2016-08-29

Ett förljuget land

Sverige är ett land där vänstern till stora delar utgörs av giriga hycklare som ser vuxenmobbning, korruption, lögner och röstköp som sina primära arbetsredskap. Ett land där en liten men högljudd klick vänsterextremister å ena sidan fått överhetens välsignelse att köra ned sin egen världsbild i halsen på befolkningsmajoriteten, men där å andra sidan samma vänsterextremister samarbetar med islamister för att utverka långtgående undantag för minoriteter.

Sverige är ett land där tidningarna fylls av lögner, men där det på något sätt ändå är den som påpekar detta som är den som beter sig illa. Ett land där lösningen på integrationsproblemen årtionde efter årtionde påstås materialisera sig vilken sekund som helst. Ett land där ogenerade populister anklagar sina meningsmotståndare för populism, trots att de senare periodvis visat prov på betydligt större markkontakt än de förstnämnda.

Sverige är ett land där politiker ena dagen kan spy galla över en uppsättning resonemang, bara för att dagen efter själva anamma samma resonemang till punkt och pricka. Ett land där känslomänniskors emotionella utbrott och grunda resonemang gång på gång höjs till skyarna som om vore de revolutionerande insikter. Ett land där de människor som mest högljutt predikar solidaritet inte sällan har fullt upp med att berika sig själva på andras bekostnad.

Sverige är ett land där lallande dårar går bärsärkagång genom institutionerna och där barn får sätta livet till för att de vuxna vägrar ta sitt vuxenansvar. Ett land där en höger som prioriterar svågerkapitalism framför skattesänkningar dras med gigantiska trovärdighetsproblem, inte minst sedan den under förra mandatperioden lyckades med konststycket att på en och samma gång alienera sina kärnväljare och schabbla bort en gyllene chans att göra slut på sossehegemonin en gång för alla.

Sverige är ett land där man på en och samma gång spottar på brottsoffer och belönar brottslingar. Ett land där medborgarna låter sig köpas för sina egna skattepengar, och där småfolket är så livrädda för friheten utanför den bur generationer av paternalistiska politiker byggt åt dem att de villigt agerar fångvaktare åt varandra. Ett land där man kan göra politisk karriär på att låta skattebetalarnas pengar regna över islamister. Och så vidare.

Sverige är ett land utan moralisk kompass. Ett land så neurotiskt och förljuget att vad som uppfattas som kontroversiell samhällskritik i regel mest består av tålmodigt upprabblade självklarheter. Av just dessa anledningar finner jag det allt oftare under min värdighet att över huvud taget kommentera den patetiska och djupt ovärdiga fars som utgör berättelsen om den svenska samtiden.

Läs även:
Motpol, HAX
DN1, Exp1, Exp2

2016-08-25

Tiggeriförbud ur ett liberalt perspektiv (del två)

Sedan jag tidigare i veckan argumenterade för att ett förbud mot tiggeri på offentlig plats vore fullt förenligt med liberala principer, har jag tagit del av ett flertal märkliga invändningar och kommentarer.

En del mellanmjölksliberaler har till exempel hävdat att mitt påstående per definition är oförenligt med liberalismen. Denna sorts liberaler ser dock vanligtvis inga problem med att staten reglerar vad människor får göra med sina egna kroppar, hur företag får driva sina egna verksamheter och vad markägare får göra på sin egen mark.

Kort sagt, dessa så kallade liberaler ser inga problem med omfattande inskränkningar i äganderätten och den personliga friheten, även när dessa inskränkningar syftar till att motverka företeelser som inte går ut över andra. När någon förespråkar en inskränkning av vad som bör vara tillåtet på offentlig mark tänder de däremot på alla cylindrar. De prioriterar med andra ord positiva rättigheter framför negativa, en grundsyn som ligger betydligt närmare socialismen än liberalismen.

Det är därtill värt att notera att mellanmjölksliberalerna inte med tillnärmelsevis lika stor energi argumenterar mot de förordningar och förbud som reglerar sedvanlig näringsverksamhet (till exempel food trucks) i det offentliga rummet. Det ligger därmed nära till hands att misstänka att deras hänvisningar till avtalsfriheten inte handlar om ett principiellt ställningstagande, utan snarare utgör ett liberalt alibi för vad som i själva verket är en maktanalys av postmarxistiskt snitt.

Min hänvisning till att en majoritet av väljarna (det vill säga det närmaste det offentliga rummets ägare* man kan komma) önskar ett förbud, tolkades av någon som att jag förespråkade majoritetens diktatur. Intressant nog förekom samma tankevurpa i en av de positiva kommentarer jag fick. Författaren till denna höll inte bara helhjärtat med, utan hävdade dessutom att mitt resonemang visade varför det är förenligt med liberalismens principer att förbjuda personligt bruk av droger.

Gemensamt för dessa kommentarer är att de inte förmår se skillnaden mellan det offentliga rummet och privat egendom. Att det skall vara tillåtet att såväl tigga som att använda droger på sin egen mark är ur frihetligt perspektiv en självklarhet. Detta gäller dessutom på mark man inte äger om man har markägarens tillstånd.

