagar av syltryggeri, servilitet och institutionaliserat självutplånande är det uppfriskande med någon som inte lägger sig platt, utan tvärtom till synes står upp för han tror på.

I denna bemärkelse är vad Ohly nu gör på många sätt föredömligt, och alla som genuint avskyr de åsikter den tidigare partiledaren står för bör akta sig för att slentrianmässigt gotta sig i dennes olycka. Om vad Ohly säger är sant, är vad som pågår en häxprocess där ingen går säker.

Problemet är bara att Ohly, hur man än vrider och vänder på saken, är en hycklare. Under sin tid som vänsterpartistisk toppolitiker var han själv i allra högsta grad delaktig i att piska upp de stämningar som nu tycks ha slagit tillbaka mot honom själv. Han har själv aktivt arbetat för att män i den situation han själv nu befinner sig i skall kastas åt vargarna, och att de kvinnor som anklagar dem inte skall ifrågasättas.

Lars Ohly har uppmuntrat alla att bete sig precis så som hans tidigare partikamrater nu beter sig mot honom. Lars Ohly har själv arbetat för att män som anklagas för vad han själv nu anklagas för skall sparkas från sina jobb, precis så som han nu själv riskerar. Lars Ohly har arbetat för att ge kvinnor som anklagar män för sexuella trakasserier precis det överläge som den kvinna som nu anklagar honom har. Lars Ohly har, kort sagt, grävt en grop åt andra, och därefter fallit själv däri.

Vad som gör det hela ännu mer frapperande är att samma Ohly som under sin tid som partiledare slentrianmässigt utmålade andra män som sexistiska svin, nu själv medger att han närmast på löpande band jagat kjoltyg så fort hans hustru inte varit närvarande. Därmed medger han indirekt också att hela hans politiska gärning varit en lögn.

Lars Ohly skördar nu vad han själv sått. Om Ohly i denna situation hade uppvisat en smula självkritik beträffande sin egen högst centrala roll när det kommer till att piska upp de ytterst hätska stämningar som nu slagit tillbaka mot honom själv, hade han säkerligen också kunnat växa i mångas ögon. Lars Ohly gör dock ingenting sådant, utan väljer tvärtom att smeta ut sina egna misstag på andra genom att beskriva dem som en följd av attityder som "vi män" behöver jobba med.

Därmed hycklade Lars Ohly inte bara under sin tid som vänsterpartistisk partiledare, han fortsätter dessutom att hyckla när han nu själv blivit offer för det monster han varit med om att skapa. Så länge inte Lars Ohly idkar någon som helst självkritik beträffande de draktänder han själv gått i bräschen för att så, förtjänar han därför inte heller någon större sympati.

2017-12-17

Du gröna nya värld


"Det är en historisk lag som ska ändra bevisbördan, att inte offret ska bevisa att hon sade nej utan att den som gjort det här ska bevisa att hon sade ja". Med dessa ord kommenterade idag vice statsminister Isabella Lövin (MP) den nya samtyckeslag som väntas börja gälla från och med 1 juli.

Lövin tycktes därmed, inte bara offentligt utan dessutom med stolthet, bekräfta vad kritikerna hela tiden har varnat för, och vad förespråkarna hela tiden förnekat. Vad vice statsministern sade rakt ut var att oskuldspresumtionen skall sättas ur spel, och att det i stället skall vara upp till den åtalade att bevisa sin oskuld.

Några timmar senare lät så Lövin meddela att omvänd bevisföring inte alls skulle införas, utan att det hela var ett missförstånd som bottnade i att hon hade uttryckt sig "olyckligt". Det senare uttalandet var naturligtvis aningen mindre hårresande än det första, men det framstår dessvärre inte heller som särskilt trovärdigt.

Att fela är mänskligt. Att klart och tydligt berätta att omvänd bevisbörda skall gälla, och därefter förklara både hur och varför, är ingenting en minister med slintande tunga råkar göra. Det allra mesta tyder tvärtom på att Lövin sade precis vad hon tänkte, och att det var först när kunniga jurister uppmärksammade henne på vilket totalt brott med västerländsk rättsskipning det vore att överge oskuldspreventionen, som hon blev på det klara med att hon hade gjort bort sig.

