2015-04-04

Liberalismen, konservatismen och samtiden

Trots att vi, tack vare resultatet av höstens budgetomröstning, är inne på det nionde året av borgerlig budgetpolitik, är Sverige ett i grund och botten socialistiskt land. Det räcker med en snabb titt på skattesatserna, den reglerade arbetsmarknaden eller bidragssystemen för att krossa alla illusioner om motsatsen.

Under regeringarna Bildt, Reinfeldt och (i viss mån även) Persson har emellertid ett antal reformer av liberal karaktär genomförts. Dessvärre har dessa reformer sällan reformerat systemet på djupet, utan har tvärtom närmast varit att betrakta som liberalt garnityr eller strössel på ett i övrigt socialistiskt system. Vad värre är, dessa reformer har i regel varit rättighetsreformer som, helt i strid mot liberalismens principer, kommit utan korresponderande skyldigheter.

Reformerna har således inneburit ett visst mått av frihet, men enligt parollen frihet utan ansvar snarare än frihet under ansvar. En sådan frihet är ytlig, och på många sätt ingen frihet över huvud taget. Trots detta har svenska liberaler, svultna på liberalism och frihet, ofta applåderat dem som delsegrar. I praktiken har dock resultatet ofta blivit att man istället förvärrat befintliga problem och cementerat de socialistiska strukturerna.

Ett uppenbart exempel på detta är hur den liberala invandringspolitiken idag inte matchas av ett liberalt mottagande, utan tvärtom av en reglerad bostadsmarknad som skapat bostadsbrist, en reglerad arbetsmarknad som leder till arbetslöshet och ett bidragssystem som dels passiviserar, dels gör det fullt rationellt att välja att inte arbeta.

Effekten av detta har blivit ett segregerat samhälle där barn växer upp närmast förutbestämda till att bli en etnisk underklass. Andra resultat är kriminalitet och våld (som det av socialistiskt tankegods genomsyrade och bakbundna rättsväsendet inte förmår hantera) och nu också skattehöjningar. Med andra ord har en till synes liberal reform fått ett allt annat än liberalt resultat, helt enkelt för att den så kallade liberalismen i sammanhanget har varit ofullständig och högst selektiv.

På ett liknande sätt är logiskt att liberaler idag försvarar tiggares rätt att tigga. Vad som däremot inte kan sägas vara liberalt är de hus- och markockupationer som tiggare har gjort sig skyldiga till. Många liberaler har emellertid gjort gemensam sak med den svenska vänstern i den förra frågan och därefter vikt ned sig i den senare. Resultatet har blivit att tiggare idag ges allt fler rättigheter, samtidigt som de anses ha allt färre skyldigheter. Detta är inte liberalism, det är ett solklart exempel på ett direkt kolonialt bemötande av människor.

Att jag idag kallar mig "liberalkonservativ" och inte "liberal" beror inte huvudsakligen på att mina åsikter har förändrats särskilt mycket sedan jag kallade mig bara "liberal". Istället är det samhället runt omkring mig – inklusive uttolkningen av liberalismen – som har förändrats. Konservatismen är trots allt mer av en motreaktion än en egentlig ideologi.

Precis som Edmund Burke en gång i tiden reagerade mot hur den franska revolutionen spårade ur, var det på 70-talet fullt naturligt att reagera mot de förment liberala riksdagsmotioner om löntagarfonder som då lades. På samma sätt är det idag fullt naturligt att reagera mot hur såväl socialliberaler som nyliberaler flörtar med postmodernt tankegods, identitetspolitik och marxistisk maktanalys.

Det innebär egentligen inte att jag har gett upp om liberalismen, utan snarare att jag gett upp om samtiden. Istället skulle jag vilja slå ett slag för att liberalismen bör ses som politikens svar på sekularismen. Sekularism har inte, vilket många tycks tro, någonting med ateism att göra. Tvärtom har det ofta varit kalvinister, puritaner, hugenotter och andra starkt religiösa grupper som varit de starkaste förespråkarna av sekularismen, helt enkelt för att den gett dem chansen att utöva sin tro ifred.

På samma skall liberalismen, till skillnad från vad svenska socialliberaler förespråkar, inte användas för att försöka styra människors liv. Tvärtom bör den goda liberalismen arbeta för att den kärnfamiljskonservative ostört skall få vara just kärnfamiljskonservativ, precis som den tagit ställning för till exempel samkönande äktenskap. I princip vore det såklart naturligt att utöka detta resonemang till att även gälla månggifte. Även då krävs emellertid att man i så fall håller en väldigt konsekvent liberal linje.

Om en månggiftesreform skulle användas som liberalt strössel på ett i övrigt socialistiskt system, skulle resultatet med allra största sannolikhet bli att betydligt fler kvinnor mot sin vilja blev bortgifta till främmande man i Sverige, och att de svenska skattebetalarna därefter fick överta försörjningsansvaret för dem. Hur liberalt detta egentligen vore lämnas som en tankeövning till läsaren.

Läs även:
Motpol
NSk1, NSk2, NSk3, Dag1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Ab1, Ab2, SR1