2017-04-22

Gästinlägg av Henrik Sundström: Att offra barn på ideologins altare

Det svenska skolsystemet står inför en gigantisk utmaning i form av låga skolresultat. Allt färre når gymnasiebehörighet efter grundskolan. Västra Götalandsregionens avdelning för regional utveckling har tittat närmare på kommunerna i vårt område för att analysera orsakerna och peka på förbättringsområden. Av denna analys (Att motverka skolmisslyckanden, september 2016) följer att den huvudsakliga anledningen till dåliga siffror är att nyanlända invandrarbarn i mycket stor utsträckning inte klarar av grundskolan. Av alla dem som anländer i högstadieåldern är det bara runt 30 % som har lyckats få gymnasiebehörighet efter att skolplikten har upphört.

Dessa barngrupper är idag så stora att det får genomslag i den övergripande statistiken. I Trollhättan saknar nu en fjärdedel av samtliga avgångselever gymnasiebehörighet. I Färgelanda är det hälften.

Efter att skolplikten har upphört finns bara frivilliga alternativ i gymnasiets regi. Gymnasiets språkintroduktionsprogram har nu blivit så stort att det är landets största gymnasieprogram, större än såväl S- som N-programmet. 57 000 elever går ett introduktionsprogram (SR Studio Ett, 2017-03-01). Resultaten från introduktionsprogrammen är tyvärr också nedslående. Tanken är att de ska förbereda eleven för vanliga gymnasieprogram. Efter två år är det dock bara 30 % som har gått vidare till ett nationellt program, och nästan hälften har hoppat av gymnasiet helt. Vart de tar vägen är det få som vet, men det är svårt att tänka sig en bättre rekryteringsbas för kriminalitet.

Skolkommissionen lade i veckan fram sitt slutbetänkande. Trots att skolresultaten för nyanlända är det överlägset största problemet för svensk skola idag, nämns detta bara i förbigående. Över huvud taget läggs inga konkreta förslag för att komma till rätta med problematiken, utöver en lös skrivning om att staten noga bör följa utvecklingen vad gäller kommunernas ekonomi och anslag till skolan.

I stället används de låga skolresultaten som en hävstång för att sälja in de politiska lösningar som man redan bestämt sig för att driva, huvudsakligen då angrepp på det fria skolvalet. Få kan ha undgått att Skolkommissionens huvudförslag är att upphäva principerna om närhet och syskonförtur, och i stället fördela platserna på de mest populära kommunala skolorna genom lottning. Denna idé framförde kommissionens ordförande Anna Ekström redan 2015, med glatt instämmande från Gustav Fridolin. Allt tal om bred politisk förankring och att lyssna på forskningen har således varit rökridåer.

En huvudsaklig anledning till de låga skolresultaten för nyanlända, är att dagens riktlinjer från Skolverket inte har kunskaper som utgångspunkt. Skolverkets riktlinjer har i stället ”inkluderande integrering” som mål, det vill säga att nyanlända elever redan från början ska placeras i en vanlig klass svarande mot elevens ålder, helt oavsett elevens förkunskaper. Detta betyder att en 14-årig somalisk analfabet som utgångspunkt ska placeras i en vanlig högstadieklass. Vad det får för resultat för kunskapsinhämtningen kan vilket barn som helst räkna ut. Att skylla detta på det fria skolvalet är inget som har med verkligheten att göra.

Den inkluderande integreringen är ren ideologi, baserad på en föreställning om social rättvisa. Denna dogm får uppenbarligen inte ifrågasättas, trots att alla ändå innerst inne måste förstå att den nuvarande situationen inte är hållbar i praktiken. Kunskapsmålet måste återupprättas. Lösningar med undervisning i egen grupp och förlängd skolplikt måste till. Vi kan inte fortsätta att offra stora andelar av varje ungdomskull varje år på ett ideologiskt altare. Det är inget annat än en social katastrof.

Henrik Sundström (M)
ledamot av Regionutvecklingsnämnden, Västra Götalandsregionen
advokat
(fd kommunalråd Uddevalla och förbundsordförande M i Bohuslän)

2017-04-17

Vänsterns krig mot det fria ordet

Till nyvänsterns mer skamlösa metoder hör dess smutsiga krig om språket. Uttryck efter uttryck har har peststämplats, för att därefter antingen ersättas av någon krystad eufemism eller – som i fallet med det måhända taffliga, men likväl fullt legitima, "men det får man väl inte säga i det här landet" – helt enkelt förklarats vara uttryck för en förkastlig åskådning som inte bör uttryckas i någon form över huvud taget.