Med andra ord innebar mitt resonemang att det är förenligt med liberalismens principer att förbjuda bruk av droger på offentlig plats om allmänheten förespråkar detta. Resonemanget kan däremot inte utökas till att omfatta bruk av droger i hemmet. Talande nog ser dock inte mellanmjölksliberalerna några som helst problem med att förbjuda bruk av droger såväl på offentlig plats som i hemmet. Det är med andra ord de själva som mer än gärna dagtingar med liberalismens grundprinciper.

Vad de förment liberala invändningarna visar är att så kallade liberaler tenderar att se liberalismen som en allmän feel good-filosofi, snarare än en ideologi som bottnar i negativa rättigheter och äganderätt. Det offentliga rummet bör enligt dessa mellanmjölksliberaler vara en kravlös frizon där ungefär samma friheter som i hemmet gäller.

Ett sådant offentligt rum kan emellertid – i och med att det är skattefinansierat – endast upprätthållas på andras bekostnad, något som å det grövsta bryter mot liberalismens principer. Ur ett liberalt perspektiv finns ingen perfekt lösning på detta dilemma så länge det offentliga rummet förblir just offentligt. Så länge det offentliga rummet inte privatiseras vore dock en rimlig avvägning att låta majoritetens vilja avgöra vilka ordningsregler som bör råda.

En minoritet skulle naturligtvis kunna ogilla vad majoriteten bestämde, men det obehag detta åsamkade skulle begränsa sig till det offentliga rummet och upphöra vid tomtgränsen eller ytterdörren. Denna ordning skulle dock inte innebära någon av de grova inskränkningar i äganderätten eller individens rätt till kroppslig autonomi som sexköpslagen, narkotikalagstiftningen och den socialistiska omfördelningspolitiken innebär.

* En del accepterar inte synen på medborgarna/skattebetalarna som det offentliga rummets ägare. Om man i stället intar ståndpunkten att Någon Annan™ äger det offentliga rummet utgör emellertid själva rätten att vistas där per definition en positiv rättighet. Därmed upphör också varje sådan vistelse ur ett liberalt perspektiv att utgöra en naturlig rättighet. Det blir då den mystiske ägarens rättighet att efter eget huvud upprätta praktiskt taget vilka regler som helst, varför även en strikt villkorad "rätt" att visas där i så fall ur ett liberalt perspektiv bör ses som en förmån.

Tidigare i ämnet:
Tiggeriförbud ur ett liberalt perspektiv
DN1, Ab1

2016-08-23

Tiggeriförbud ur ett liberalt perspektiv

Ett ofta åberopat argument mot tiggeriförbud är att ett sådant vore oförenligt med liberalismens principer. Vid första anblick kan argumentet förefalla både självförklarande och vattentätt, men skrapar man lite på ytan finner man att så inte nödvändigtvis är fallet.

För det första är argumentets eventuella giltighet endast tillämpar på tiggeriet som sådant, men däremot inte på många av de företeelser som följer i dess spår. När en tiggare olovligen bosätter sig på annans mark, beter sig hotfullt eller ljuger om sin belägenhet kan detta under inga omständigheter försvaras utifrån liberala principer.

Då detta i praktiken torde omfatta merparten av de utländska tiggare som visats i Sverige, innebär företeelsen i sin helhet sannolikt ett betydligt större brott mot liberala principer än vad ett eventuellt tiggeriförbud skulle göra. Det liberala argumentet blir därmed endast gångbart om man bortser från åtskilliga av de konsekvenser som tiggeriet ofrånkomligen för med sig.

De olagliga bosättningarna motiverar naturligtvis inte utan vidare ett förbud av företeelser som rent tekniskt kan vara orelaterade till dessa. Det är dock viktigt att komma ihåg att brott mot äganderätten i praktiken är en förutsättning för det svenska tiggerifenomenet. De liberala analyserna av detta tenderar dock att lysa med sin frånvaro.

För det andra är det viktigt att ha klart för sig att den avtalsfrihet det liberala argumentet mot ett tiggeriförbud baseras på inte är vad förbudsförespråkarna vänder sig mot. Vad de flesta förbudsförespråkare beträffar får tiggare och andra människor sinsemellan genomföra precis vilka transaktioner de så önskar.

Vad förbudsförespråkarna baserar sitt argument på är någonting helt annat, nämligen att tiggeriet för dem utgör en form av förargelseväckande beteende. Utifrån denna utgångspunkt blir därmed det liberala argumentet endast giltigt under förutsättningen att det är förenligt med liberala principer att till exempel vistas naken på gator och torg för den som så önskar. Någonting som merparten av de personer som åberopar det liberala argumentet gissningsvis inte gör.

För det tredje innebär den grundläggande liberala principen om äganderätten att markägaren har rätt att upprätta ordningsregler. När tiggare tigger sker detta inte på terra nullius, utan i regel på kommunal eller statlig mark. Så länge denna mark förblir offentligt ägd utgörs dess ägare i principiell mening av kommunens eller statens röstberättigade invånare, då det (formellt) är dessa som via sina folkvalda representanter utövar kontrollen över denna. Av dessa invånare är en stor majoritet för ett tiggeriförbud.