Det hela hade kanske varit förståeligt om Lövin hade varit någon annan, men nu är hon inte vem som helst utan såväl statsråd som någon som personligen arbetat för att lagen skall bli verklighet. Detta har hon emellertid till synes gjort helt utan kunskap om en av rättsstatens allra viktigaste principer. Resultatet har, föga förvånande, blivit därefter.

Vad som gör det hela ännu värre är att det inte är det kraftigt ökande antalet våldtäkter regeringen hänvisar till då den nya lagen skall införas. Vad man i stället gör en stor sak av #metoo, en hashtagskampanj som både bär masshysterins alla kännetecken och delvis orkestrerats av journalister som velat fabricera sina egna nyheter.

Det är med andra ord på den skamlösa sociala medier-populismens altare Lövin och hennes ministerkollegor väljer att offra rättssäkerheten. Detta samtidigt som våldtäktsanmälningar samlas på hög, och samtidigt som polisen uppmanar kvinnor att inte vara rädda för grovt kriminella som både våldtar och torterar kvinnor (enligt vissa uppgifter därtill genom metoder så inhumana att blodet isar sig).

Utspelet om samtyckeslag är ett välregisserat och populistiskt utspel i syfte att skapa illusionen av att man bekämpar kriminaliteten, samtidigt som de faktiska problemen bara förvärras, och utan att något egentligt ljus kan skönjas i slutet av tunneln. I syfte att åstadkomma detta, och därmed också öka sina chanser att bli omvalda, väger uppenbarligen såväl tilltagande rättslöshet som en utveckling som i stort sett varenda författare av dystopiska klassiker varnat för lätt.

2017-12-12

Myten om den utsatta gruppen

"Även om muslimer är en utsatt grupp är det inte mera legitimt för dem att vara antisemiter". Med dessa ord, insprängda i en utläggning om antisemitism som främst handlar om nazism, kommenterade härom månaden Stefan Löfven antisemitismen bland invandrare från bland annat Mellanöstern.

Att politiker som Löfven till slut och sent omsider börjar komma till insikt om ett problem som bland icke-makthavare varit uppenbart sedan länge utgör naturligtvis ett steg i rätt riktning (om än ett ganska litet sådant). Vad som gör det halvhjärtade och pliktskyldiga uttalandet såväl intressant som provocerande är dock någonting helt annat, nämligen den reservation det kommer behäftat med.

Att muslimer skulle vara en "utsatt grupp" betraktas i breda kretsar som någonting så självklart att ingen förklaring, motivering eller hänvisning behövs. Påståendet betraktas som en truism, och används som om det vore en sådan, men det faktiska underlaget för detta är för att uttrycka det försiktigt minst sagt skralt.

Muslimer i Sverige åtnjuter i praktiken en väldigt hög grad av positiv särbehandling. Skämt om och kritik av kristendomen uppmuntras, men motsvarande behandling av islam tolereras inte, och är i många fall dessutom kriminaliserat. Könssegregerade moskéer stöds med skattepengar, trots att deras imamer ofta får någon som den hårt kritiserade och åtalade frikyrkopastorn Åke Green att framstå som ett under av lågmäldhet och politisk korrekthet.

Det faktiska patriarkat som är utbrett bland muslimer försvaras av feminister. Uppburna akademiker står i kö för relativisera och ursäkta grovt kriminella handlingar begångna av medlemmar i denna grupp. Muslimers trakasserier av judar tonas ned, samtidigt som den fara en ytterst liten grupp nazister påstås utgöra ständigt genererar krigsrubriker. Och så vidare.

Det finns åtskilliga muslimer som utsatts för synnerligen grova brott av rasister, men om människor nu skall reduceras till sin grupptillhörighet – vilket är vad den som talar om muslimer som en "utsatt grupp" faktiskt gör – är det inte främst bland muslimer de utsatta återfinns. Betydligt fler icke-muslimer är på goda grunder rädda för muslimer än vice versa. Invandrare med bakgrund i muslimska länder är kraftigt överrepresenterade när det kommer till grov brottslighet. Och så vidare.

Vad som däremot inte existerar är den påstådda "strukturella diskriminering" på arbetsmarknaden som lögnaktiga demagoger ständigt hävdar att muslimer är offer för. Sammanfattningsvis blir därför argumenten för att muslimer skulle vara en "utsatt grupp" synnerligen skakiga. Om muslimers utsatthet faktiskt skall sättas i relation till andra gruppers, blir förhållandena snarare de precis omvända.
Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.