I Magasinet Paragraf publicerades igår en "ordlista" över vad artikelförfattarna kallar "högerpopulisternas och rasisternas ord". I texten, som är skriven med vad dess upphovsmän gissningsvis anser vara ett underfundigt anslag, presenteras ett antal uttryck med tillhörande "förklaringar". En del av dessa uttryck är synnerligen olämpliga tillmälen, samtidigt som andra i allra högsta grad är relevanta i samtidsdebatten.

Det är i mångt och mycket just denna blandning av uttryck med helt olika valörer som gör texten intressant. Att uttrycket "genustaliban" dyker upp bland ord som "fitta", "bög" och "judeälskare" är anmärkningsvärt av den enkla anledningen att de har sinsemellan väldigt olika laddning. Att de trots detta klumpas samman har en mycket enkel förklaring, nämligen att man vill göra det lika socialt oaccepterat att använda det förra som det är att använda de senare.

Att ordet "genustaliban" därtill förklaras vara högerpopulisternas och rasisternas sätt att benämna en "[p]erson som tycker jämställdhet är bra" gör det hela ännu mer intressant. De personer som normalt sett blir föremål för detta tillmäle är nämligen inte jämställdhetsförespråkare i största allmänhet, utan tvärtom personer med en i allra högsta grad vänsterpolitisk agenda.

Vad artikelförfattarna därmed gör är att tilldela den typiske genustalibanens postmoderna vänsteråsikter universalitet. Endast kvinnohatare kan, lyder det underförstådda budskapet, vara motståndare till kvotering, fler pappamånader, genuspedagogik och könsneutrala leksaker.

Så där håller det på. Samma "no go-zoner" som ambulanser och brandbilar kräver poliseskort för att åka in i är, får vi veta, områden dit "räddningstjänst åker precis som vanligt". "Tino" – det vill säga Tino Sanandaji – förlöjligas, samtidigt som vi får veta att "kultureliten" är rasisters kodord för personer som, till skillnad från Sanandaji, vet vad de talar om.

Att vänstern gjort själva språket till ett slagfält är ingen slump. Genom att inte bara peststämpla idéer, utan därtill de ord som krävs för att sätta dessa idéer på pränt, vill man därtill beröva sina motståndare möjligheten att över huvud taget uttrycka sin ståndpunkt.

Sist men inte minst är det värt att notera att sju av de rasistiskt och högerpopulistiskt kodade orden på listan innehåller ordleden vänster respektive marxist. Det finns en utbredd konspirationsteori, antyder därmed artikelförfattarna, att många journalister och kulturarbetare skulle hysa vänsteråsikter.

Man får i ljuset av detta anta att det är en ren tillfällighet att den ene artikelförfattaren varit med om att starta ett kommunistiskt parti, och att den andre på sin Facebooksida gillar Vänsterpartiet.

2017-04-14

Bojkotta Svensk Fastighetsförmedling

Att Malmöpolitikerna använder skattemedel till att bjuda över skattebetalarna vid försäljning av bostäder är inget nytt. Idag avslöjade emellertid Sydsvenskan att Malmöpolitikerna nu trappar upp kriget mot sina egna skattebetalare ytterligare.

Malmö stad har i dagarna gett Svensk Fastighetsförmedling – Sveriges största mäklarfirma – i uppdrag att varje månad hitta 15 bostadsrätter åt kommunen. Om en privatperson visar intresse för någon av de bostäder kommunen är spekulant på skall Svensk Fastighetsförmedling därtill enligt avtalet "omedelbart kontakta" kommunen.

Det är lätt att som privatperson känna vanmakt i detta läge. Dålig politik har skapat bostadsbristen, en besinningslös migrationspolitik har förvärrat den och nu dumpas såväl kostnaderna som konsekvenserna för detta på allmänheten. Som en slutgiltig förolämpning mot skattebetalarna visar sig nu detta politiska haveri vara big business för Svensk Fastighetsförmedling, ett företag för vilket de skenande priserna på den av politikerna sönderslagna bostadsmarknaden redan är en lysande affär.

Problemet för Svensk Fastighetsförmedling är bara att företagets möjligheter att skära guld med täljkniv står och faller med att köpare och säljare av bostäder faktiskt anlitar dem. Givet den kroniska bristen på bostäder är bostadsköparens möjligheter att vara kräsen dessvärre begränsade, men för den som vill sälja sin bostad står däremot alla dörrar öppna.