Det går med andra ord alldeles utmärkt att utifrån liberala principer argumentera för ett tiggeriförbud. Det är därtill värt att notera de liberaler som argumenterar mot ett tiggeriförbud främst gör detta utifrån en rationalistisk liberal tradition, och att den avsevärt mindre revolutionära empiriska liberalismen ej nödvändigtvis skulle komma till samma slutsatser.

Sist men inte minst kan det vara värt att fråga sig huruvida liberalismen över huvud taget ens bör försöka att på principiella grunder besvara frågan om ett tiggeriförbuds vara eller inte vara. I ett komplext samhälle fullt av målkonflikter låter sig inte alltid allting utan vidare reduceras till spörsmål de stora ideologierna har entydiga svar på.
SvD1, SvD2, SvD3, DN1, Exp1, SVT1

2016-08-21

En samhällsapparat utan rättsmedvetande

Det svenska rättsväsendet är anpassat för ett land där problem med rättvisan är stigmatiserande, där förorter inte brinner, där ambulanspersonal inte attackeras och där företeelser som markockupationer, gatubarn och taharrush endast förekommer i utrikesnyheterna.

Det svenska rättsväsendet är, kort sagt, inte anpassat till Sverige så som det ser ut 2016. När detta rättsväsende sätts in för att bekämpa de "utmaningar" samtiden har att hantera blir resultatet inte sällan slapstick. Att det blivit så förklaras naturligtvis till stor del av att förutsättningarna på marken har förändrats, men inte enbart. Tre andra (och sinsemellan besläktade) företeelser har sannolikt spelat en precis lika stor roll.

För det första har den svenska lagstiftningen drabbats av juridisk inflation. När svenska politiker försöker blidka en uppretad befolkning medelst halvhjärtade utspel (som i regel kokar ned till att en utredning eller nationell samordnare skall tillsättas) om skärpta straff för diverse utbredda asociala beteenden som inte beivras, sker detta vanligtvis trots att beteendet i fråga redan är kriminaliserat och att stränga straff redan ingår i straffskalan.

Att brotten inte beivras beror inte bara på att polisen lider av både underbemanning och vanstyre. Det beror därtill ofta på att polisen har blivit föremål för regelrätta mediedrev då den faktiskt har ingripit, och att fega politiker i detta läge inte backat upp ordningsmakten utan i stället av karriärtekniska skäl anslutit sig till dreven. Resultatet har blivit att lag efter lag i praktiken upphört att gälla.

För det andra är fru Justitia definitivt inte blind, utan tvärtom extremt känslig för samtidens strömningar. Detta har inte bara fått till följd att rättsväsendet blivit känsligt för politiska påtryckningar eller att paragrafer som till exempel den om hets mot folkgrupp idag tillämpas på företeelser de aldrig var tänkta att omfatta.

Det har också fått till följd att domstolar drar sig för att dela ut hårda straff när detta kan tänkas väcka gapiga kulturskribenters, rabiata intressegruppers och andra prominenta vänsterdemagogers vrede. Det har också fått till följd att förvaltningsdomstolarna tagit på sig rollen att bedriva omfördelningspolitik av vänsterpartistiskt snitt, även när detta saknar stöd i lagen.

För det tredje frodas allt sedan den maoistiska masspsykosen 1968 en synnerligen rutten syn på moral i akademiska kretsar. Inom dessa kretsar är man inte sällan misstänksamma till att brottslingar över huvud taget bestraffas. I spåren av detta har det blivit akademiskt meriterande att förespråka låga straff för synnerligen råa brott.

Att kunna relativisera, förminska och bortförklara till exempel grov misshandel ses därför som ett bevis på ett välutvecklat akademiskt sinnelag. Den som visar prov på en pervers moralsyn anses helt enkelt vara sofistikerad. Den som kan dekonstruera ett brott och förövarens ansvar för denna ses som någon som höjer sig över de apor som ropar på hårdare straff.

Allt detta har idag, tillsammans med att vardagsbrotten dels är legio, dels inte ens utreds, skapat en väldigt giftig cocktail. Den i allra högsta grad lönsamma kriminaliteten flyttar fram sina positioner, laglydiga medborgare lämnas i sticket, förtroendet för rättsväsendet är i fritt fall och de straff som ändå utdelas uppfattas ofta av både brottsoffer och allmänheten i stort som ett hån.

Att politikerna i detta läge från höga hästar fortsätter att förkunna sin moraliska överlägsenhet för de medborgare de spottar i ansiktet är inte bara perverst, det är bortom all anständighet.

Läs även:
Anna Dahlberg, Motpol

2016-08-18

180-graderssvängarna och deras orsaker

Under torsdagskvällen publicerades en intervju med Ardalan Shekarabi, i vilken denne öppnar för någon form av tiggeriförbud. Nyheten slog föga förvånande ned som en bomb.

Det är viktigt att ha i åtanke att det hela inte nödvändigtvis är så revolutionerande som det verkar. Shekarabi kan till exempel ha tänkt högt utan att ha regeringen bakom sig. Shekarabi uppvisar dock den slipade maktspelarens alla kännetecken, varför det är mer troligt att det handlar om en testballong från Socialdemokraternas sida. Annorlunda uttryckt kan mycket väl ännu en politisk 180-graderssväng i en infekterad fråga stå för dörren.

