2016-05-04

En nationell samordnares bisarra uppgång och fall

Mona Sahlins karriär som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism var märklig redan från början. Jenny Sonesson, som då var sakkunnig hos dåvarande demokratiminister Birgitta Ohlsson, har i efterhand berättat om att Moderaterna var emot att tjänsten skulle tillsättas. Partiet ansåg helt enkelt inte, i sin reinfeldtska visdom, att företeelsen våldsbejakande extremism var något problem.

Då Birgitta Ohlsson till slut ändå fick som hon ville var det till mångas förvåning Mona Sahlin som fick jobbet. Det blev snabbt uppenbart att det var kampen mot högerextremismen som Sahlin såg som sin huvuduppgift, men detta skulle med tiden komma att förändras. Den dramatiska utvecklingen i Levanten fick i kombination med ett flertal terrordåd i Europa så småningom Sahlin på andra tankar, men underligheterna upphörde inte för det.

Sahlin valde att ställa sig bakom de kommunpolitiker som ville "stötta" hemvändande massmördare genom att ge dem jobb. Hon jämförde därtill inte bara gång på gång islamister med högerextremister, hon valde också att identifiera högerextremismen som en viktig bidragande orsak till jihadismen. Om vänsterextremismen sade Sahlin däremot sällan ett enda ord, och den mest konkreta åtgärden av hennes arbete blev en stödtelefon med ytterst oklar effekt.

Ingen av dessa underligheter kom dock i närheten av vad som skulle komma att utspela sig idag. Det började med att Expressen publicerade en både bisarr och graverande artikel om Mona Sahlin, hennes livvakt och deras underliga affärer. Detta följdes snart upp med en annan artikel av vilken det framkom att Sahlin dels tycktes ha betalat livvakten svart, dels ännu en gång hade dragit på sig stora skatteskulder.

Det var under dagen dock bara Expressen som rapporterade om detta. Den som endast följde nyhetsflödet genom andra kanaler fick aldrig veta någonting om saken. Det var först när den snabbt eskalerande skandalen på rekordtid ledde till att Sahlin hastigt och lustigt avgick, som övriga nyhetsredaktioner yrvaket hoppade på tåget.

Att nyheten så länge lyste med sin frånvaro i övriga nyhetskanaler är inte bara högst anmärkningsvärt, det saknar gissningsvis i det närmaste dessutom motstycke. Den som läser mellan raderna drabbas dock snabbt av misstanken att vad som pågått har varit komplicerat, känsligt, spektakulärt, osnyggt, snaskigt och extremt privat. En kvalificerad gissning är att de nyhetsredaktioner som till skillnad från Expressen inte suttit på detaljerna helt enkelt inte har vetat hur de skulle hantera saken.

Tidpunkten för dagens avslöjanden är förvisso troligtvis en slump, men att effekten blev så explosiv är talande. Dagens händelser inträffade bara något halvår efter att den så kallade humanitära stormaktens spektakulära dikeskörning, och därtill bara veckor efter att Miljöpartiet närmast över en natt gick från att vara medias älskling till journalistkårens hackkyckling.

De ständigt svartare rubrikerna i Expressen har under dagen förstärkt den känsla av att leva mitt i en skruvad dokusåpa, som många svenskar vid det här laget nog har hyst en längre tid. Det är, även för den pessimistiske, svårt att värja sig från tanken att Sverige just nu genomgår ett slags tillnyktrande i rekordtakt. Hur det hela kommer att sluta är dock, givet det senaste årets monumentala oförutsägbarhet, mer oklart än på väldigt länge.

Läs även:
Fredrik Antonsson, Motpol
Exp1, Exp2, Exp3, Exp4, DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SVT1