I längden fungerar det inte att bara skylla på politikerna. Om du finner vad som pågår i Malmö motbjudande, och om du äcklas av Svensk Fastighetsförmedlings svågerkapitalistiska beredvillighet att profitera på politikernas krig mot de egna skattebetalarna, då är det också upp till dig att ta lite grundläggande ansvar för ditt eget handlande.

Ett utmärkt sätt att ta detta ansvar på är att i möjligaste mån inte anlita Svensk Fastighetsförmedling, utan i stället vända dig till någon av företagets konkurrenter.

När nyliberalismen blev sin egen nidbild

Före den svenska vänstern upptäckte strukturer, identitetspolitik och de franska universitetens intellektuella haverister var dess främsta bogeyman nyliberalen.

Den som ville sänka de skyhöga svenska skatterna till en något lägre, om än i varje internationell jämförelse fortfarande väldigt hög, nivå var, menade vänstern, nyliberal. Den som förespråkade att de bland västvärldens länder tämligen aparta statliga monopolen på försäljning av alkohol och läkemedel borde avskaffas var, menade vänstern, inte bara värdegrundssabotörer på god väg att kvalificera sig för hispan. De var dessutom – ja, du gissade rätt – nyliberaler.

Så där höll det på. Nyliberal var den som ville avskaffa de skadliga regleringar som ledde till arbetslöshet och försämrad ekonomi. Nyliberal var den som ville att krogarna skulle få vara öppna längre. Nyliberal var den som förespråkade samma frihandel man idag kan bli karaktärsmördad från vänsterhåll om man inte ställer sig bakom. Och så vidare.

Kort sagt, nyliberalismen torde vara ett av den svenska samtidshistoriens mest smutskastade, missbrukade och demoniserade begrepp. Vad som kom först, skräckpropagandan om nyliberalismen eller en rörelse vars medlemmar faktiskt kallade sig nyliberaler, förefaller stundom något oklart. Klart är dock att många med libertarianska eller klassiskt liberala åsikter med tiden stolt kom att, inte minst för den provokativa effektens skull, använda begreppet om sig själva.

Den svenska vänsterns missbruk av nyliberalismbegreppet är en skamfläck, om än bara en i raden av sådana, men dessvärre går det inte att sätta punkt för detta inlägg där. Med tiden har ironiskt nog nämligen den groteska halmdocka vänsterns trollfabriker målat upp och döpt till "nyliberalism" kommit att bitvis besannas. Ett av de mer slående exemplen på detta är hur vinster i välfärden blivit en central fråga för många av de svenskar som gärna kallar sig själva för nyliberaler.

Vinster i välfärden har ytterst lite med fri marknadsekonomi att göra. Tvärtom är den "marknad" aktörerna inom berörda branscher verkar på en artificiell skapelse, skapad av staten. Politikerna har bestämt efterfrågan, slagit fast priserna och därefter tvångsanslutit alla skattebetalare som betalande "kunder". Detta alldeles oavsett huruvida den enskilde skattebetalaren faktiskt har efterfrågat de tjänster som erbjuds eller ej.

Det svenska högskattesamhället, med dess uttalade socialistiska omfördelningsambitioner, har på detta sätt blivit ett eldorado för företagare som mer än gärna berikar sig på de pengar som staten, uppbackad av sitt våldsmonopol, tvingat medborgarna att skiljas från. Detta är inte ett gott exempel på fri företagsamhet, utan tvärtom ett skolboksexempel på just den svågerkapitalism som vänstern alltid hävdat att nyliberalismen står för.

Ett Facebookinlägg av Fredrik Segerfeldt – och det bör här påpekas att detta är en person med flera högst förtjänstfulla bedrifter på sitt CV – satte nyligen fingret på detta. Inlägget är skrivet som ett brinnande försvar för den svenska modellen anno 2017, och som argument för detta åberopar Segerfeldt bland annat just nämnda möjligheter att berika sig på andras skattepengar.

I sitt inlägg nämner Segerfeldt inte med ett ord de skyhöga skatterna privatpersoner tvingas betala, men poängterar däremot att företagsskatten är förhållandevis låg i Sverige. Därför, menar Segerfeldt, är Sverige varken "terrible" eller "a socialist hellhole". Det är onekligen ett intressant budskap.