Dessa återkommande 180-graderssvängar ses ofta som ett utslag av velighet, men så är inte fallet. De situationer som föranleder dessa handbromsvändningar börjar som mindre och fullt hanterbara problem. De skulle enkelt kunna åtgärdas i ett tidigt skede, men så sker dock i regel inte.

Merparten av de "ansvariga" förstår mycket väl att situationen är ohållbar. De är emellertid fega och vill vara alla till lags, och när gap- och skrikvänstern tutar i sina vuvuzelor är det lättare att förhålla sig passiv, eller rentav bidra till att förvärra situationen medelst kontraproduktiva men medievänliga insatser.

Med tiden blir politikerna situationens fångar. Man håller sig krampaktigt fast i en ohållbar politik och bemöter kritiken med mer och mer rabiata utspel mot kritikerna. Med tiden investeras så mycket politiskt kapital i en linje man i grund och botten inte tror på, att varje avsteg för denna blir liktydigt med att förlora ansiktet.

Till slut håller det dock inte längre. Konsekvenserna blir så allvarliga och vreden blir så ohanterlig att man helt enkelt måste agera. Plötsligt förbyts de ständiga upprepade hänvisningarna till att det går inte att förbjuda fattigdom bokstavligt talat över en till till krav på förbud.

I detta läge rasar korthuset. Plötsligt frågar sig många av de journalister som tidigare i falsett försvarat politikerna varför ingenting gjordes tidigare, och antyder att de hela tiden varit kritiska. Ja, till och med Göran Greider byter plötsligt sida. Stärkta av detta börjar regeringen plötsligt se den nya linjen som något den kan slå sina politiska motståndare i huvudet med.

180-graderssvängarna är med andra ord inte ett uttryck för plötsliga ideologiska omvändelser, de är ett uttryck för prokrastinering i en skala som får några månaders uppskjuten städning att framstå som ett under av strävsamhet och självdisciplin i jämförelse. Till skillnad från den som inte har lust att ägna sin fritid åt att städa är det emellertid de välbetalda politikernas jobb att ta de beslut de av feghet gång på gång vägrar att ta.

Resultatet av detta blir att problem hanteras först flera år för sent, och då dessutom påfallande ofta väldigt valhänt. Att detta därtill inte kan ske utan att allt det politiska kapital som investerats i det högljudda och mästrande försvaret för den tidigare linjen skrivs av, innebär att förtroendet och tilliten skadas samtidigt som bitterheten och polariseringen ökar.

Det beteende politikerna visar prov på är typiskt för barn. När vuxna människor gör sig skyldiga till samma sak blir det lätt pinsamt. När toppolitiker inte bara visar prov på, utan dessutom utmärker sig för, samma beteende blir det hela närmast outhärdligt patetiskt. Framför allt blir det emellertid både dyrt och destruktivt.

Detta väl sagt måste det socialdemokratiska utspelet, åtminstone med tanke på i vilken gärdsgårdsserie de svenska politikerna spelar, sägas vara skickligt. Får Gustav Fridolin bara fortsätta leka utbildningsminister kommer Miljöpartiets primus inter pares i slutändan säkerligen se till att hans parti ger förslaget sin välsignelse.

Centerpartiet och Folkpartiet kommer dock sannolikt snabbt ta avstånd till förslaget, och motivera detta med någon non sequitur à la "alla människors lika värde". Detta kommer i så fall undergräva Moderaternas trovärdighet i frågan, vilket i sin tur kommer vrida ett viktigt vapen mot regeringen ur deras händer.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2, Exp3

2016-08-16

Pyramidspel, förnekelse och skattehöjningar

Ett ständigt återkommande tema i finansminister Magdalena Anderssons ekonomiska förutsägelser är att målet om en statlig budget i balans kommer nås på sikt.

Att lova att man någon gång i framtiden kommer börja ta det ansvar man inte förmår leva upp till i nuet är som bekant en utbredd företeelse, inte minst bland personer av moraliskt tvivelaktig karaktär. Det finns dock skäl att tro att Andersson faktiskt menar vad hon säger, varför finansministerns utfästelser förtjänar en närmare granskning.

Ingen någorlunda insatt bedömare (i synnerhet inte Magdalena Andersson själv) tror för ett ögonblick på amsagorna om att traineejobb, validering och snabbspår framöver kommer minska eller bromsa det skenande bidragsberoendet. Ej heller tror någon seriös bedömare att Sverige står inför en period av kraftig ekonomisk per capita-tillväxt.

Det enda sättet för staten att kunna nå målet om en budget i balans utan att överge den socialistiska samhällsmodellen är därför att höja de redan skyhöga skatterna ytterligare. Detta skulle Magdalena Andersson kunna ha gjort i samband med budgetpropositionen, men de skattehöjningar denna innebar var i sammanhanget helt otillräckliga. Det är här talet om en budget i balans på sikt kommer in i bilden.