Ett system där politikerna skattar skiten ur medborgarna, men däremot tillhandahåller omfattande möjligheter till svågerkapitalism och ett någorlunda gott företagsklimat i övrigt är, lyder den outtalade implikationen, ett gott system. Segerfeldts utspel bör förstås i ljuset av sitt sammanhang. Inte desto mindre är detta ett budskap som till exempel libertarianer har all anledning att fråga sig huruvida de vill förknippas med eller ställa sig bakom.

2017-04-12

Fridolin den falske

Just som man trodde att de svenska politikernas monumentala uppvisning i skamlöshet inte kunde bli mer motbjudande, passade Gustav Fridolin på att medverka i Aktuellt.

Med sitt sedvanliga mästrande tonfall förklarade Fridolin varför regeringen just idag gjorde sitt utspel om kriminalisering av medlemskap i terrororganisationer. Grötmyndigt, långsamt och med ett tonfall så överartikulerat att även idioter skulle förstå vad som sades, försökte språkröret sälja in den krisande flumklubben Miljöpartiet som ett parti som står för hårda tag.

Den Gustav Fridolin som medverkade i kvällens Aktuellt var dock identisk med den Gustav Fridolin som tidigare samarbetat med Charta 2008, en islamistisk organisation som tagit dömda terrorister i försvar. En annan miljöpartist som varit synnerligen aktiv inom denna organisation är Gustav Fridolins nära vän Mehmet Kaplan, en person Fridolin fortsatte försvara även efter att denne under famösa former tvingats avgå.

Som sitt välregisserade inhopps grande finale lät därefter samme Fridolin som med näbbar och klor motsatt sig utvisningen av personer som Rakhmat Akilov meddela att "det här är inte nåt vi plötsligt kommit på". Med detta skamlöst opportunistiska påstående försökte Fridolin låta påskina att regeringens kovändning i frågan inte hade någonting med fredagens terrordåd att göra. Det är svårt att föreställa sig hur kan skulle kunna ha sagt något som vore mer respektlöst mot offren.

Läs även:
Fristad

2017-04-11

Om att gå över lik

När Kristdemokraterna häromveckan – närmare bestämt en dag före fredagens terrordåd – gjorde ett utspel om att antalet poliser i Sverige borde öka till 30 000 år 2025, hånades detta av såväl Socialdemokraternas chefsdemagog Anders Lindberg som av den statsvetarmärkte socialdemokraten tillika islamistkramaren Ulf Bjereld. Idag, fyra dagar efter fredagens terrordåd, valde Socialdemokraterna att försöka bräcka det kristdemokratiska budet genom att kräva 30 000 polisanställda redan år 2024.

Om något annat parti på detta sätt cyniskt utnyttjat ett terrordåd för att säkra sin framtida makt, hade naturligtvis de indignerade anklagelserna om att gå över lik haglat från såväl regeringshåll som från den arkipelag av trollfabriker som står till den socialdemokratiska maktapparatens förfogande. Socialdemokrater är dock ett fullständigt samvetslöst släkte, varför de inte för ett ögonblick drar sig från att själva göra just detta.

Det kommer naturligtvis inte bli några 10 000 nya polisanställda till 2024 under socialdemokratiskt styre. När Löfven i förrgår skröt om vilka hårda tag hans regering står för, fortgick laglösheten och kravlösheten precis som vanligt i Sverige. Denna diskrepans mellan retorik och verklighet är idag vad som mer än något annat utmärker regeringen Löfven.

Å ena sidan vill man locka konservativa väljare med löften om hårda tag, å andra sidan vill man hålla identitetspolitikerna, curlingaktivisterna, målkonfliktsförnekarna och kryptokommunisterna i partiets vänsterfalang lugna. Resultatet blir att man talar om hårda tag, samtidigt för man för en fullständigt krav- och huvudlös politik där laglöshet belönas och laglydighet och strävsamhet återgäldas med en spottloska i ansiktet.

När Socialdemokraterna talar om 30 000 polisanställda 2024 är det i själva verket 2018, och då framför allt september månad detta år, som hägrar. Genom att fullständigt skamlöst utnyttja ett terrordåd man i stället för att försöka förhindra närmast krattade manegen för, hoppas man kunna säkra ytterligare fyra år vid maktens köttgrytor.

Trots att de 10 000 nya polisanställda lär fortsätta att lysa med sin frånvaro, är det emellertid fullt möjligt att regeringen redan före valet 2018 kommer höja skatterna med hänvisning till kostnaderna för just dessa. Dessa nya skatteintäkter kommer i så fall dock inte gå till några nya polisanställda, utan till att försöka täcka det svarta hål i statsbudgeten som åratal av migrationshaveri i allmänhet, och 2015 års fuck-up i synnerhet, har resulterat i.

I sammanhanget bör det för övrigt poängteras att i dessa kostnader ingår naturligtvis också de offentliga utgifterna för skattefinansierad välfärd till personer som, precis som den papperslöse Rakhmat Akilov, vistas i Sverige illegalt.
SvD

2017-04-10

Den papperslöse och hycklarna

"Det gör mig frustrerad". Med dessa ord kommenterade Stefan Löfven igår det faktum att en person som fått avslag på sin asylansökan ändå hade kunnat vara i kvar i landet, och således haft möjlighet ett begå ett terrordåd. Han var inte ensam bland politiker om att göra ett sådant utspel. Under söndagen bedyrade Anders Ygeman, Anna Kinberg Batra och till och med Annie Lööf hur bekymrade, förvånade och upprörda de var över detta.

Dessa utspel var emellertid högst märkliga. I praktiskt taget alla andra sammanhang brukar nämligen personer som, i likhet med terroristsuggan Rakhmat Akilov illegalt kvarhåller sig i Sverige efter ett utvisningsbeslut, omnämnas som papperslösa. Dessa asylbedragare brukar inte bara anses utgöra en särskilt utsatt grupp, politikerna har därtill i bred enighet gett dem rätt till omfattande samhällsservice på skattebetalarnas bekostnad.

Huruvida det är rimligt och rätt att staten på detta sätt såväl underlättar för som uppmuntrar utländska medborgare att bryta mot statens egna lagar är naturligtvis något man kan ha olika åsikter om. Vad som dock borde stå klart för alla är att när höga politiker i detta läge låtsas vara frustrerade, bekymrade, förvånade och upprörda över konsekvenserna är detta ett utslag av frapperande hyckleri. Att politiker, i skarpt läge, plötsligt låtsas vara i opposition mot den politik de själva kommit överens om är en hårresande uppvisning i skamlöshet.

Liknande tongångar hörs nu från journalistkåren. I den ena analysen efter den andra konstateras torrt att om politikerna bara hade upprätthållit utlänningslagen hade de nu mördade människorna fortfarande varit i livet. Analyserna nämner dock inte med ett ord om hur journalistkåren sedan många år tillbaka vurmat för de personer man nu attackerar politikerna för att inte ha utvisat.

Analyserna problematiserar inte med ett ord hur journalistkåren uppfunnit, och sedan konsekvent använt sig av, den krystade eufemismen papperslösa för att vilseleda allmänheten om den juridiska statusen för personer som illegalt vistats i Sverige. Inte heller nämner analyserna med ett ord att tidningarna svämmade över av krigsrubriker och anklagelser om "rasprofilering" senast polisen gjorde ett seriöst försök att verkställa utvisningar av dessa personer.

Det är knappast någon slump att den så kallade man som i fredags mördade och lemlästade människor på Drottninggatan nu endast undantagsvis omnämns som "papperslös" i rapporteringen. Makthavarna har nu nämligen allting att vinna på att han omnämns som någon som i strid med svensk lag visats i Sverige, och att detta inte kopplas samman med begreppet papperslös.

För övrigt är påståendet att terror bäst bemöts med kärlek i själva verket en omskrivning för att valboskapet skall hålla sig på mattan och avhålla sig från att ställa makthavarna till svars.

Läs även:
Fristad, I otakt

2017-04-09

"Låt aldrig en kris gå till spillo"

Allt sedan i fredag har den ena makthavaren efter den andra förklarat att staten nu måste få utökade möjligheter till massövervakning av allmänheten.

I ljuset av vad som faktiskt har hänt, och som varit känt även då flera av dessa personer yttrat sig, blir dessa utspel minst sagt anmärkningsvärda. Den terroristsugga som i fredags behagade mörda och lemlästa ett flertal människor på Drottninggatan i Stockholm var nämligen, precis som de flesta av hans föregångare varit före honom, såväl känd av säkerhetspolisen som öppen med sina sympatier.

Jag är inte rätt person att uttala mig om huruvida Säpo gjort sitt jobb eller inte. Uppenbart är dock att de, genom att fokusera på redan kända individer, i åtminstone det här fallet hade kunnat uppnå ett minst lika gott förebyggande resultat som genom massövervakning av allmänheten i stort. Vad som har hänt visar med andra ord inte på något utökat behov av massövervakning. Tvärtom är utspelen ett tecken på cynisk opportunism.