Med på sikt avses en ambition att höja skatterna gradvis, närmare bestämt tillräckligt sakta för att valboskapet inte skall märka detta. Genom att dela upp en kraftig skattehöjning på flera små hoppas man dölja för de redan grundlurade skattebetalarna hur man ogenerat rånar dem för att bekosta sina egna patetiska misstag.

Problemet med denna socialistiska strategi är att verkligheten är mer komplex än vad Socialdemokraterna tror. De skatteökningar de planerar kan i själva verket mycket väl komma att sänka statens intäkter. Då dessa skattehöjningar därtill kommer motiveras med omsorg av en välfärd och ett rättsväsende som i själva verket ständigt blir sämre, kan strategin mycket väl komma att explodera rakt upp i ansiktet på regeringen.

I själva verket är idag den socialistiska modell som av socialister som gör anspråk på att tala för alla kallas för "den svenska modellen" dödsdömd. En brutal nedskärning av det så kallade välfärdssamhället inom en inte alltför avlägsen framtid är nu nationalekonomiskt oundviklig. Sverige kommer helt enkelt inte ha råd att fortsätta på den inslagna vägen.

I sedvanlig ordning kommer dock politikerna vara de sista att ta konsekvenserna av detta. Den sannolik alldeles för långa tid som kommer passera mellan nu och den dag "välfärdssamhället" som vi känner det får stryka på foten, kommer i själva verket utgöras av en utdragen socialdemokratisk sorgeperiod. En långvarig fas av förnekelse som kommer att avslutas med en ekonomi i fritt fall och kommentarer av typen "vi har varit naiva".

För denna naivitet står emellertid inte bara av socialister. Den delas också av såväl en ryggradslös borgerlighet som alla de folkhemsnostalgiska välfärdsvurmare som utgör Sverigedemokraternas väljarbas. Tillsammans kommer de att bidra till att den destruktiva övergångsperioden förlängs, något som är synnerligen olyckligt. Ju längre denna förnekelsefas drar ut på tiden, desto uslare kommer den svenska ekonomin vara den dag politikerna till slut accepterar det uppenbara.

Många av de skatter de alltmer panikslagna politikerna under de närmaste åren kommer pådyvla folket för att finansiera sin förnekelse kommer få namn i vilka förled som "miljö-", "kilometer-" och "koldioxid-" figurerar flitigt. Detta kommer emellertid från början till slut vara ett försök att vilseleda allmänheten. Det korrekta namnet på den myriad av uppfinningsrika skattehöjningar som är att vänta kommer vara "förnekelseskatt".

Detta spektrum av desperata skattehöjningars enda syfte kommer nämligen vara att skjuta det oundvikliga sammanbrottet för vad som i praktiken är ett pyramidspel så långt på framtiden som möjligt. Att Löfven i detta läge talar om att "stärka välfärden" säger väldigt mycket om hur den råa populismen idag totalt dominerar den svenska politiken.
DN1, SvD1, Exp1, ÖC1

2016-08-14

Något om Aida Hadžialićs avgång

Med reservation för att vi inte exakt vad som pågått bakom kulisserna, får Aida Hadžialić sägas ha imponerat med den rättframma hållning hon visade prov på i samband med sin avgång. Hon klamrade sig inte fast vid makten, hon försökte inte förminska sitt misstag och hon skyllde inte ifrån sig. I stället erkände hon utan omsvep att hon hade gjort fel och tog konsekvenserna av detta.

I och med detta visade hon prov på avsevärt mer ryggrad än de flesta andra yrkespolitiker. Trots detta framstår hyllningarna av Hadžialić som minst sagt underliga i sin omfattning. Hadžialić var en av tre(!) ministrar på ett utbildningsdepartement i kaos, och få av alla de personer som de senaste dagarna hyllat Hadžialićs politiska gärning torde på rak arm kunna redogöra för någonting konkret hon bidragit med där.

Många opinionsbildare har påpekat att 0,2 promille motsvarar en väldigt låg grad av berusning, och att det misstag Hadžialić gjort sig skyldig till därför bör betraktas som väldigt ringa och inte motiverade hennes avgång. Det var emellertid Hadžialićs eget parti som år 1990 dels sänkte gränsen för vad som då kallades för "rattonykterhet" från 0,5 till 0,2 promille, dels ändrade brottets rubricering till "rattfylleri" (en benämning som, utöver att vara mindre moraliskt neutral, därtill är väldigt tveksam när det handlar om just 0,2 promille).

Kort sagt, det var det parti Hadžialić företräder som valde att både kriminalisera och markera mot precis det beteende som hon 26 år senare själv skulle komma att visa prov på. Att i detta läge hävda att man borde ha överseende med en socialdemokratisk minister som brutit mot denna lag håller inte. Så länge lagstiftningen kvarstår är det socialdemokratiska yrkespolitikers grundläggande skyldighet att visa att de respekterar den.

Vad de många lovorden om Hadžialić från högerhåll i grund och botten handlar om är att hon som en av ytterst få politiker tydligt markerat mot samma identitetspolitik som såväl Stefan Löfven som Anna Kinberg Batra och Annie Lööf, efter att ha sträckt upp ett blött finger i luften, valt att hylla. Då Hadžialićs skarpa kritik av identitetspolitiken framstod som en frisk fläkt genom ett i övrigt väldigt kvavt rum, fick många i samband med detta ett positivt intryck av henne.