Ett annat exempel på detta är statsministerns agerande. När vidden av fredagens illdåd började stå klart sade statsministern att "S-kongressen är en underordnad fråga för mig. Jag värnar först och främst landet Sverige". Idag höll han på samma kongress ett tal i vilket han helt ogenerat fabulerade om regeringens stenhårda linje mot brottslingar och terrorister, och i vilket han ogenerat drog den ena valsen efter den andra om vilka kraftfulla åtgärder som har vidtagits under hans tid som statsminister.

Att detta var något Löfven gjorde med valet 2018 i åtanke behöver man inte vara konspirationsteoretiker för att lista ut. Löfven såg en chans att framstå som landsfader – och passade då också tämligen skamlöst på att smida medan järnet var varmt. Att detta skedde samtidigt som uppmaningarna om att inte göra politik av det inträffade närmast stod som spön i backen var inget han behövde bekymra sig om, han visste nämligen mycket väl om att detta inte gällde hans egen sida.

Huruvida strategin kommer lyckas är än så länge en öppen fråga, men klart står redan att många idag tämligen ogenerat agerar efter den cyniska maximen om att aldrig låta en kris gå till spillo. Att vi i detta läge uppmanas att bemöta terrorismen med kärlek, snarare än med den högst befogade ilska och vrede de flesta torde känna, blir i ljuset av detta också ganska naturligt. Som av en händelse blir situationen nämligen så mycket mer hanterbar för makthavarna då.

Läs även:
Fristad

2017-04-08

Politiska poäng

Vänta med analyserna, lägg band på din vrede och uppvisa enighet. Ungefär så lyder uppmaningarna idag – och den fråga alla människor med en moralisk kompass värd namnet borde ställa sig är varför då?!

Hur mycket band bör man egentligen lägga på sig när politikerna mött terrorhotet med apologism, relativism, barnprogramledare och läskexperter? Hur lågt bör man en dag som denna egentligen ligga, när samme Mehmet Kaplan som 2007 beskrev arbetet mot terrorism som trakasserier och "att underblåsa islamofobin" mindre än två mandatperioder senare utsågs till minister?

Det finns ingen som helst anledning att sluta upp bakom dem som raljant och slentrianmässigt smutskastat de debattörer som varnat för att vad som skedde igår skulle ske. Det finns ingen som helst anledning att sluta upp bakom politiker som dragit sig in i det sista för att lagstifta mot terrorresor.

Det finns ingen som helst anledning att sluta upp bakom politiker som med skattebetalarnas pengar stödjer en organisation som både avlönar och hyllar terrorister. Det finns ingen som helst anledning att sluta upp bakom de politiker och offentliganställda aktivister som såväl låtit skattepengar regna över islamister som gett akademin i uppdrag att tillhandahålla en skyddad verkstad för postkolonial pseudovetenskap.

Kulturkriget har inte tagit paus, för den som till äventyrs trodde det. Tvärtom försöker just nu de debattörer som gjort det till en livsuppgift att förringa, relativisera och rentav ursäkta terrorism nu utmåla sig själva som de moraliska segrarna i sammanhanget. Parallellt med detta publiceras nu den ena texten efter den andra i vilka debattörer försöker ta politiska poäng på att beklaga sig över hur många som nu försöker ta politiska poäng på det inträffade.

Samma personer som fördömt Lars Vilks konst och visat stor sympati för de personer som velat tysta honom producerar nu högtravande drapor och tal om vikten av att stå upp för demokratin och det öppna samhället. På något sätt, försöker de antyda, bevisar inte bara gårdagens terrordåd hur rätt de haft hela tiden. Nej, framför allt visar vad som hände igår, antyder de indignerat, hur fullständigt fel deras kritiker har haft.

Vrede är inte en opassande reaktion en dag som denna. Tvärtom är vrede, givet de monumentala moraliska felinvesteringar vi sett prov på, en såväl sund som högst passande reaktion. Detta gäller, alla påståenden om motsatsen till trots, i synnerhet idag.

2017-04-05

Om vikten av att inte argumentera utifrån socialistiska premisser



Två nyheter väcker för närvarande stor vrede i breda folklager, inte minst bland svenskar med högeråsikter. Den ena av dessa är regeringens planer på att börja förmånsbeskatta privata sjukvårdsförsäkringar betalda av arbetsgivaren, den andra av dessa är avslöjandet att en muslimsk friskola låtit könsseparera sin skolbuss.

De starka reaktionerna dessa nyheter resulterat i kan vid första anblick framstå som självklara, men är i själva verket ganska problematiska. Vreden blir nämligen endast självklar för den som redan accepterat och internaliserat stora delar av det socialistiska tankegodset.