Att Hadžialićs utspel stack ut på detta sätt sade dock betydligt mer om det patetiska tillståndet för den svenska politiken i stort än vad det sade om henne. I den mån någon förtjänar respekt för att ha gett uttryck för någonting självklart förtjänade Hadžialić naturligtvis respekt för detta, men när det kommer till kritan så är det endast detta de många hyllningarna av henne baserar sig på. För att kallas ett "politiskt stjärnskott" måste man dock på två år ha hunnit med att prestera någonting mer konkret än så.

Sist men inte minst sätter Hadžialićs avgång fingret på någonting väldigt anmärkningsvärt när det kommer till svensk politik, nämligen att avgå är någonting politiker får göra över vad de gjort på fritiden. På arbetstid tillåts man såväl förslösa miljardbelopp av andra människors pengar som att sjösätta ogenomtänkta och katastrofala reformer utan att löpa någon större risk att få sparken.

Begår man däremot ett tämligen trivialt misstag på sin fritid får man inte sällan gå direkt. Denna ordning förefaller gissningsvis en och annan iakttagare väldigt underlig.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3

2016-08-11

Kriminalpolitiska haverier och cirkuskonster

När en (åtminstone på pappret) femtonåring individ misstänkt för mordförsök nyligen släpptes fri efter endast några dagar i häkte, var detta bara det senaste exemplet på att det svenska rättsväsendet är fullständigt oförberett på att hantera den kriminalitet som grasserar i Sverige idag.

Politikerna har med andra ord ännu en gång visat sig vara naiva. Naivitet är emellertid varken någonting fint eller en förmildrande omständighet. Tvärtom är naivitet av den här digniteten jämförbart med att gång på gång glömma ta på sig kläderna innan man går till jobbet.

Det svenska rättsväsendet är anpassat för ett samhälle utan bilbränder, utan gruppvåldtäkter, utan kringresande stöldligor och utan mordiska minderåriga. Det svenska rättsväsendet är anpassat för ett samhälle utan maffior och utan mäktiga klaner. Det svenska rättsväsendet är anpassat för ett samhälle där barn inte rånas på sina mobiltelefoner och där skottlossningar på öppen gata inte hör till vardagen.

Så ser emellertid inte Sverige ut idag, varför det borde vara uppenbart för alla med ett grodyngels intelligens att rättsväsendet måste reformeras i grunden och att de straffskalor som bindgalna 68-aktivister införde måste förpassas till historiens sophög. Dessvärre anses naivitet fortfarande vara någonting fint inom de kretsar i vilka politiker inhämtar sina ryggdunkningar, varför rättsväsendet steg för steg kapitulerar inför den råa kriminaliteten.

Denna utveckling är inte bara en skandal, den är framför allt ett veritabelt haveri och ett hån mot alla de laglydiga skattebetalare som politikerna i och med sin kroniska naivitet dagligen spottar i ansiktet. Att politikerna därtill haft mage att misstänkliggöra och förtala samma laglydiga skattebetalare då de protesterat mot detta är bortom all anständighet.

Det är, de många debila krönikorna i vilka den ena clownen efter den andra går i opposition mot verkligheten till trots, uppenbart för alla tänkande människor att såväl utvecklingen som politikernas patetiska handlingsförlamning inför denna är intimt sammankopplade med migrationspolitiken. Det är här mångkulturalism kommer in i bilden.

Den till statsideologi och överordnad värdegrund upphöjda mångkulturalismen vilar, namnet till trots, på grundantagandet är de kulturella skillnaderna mellan människor från olika delar av världen är små. Mångkulturalismen antar, de oräkneliga bevisen på motsatsen till trots, att skillnaderna inskränker sig till språk, matvanor och kulturella preferenser.

Av denna anledning har mångkulturalismen inskränkt sig till skattefinansierade Kumbaya-aktiviteter, floskelorgier, lovsånger till falafelns ära samt att brytning ansetts vara meriterande i samband med att vissa tjänster inom bland annat public service har tillsats. På det stora hela har politikerna emellertid förutsatt att de kunnat fortsätta precis som vanligt.

För varje normalbegåvad person som nyligen tillbringat mer än tio minuter i den svenska verkligheten är det uppenbart att detta inte stämmer. Exemplen på detta är oräkneliga, men på kriminalpolitikens område blir politikernas felbedömning särskilt uppenbar.

Att rättsväsendet trots detta fortsätter dalta med de mest hänsynslösa av kriminella, att man fortsätter släppa grova våldsverkare fria, att man fortsätter ursäkta mördare, att man inte skärper straffen och täpper till de oräkneliga hålen i lagen är ett skämt, ett haveri, ett ständigt pågående Konstfackprojekt, ett utslag av mardrömsliknande surrealism och ett svek utan motstycke.

Mångkulturalismen innebär inte bara exotiska maträtter, kläder och seder. Mångkulturalismen innebär bland mycket annat att man måste överge den mentala sörgårdsidyllen och i stället instifta ett rättsväsende betydligt mer likt det amerikanska. Om detta är ett pris man finner oacceptabelt borde man tänkt på detta innan man började leka humanitär stormakt.