Att privata sjukvårdsförsäkringar betalda av arbetsgivaren idag inte förmånsbeskattas beror på att just denna löneförmån omfattas av undantag. Att så är fallet beror på att politikerna tidigare valt att gynna denna löneförmån framför andra löneförmåner. Detta alldeles oavsett huruvida den enskilde löntagaren hade föredragit en annan löneförmån i stället.

Politikerna har med andra ord skapat ett onaturligt incitament för såväl arbetsgivare som löntagare att välja sjukvårdsförsäkringar framför andra löneförmåner. De har därmed också använt sin makt för att styra medborgarna att göra vissa val framför andra, trots att de inte har en aning om vad som är bäst för den enskilde och trots att detta är en fråga de över huvud taget inte har med att göra.

Det svenska skattesystemet är ett veritabelt lapptäcke av undantagsregler av det här slaget. Syftet med så gott som alla dessa undantag är att öka politikernas makt på medborgarnas bekostnad. Den som försvarar något av lapptäckets många undantag har därmed indirekt accepterat ett ruttet systems grundpremisser.

Den som avskyr rådande drakoniska skattetryck bör i stället (förutsatt att vederbörande är redo att acceptera skatt över huvud taget) kämpa för en låg, platt och fullständigt såväl konsumtions- som ändamålsneutral skatt. Vad en människa använder de pengar hon själv tjänat ihop till har nämligen ingen annan någonting med att göra.

Vad den segregerade skolbussen beträffar är inte problemet att elevernas föräldrar själva vill bestämma hur deras barn skall fostras, utan att könssegregationen finansieras med skattepengar. Rent generellt kan en stat inte bedöma vad som är bäst för ett givet barn bättre än dess föräldrar, och inte sällan blir det därför också ett väldigt stort ingrepp i privatlivets helgd när politiker från ett skrivbord ändå bestämmer att one size fits all.

Problemet uppstår i stället när salafister inkapabla att försörja sig själva får finansiell hjälp av staten att överföra sitt eget antisociala beteende på sina barn. Därmed skapar staten på artificiell väg starka incitament för nämnda salafister att inte anpassa sig till samhället och att inte bli självförsörjande.

Vad som kanske mer än något annat utmärker socialismen är hur den steg för steg slår sönder alla de incitament som är nödvändiga i ett civiliserat samhälle. Den naturliga återkopplingen mellan handlingar och konsekvenser försvinner. Utan att detta i regel var avsikten blir i stället resultatet inte sällan att dåliga beteenden får positiva konsekvenser, och att goda beteenden får negativa konsekvenser.

När socialisten upptäcker detta försöker han inte sällan lösa detta genom mer av samma, vilket leder till att problemen förvärras. Socialisten svarar då genom att göra ännu fler ingrepp, vilket gör att de oönskade konsekvenserna blir ännu fler, och så vidare. Resultatet blir ett artificiellt och väldigt osunt samhälle.

Det är därför viktigt att inte acceptera socialismens grundpremisser. Den som börjar försvara skatteundantag eller ropa på statlig reglering av skolbussar har inte bara irrat sig djupt in på socialismens domäner, utan dessutom gett upp försöken att hitta hem igen.

2017-04-02

Sverigedemokraterna är på väg in i värmen

Det krävs ingen särskilt raffinerad iakttagelseförmåga för att inse att det är det uråldriga spelet söndra och härska som den svenska vänstern allt sedan valet 2014 har spelat med allianspartierna.

Det går naturligtvis att påpeka hur ohederligt detta är, men faktum är att vänstern i grund och botten bara ser om sitt eget hus. Vad som är anmärkningsvärt är i stället hur allianspartierna ständigt går rakt i fällan. Efter den senaste tidens politiska slapstick från allianspartiernas sida har tre olika strategier för att bemöta regeringens skattehöjningar utkristalliserat sig.

Den första representeras av Kristdemokraterna och Moderaterna, och går ut på att försöka få riksdagen att anta en alliansbudget. Den andra representeras av Centerpartiet, och går ut på att sänka delar av regeringens budget. För den tredje strategin står Folkpartiet, som medelst hot om misstroendevotum mot bland annat finansministern hoppas göra regeringen mer foglig.

Det är lätt att känna förakt inför så velig, splittrad och tandlös opposition, men inte desto mindre är utvecklingen på många sätt revolutionerande, eftersom alla tre strategier faktiskt förutsätter Sverigedemokraternas stöd. Därmed förespråkar också samtliga allianspartier nu att med Sverigedemokraternas hjälp tvinga fram mer en mer högerinriktad politik.

Därmed har allianspartierna också fullständigt förkastat den strategi för att isolera Sverigedemokraterna från politiskt inflytande man enades om vid mandatperiodens början. Att detta ännu inte resulterat i en annan politik är i sammanhanget på många sätt en bisak.

Den tidigare hållningen visavi Sverigedemokraterna är stendöd. Det är nu bara en tidsfråga innan den nya hållningen också resulterar i en annan politik. Att så ännu inte har skett är ett uttryck för att allianspolitikerna i allmänhet, och vissa allianspolitiker i synnerhet, nu anser sig behöva lite tid att hjälpligt försöka rädda ansiktet.

De rödgröna partierna lever således på lånad tid. De hankar sig fram, och försöker med allt mer desperata utspel bibehålla status quo, men faktum är att strategin krackelerar. Den skyddsvall man försökt bygga upp mot Sverigedemokraterna krackelerar i allt snabbare takt, och det är nu bara en tidsfråga innan den rasar.
GP1, Exp1, DN1, DN2

2017-04-01

Sveriges Television agerar spansk inkvisition



På SVT:s hemsida publicerades igår en väldigt kritisk artikel om Facebooksidan Rädda vården. I artikeln, som enligt SVT är en del av public service-jättens "granskning av anonyma Facebooksidor", blir läsaren upplyst om att Rädda vården är en "[s]krämselsida" som målar upp en "onyanserad och alarmistisk" bild av läget i den svenska sjukvården.

Artikelförfattarna noterar att de artiklar som delas på Rädda vården kommer från etablerade medier, men menar att "urvalet av nyheter är mycket hårt nischat". På detta sätt, menar man, målar Rädda vården upp en "apokalyptisk[...] stämning[...]" och "förmedlar [...] berättelsen om en landsomfattande vårdkollaps".

Som om detta inte vore nog, menar artikelförfattarna, görs detta därtill med "anonym avsändare". Att detta är problematiskt är tydligen så självklart att artikelförfattarna inte ens bryr sig om att förklara varför, men med en elevrådsordförandes grandiosa gravallvar och med en såpoperaregissörs känsla för lökig dramaturgi förklaras att man "lyckats spåra mannen som skapat och driver sidan".

Att det är undersköterskan och bloggaren Fredrik Antonsson som ligger bakom Rädda vården är dock näppeligen något revolutionerande avslöjande, särskilt inte som Antonsson redan för två månader gav en tydlig fingervisning om detta på sin egen blogg. Som tydligt framgår av SVT:s intervju med honom har han dock, av rädsla för att stöta sig med sin arbetsgivare, föredragit att inte framträda med namn på Facebooksidan.

Som många redan noterat att det högst anmärkningsvärt att SVT hänger ut Antonsson samtidigt som man värnar om efterlysta kvinnomisshandlares rätt till anonymitet, men detta är inte det mest perversa i sammanhanget. Vad som gör SVT:s agerande riktigt obehagligt är att man ser samhällskritik som någonting farligt som måste granskas.

Samma journalister som i andra sammanhang hyllar visselblåsare och med näbbar och klor försvarar meddelarfriheten, väljer här att se det som sinister och samhällsomstörtande verksamhet när en undersköterska ger sin bild av läget i vården. När journalisterna bakom artikeln enligt egen utsago ägnar sig åt granskning är det inte makten man granskar. I stället sätter man klorna i en privatperson tillika undersköterska som själv ägnat sig åt att kritisera makten.

I och med sitt agerande utmålar SVT samhällskritik som någonting subversivt. I stället för att ställa sig på visselblåsarnas sida, väljer man att hänga ut en undersköterska som kritiserat läget i vården. I stället för att granska makten väljer man att ägna sig åt att misstänkliggöra privatpersoner som, på egen hand, bildar opinion mot missförhållanden i samhället. Det hela är fullständigt perverst.

Den pissjournalistik SVT i och med sin så kallade granskning av Fredrik Antonsson gjort sig skyldiga till hör hemma i diktaturer. Vad SVT har gjort påminner ännu en gång om varför public service saknar existensberättigande och varför TV-licensen är en styggelse.

Klicka här för att avanmäla ditt TV-innehav

Läs även:
Fristad, Anybody's Place, Peter Santesson, Göran Fröjdh


Lyssna gärna också på radio bubb.las inslag om denna text