Nu är det för sent att ångra sig. Vad som däremot inte är för sent är att visa prov på den grundläggande anständighet det innebär att ge medborgarna ett rättsväsende värt namnet. De politiker som inte förmår leva upp till något så elementärt förtjänar ingen respekt över huvud taget. I synnerhet inte efter alla de spektakulära politiska misstag som försatt oss i denna situation.

Läs även:
Fredrik Antonsson
DN1, DN2, SvD1, SvD2, Ab1, DT1, Syd1, DS1

2016-08-10

Borgerlig opinionsbildning är ett fiasko

Bland svenska borgerliga opinionsbildare återfinns förvisso många socialliberaler av det slag som alltid fruktat Gösta Bohman-moderater mer än vad de fruktat Palme-sossar, men faktum är att påfallande många borgerliga opinionsbildare också är gamla libertarianer. Av detta märks dock i regel väldigt lite.

Den svenska borgerligheten ifrågasätter knappt ens längre de skyhöga skatterna, utan har i stället gjort de ur liberal synvinkel ytterst tveksamma reformerna om till exempel skattefinansierad svågerkapitalism och branschspecifika skattelättnader till huvudfrågor. Den svenska borgerligheten står inte längre för en egen linje, utan föreslår endast mindre justeringar av ett i varje internationell jämförelse direkt extremt socialistiskt system.

De skyhöga skatterna upplevs idag med rätta alltmer som ett hån, givet den "systemkollaps" vi idag ser i till exempel rättsväsendet, sjukvården och skolan. Borgerligheten har emellertid varit närmast oförmögen att fånga upp detta högst befogade missnöje, varför missnöjda väljare ironiskt nog sökt sig till de välfärdsvurmande Sverigedemokraterna i stället.

Det är hög tid för den svenska borgerligheten att erkänna att detta inte bara är ett misslyckande, utan därtill ett direkt spektakulärt sådant. Den borgerliga idédebatten behöver en rejäl omstart, och ironiskt nog är möjligheterna till ett faktiskt genomslag ovanligt goda. Det är idag bara en tidsfråga innan svenska politiker måste banta välfärdsstaten, skärpa straffen rejält, avreglera bostadsmarknaden och styra upp flumskolan.

Varje analytiker värd namnet kan tämligen enkelt konstatera att den nuvarande politiken på dessa områden i snabb takt är på väg att bli såväl väljartaktiskt som ekonomiskt omöjlig. Att detta i grunden väldigt uppenbara sakförhållande ändå lyser med sin frånvaro i den politiska debatten beror på att en majoritet av svenskarna efter decennier av socialistisk indoktrinering är av den felaktiga uppfattningen att det så kallade "välfärdssamhället" är gynnsamt för dem.

Just därför är det hög tid för nämnda opinionsbildare att sluta gå svågerkapitalisters ärenden och i stället angripa det socialistiska samhällsbygget som sådant. Detta kräver naturligtvis en hel del finess, då arbetande svenskar efter årtionden av hjärntvätt i hög utsträckning identifierar sig med de socialister som rånar dem. Detta innebär dock inte att förtrollningen är omöjlig att bryta.

Den offentliga sektorn slösar gigantiska belopp på verksamheter som dels inte ligger i skattebetalarnas intressen, dels ofta är direkt kontraproduktiva. Här finns fantastiska möjligheter för borgerligheten att såväl illustrera vidden av det offentliga slöseriet som att visa på riskerna med en stor offentlig sektor som sådan. Att resursstarka tankesmedjor som till exempel Timbro inte prioriterar detta högre är ett mysterium.

På samma sätt är det ett mysterium varför den borgerliga opinionsbildningen inte lägger mycket större resurser på att skapa opinion mot det höga skattetryckets och omfördelningspolitikens konsekvenser. De flesta svenskar är inte bara omedvetna om alla dolda skatter de betalar, löntagarna är också i stor utsträckning omedvetna om hur mycket de förlorar på systemet och hur många som åker snålskjuts på dem.

Ovan nämnda frågor har förvisso lyfts i en och annan debattartikel, ledare och informationskampanj, men dessa har i regel främst riktat sig till de redan övertygade och har inte fått något större genomslag. Att man givit detta så påfallande låg prioritet har varit ett misstag. Missnöjet bland väljarna är både utbrett och högst befogat, men då man inte lyckats nå fram till dessa väljare har dessa i stället ironiskt nog fångats upp av folkhemsnostalgiska krafter.

Sist men inte minns behöver även organisationer som Skattebetalarnas förening och näringslivets tankesmedjor börja tala allvar om såväl integrations- som migrationspolitiken. Den blandning av hallelujarop och kompakt tystnad som mellan 2010 och 2015 präglade dessa organisationers hållning i frågan har allvarligt skadat deras trovärdighet i allmänhetens ögon. Många svenskar ser idag Skattebetalarnas förening som en del av en förljugen överhöghet, snarare än som en röst för de drakoniskt beskattade löntagarna.

För att framstå som trovärdiga måste dessa organisationer nu börja tala om målkonflikter. De måste börja tala allvar om att den så kallade svenska modellen är oförenlig med en invandringspolitik som dagens. De måste vara ärliga med att integrationspolitiken är dömd att misslyckas så länge LAS och kollektivavtal fortsätter prägla den svenska arbetsmarknaden.

Den borgerliga opinionsbildningen utmärker sig sedan lång till tillbaka för sin feghet. Resultatet har blivit att vänstern kunnat cementera sitt problemformuleringsprivilegium. Resultatet har blivit att de dubbla måttstockarna institutionaliserats. Resultatet har blivit att postmodernismen och nyvänstern fått fritt spelrum. Resultatet har blivit att samtliga borgerliga partiet 2014 gick till val på skattehöjningar – och därefter förlorade samma val, trots att deras motståndare inte vann.

Resultatet är, kort sagt, ett fullständigt fiasko för den borgerliga opinionsbildningen. Detta måste förändras, och det måste förändras snart.

2016-08-03

Äganderätten och allemansrätten


Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)

Att markägare utan kommunens välsignelse sätter upp skyltar med budskapet att obehöriga ej är välkomna är ett problem, lät Naturvårdsverket nyligen meddela. Detta eftersom ett sådant förfarande enligt samma statliga myndighet"naggar allemansrätten i kanten".

Rent juridiskt är detta förmodligen helt korrekt, men ur ett moraliskt perspektiv är inställningen mycket underlig. Att markägare inte själv tillåts bestämma över något så grundläggande som vilka som rör sig på deras egendom är en väldigt anmärkningsvärd och långtgående begränsning av äganderätten. En sådan inskränkning hade varit fullständigt oacceptabel i många andra länder.

Men, inflikar då någon, bör inte människor få röra sig fritt i naturen? I och med detta röjer de vilken skev världsbild decennier av socialdemokratisk enpartistat har inpräntat i dem. Som skolelev fick jag lära mig att för medborgare i andra länder utan allemansrätt var naturen inhägnad och stängd. Sedan dess har jag upplevt mitt livs i särklass mest fantastiska naturupplevelser utomlands, inte minst i No Trespassing-skyltarnas USA.

I det aktuella faller handlar det emellertid över huvud taget inte om detta. Den absoluta merparten av de skyltar som Naturvårdsverket oroar sig över syftar med allra största sannolikhet inte från att utestänga allmänheten från skogar, utan från platser där ovälkomna besökare stör de boende och/eller åsamkar markägaren skada.

Naturvårdsverket hänvisar till att markägare i dylika fall kan söka kommunens tillstånd att neka allmänheten tillträde. Ett sådant tillstånd lär emellertid knappast vara särskilt enkelt att få, därtill lär behandlingen av dessa med allra största sannolikhet präglas av såväl långa handläggningstider som ett stort mått av godtycke.

Det grundläggande problemet är emellertid att markägarna tvingas söka tillstånd av en part som inte äger marken. En sådan ordning är pervers. Äganderätten tillskrivs ofta närmast metafysiska egenskaper, i synnerhet när det rör sig om mark. Äganderätten handlar emellertid inte om öronmärkta atomer, den handlar om rätten att efter eget huvud disponera föremålet för ägandet i fråga.

Den som rör sig på någon annans mark eller plockar andras blåbär och kantareller bör känna en smula ödmjukhet inför detta. Gör man det rör man sig inte i "vår [...] natur", man rör sig på någon annans mark. De bär och svampar man plockar hade, vore det inte för ett långtgående ingrepp i samma äganderätt som man tar för given i det egna hemmet och den egna trädgården, räknats som stöldgods.

Vad Naturvårdsverket och deras svans av sossar (i varierande grad av förnekelse) i praktiken säger är att de markägare som önskar disponera sin egendom efter eget huvud visar prov på en enastående fräckhet. En sådan attityd är en rövares eller kleptomans attityd. En sådan attityd blir bara intellektuellt försvarbar om man i grund och botten inte accepterar andra människors rätt till ägande (även om dispens för just den egna rätten till ägande av någon anledning utdelas i 99 fall av 100).

Ofta hävdas det att allemansrätten är en väldigt gammal svensk sedvänja. Denna sedvänja som avses handlar dock i första hand om att fritt få röra sig mellan punkt A och punkt B, inte om de omfattande inskränkningar av äganderätten som idag går under samlingsnamnet allemansrätten. Vad mer är, den gamla sedvänjan möjliggjordes av att de personer som utnyttjade sig av denna underförstådda rätt visade prov på gott omdöme när de gjorde detta.

Idag är situationen dock betydligt mer problematisk. Företag bedriver utan att fråga markägaren och med myndigheternas goda minne kommersiell verksamhet på andra människors mark, söndercurlade medborgare gör åverkan på andras egendom, regelrätta kåkstäder uppförs, träd avverkas illegalt, et cetera

Problemet i sammanhanget är inte att markägare sätter upp för många staket och skyltar i syfte att stänga obehöriga ute, problemet är att det sätts upp för få. Äganderättens svaga ställning kommer bara förbli möjlig så länge markägare fortsätter finna sig i nuvarande ordning.