2018-02-19

Om "Egor Putilov" och bjälken i det egna ögat

Under gårdagen publicerade Arbetaren och Dagens Nyheter varsin grävande artikel om den famöse "Egor Putilov". I artiklarna, som för övrigt båda överlag utmärkte sig för mycket god journalistik, avslöjades bland annat hur "Putilov" hade gått till väga för att ljuga sig till svenskt uppehållstillstånd och medborgarskap.

Man får ha grävt ned sig riktigt djupt i sin skyttegrav för att vägra medge att "Putilov" verkar vara minst sagt skum, och det finns ingenting att invända mot granskningen som sådan. Några aspekter av saken lyser dock med sin frånvaro i Arbetarens och Dagens Nyheters artiklar, varför deras texter tarvar några kommentarer.

Vad som kanske är mest anmärkningsvärt är vilket brott med den gängse journalistiska linjen det blir när båda tidningarna gör en stor sak av att "Putilov" genom att ljuga har lurat sig till uppehållstillstånd och medborgarskap. Det är nämligen sedan länge en offentlig hemlighet att just denna företeelse är utbredd. Det faktum att en överväldigande majoritet av de asylsökande "saknar" identitetshandlingar ger en ganska tydlig fingervisning om hur vanlig denna form av bedrägeri är.

Företeelsen kostar med andra ord sannolikt skattebetalarna tiotals miljarder kronor årligen, men inte desto mindre är intresset för företeelsen minst sagt ljumt inom journalistkåren. Att båda tidningarna plötsligt visar stort intresse för saken, och att åtskilliga namnkunniga debattörer som i vanliga fall bara har invektiv till övers för den som lyfter frågan nu på sociala medier ventilerar sin indignation över "Putilovs" lögner, utgör således ett tämligen flagrant exempel på dubbla måttstockar.

Vad som också lyser med sin frånvaro är en granskning av hur "Putilov" så länge kunde arbeta under falsk identitet för bland annat Aftonbladet. Om den famöse skribenten är vad Dagens Nyheter i sin artikel antyder att han är, är det högst anmärkningsvärt att så många etablerade medier hunnit anlita honom. Den kompakta tystnaden kring detta hedrar definitivt inte vissa av hans tidigare uppdragsgivare.

Också värt att notera hur hur det inte är "Putilovs" skribentgärning som granskas, utan hans person. Givet de många frågetecken som omgärdar såväl "Putilov" som hans nuvarande arbetsgivare Samhällsnytt är detta i sig inte konstigt, men hade Samhällsnytt varit den lögnaktiga megafon det vanligtvis insinueras att publikationen är, hade en stor del av granskningen också fokuserat på vad de faktiskt skriver.

I själva verket har dock såväl skribenten som publikationen hunnit med att producera ett antal högst relevanta artiklar. Hade man ägnat sig åt att publicera felaktigheter hade givetvis etablerade medier inte varit sena med att göra en stor sak av detta, men såvitt jag vet har inte sanningshalten i någon av Samhällsnytts texter ifrågasatts.

Vad detta innebär rent konkret är att "Putilov" och Samhällsnytt förmått leverera sakligt korrekt rapportering, som därtill många läsare funnit relevant. Inte sällan har man dessutom kunnat göra detta helt utan konkurrens från etablerade medier, då de senare varit ointresserade av att rapportera om de frågor Samhällsnytt tagit upp.

Så länge etablerade medier inte överger denna linje, kommer Samhällsnytt därför förbli en populär nyhetskanal. Detta i stort sett helt oavsett vilka skumma omständigheter som avslöjas om publikationens finansiering, agenda och medarbetare. Det är övriga aktörer i mediebranschen som genom sin fäbless för vinkling, selektiv tystnad och renodlad agendajournalistik gett Samhällsnytt legitimitet. Önskar man förändra detta, måste man också börja göra ett bättre jobb.

Sist men inte minst är det värt att notera att det faktiskt finns ett exempel på hur man (även om den anklagade själv nekar till detta) lyckats belägga "Putilov" med att sprida falsk information. Exemplet i fråga utgörs av den debattartikel i vilken en "Tobias Lagerfeldt" (det vill säga sannolikt en trollande "Putilov") krävde att asylsökande och så kallade papperslösa skulle ges rösträtt.

Denna falska debattartikel har tillmätts stor betydelse i sammanhanget. Det underförstådda budskapet har varit att "Putilov", genom att föreslå något helt befängt och "spektakulärt", försökt så split och polarisera samhällsdebatten. Detta är naturligtvis helt korrekt, så till vida att budskapet är helt uppåt väggarna. Problemet med resonemanget är bara att den svenska samhällsdebatten i sin helhet var uppåt väggarna när artikeln publicerades.

Att illegala invandrare skulle ges rösträtt var vid denna tidpunkt nämligen en åsikt helt i tiden. Precis detta hade föreslagits av Grön ungdom och Feministiskt initiativ, och också luftats på ledarplats i Dagens Nyheter. Den famösa artikeln utgjorde med andra ord ingen brandfackla i debatten, utan var bara ännu ett exempel i raden på den sorts idioti tidningarna, samhällsdebatten och politiken vid denna tid svämmade över av.

Det är sunt att "Putilov" granskas. Den betydelse han tillmäts är emellertid enormt överdriven. Att samhällsdebatten havererat beror inte på honom, utan på att man inom de politiska och mediala etablissemangen i Sverige någon gång runt 2010 lät sig ryckas med i en masspsykos. "Putilovs" eventuella bidrag till detta är försumbart, och i den händelse han faktiskt varit utländsk agent har hans arbete varit löjligt enkelt. Det enda han i så fall behövt göra är att sakligt rapportera om de pajaskonster som dominerat den svenska politikens och samhällsdebattens mittfåra.

2018-02-18

Mer om myten om näthatet


En Fi-politiker, tillika tilltänkt riksdagskandidat, skapade häromdagen stor uppmärksamhet då hon slängde ut ovanstående fråga på Facebook. I vilken mån de starka reaktionerna stod i proportion till klavertrampet i fråga kan diskuteras. Om att frågan i de flestas ögon framstår som ytterligt plump, historielös, okänslig och nedlåtande råder näppeligen några tvivel, men detta betyder inte att motivet bakom måste ha varit hänsynslöshet och illvilja.

Sannolikt har rätt många som besökt södra Polen genom åren passat på att besöka Auschwitz när de väl varit i krokarna, trots att vistelsens primära syfte varit ett annat. När det kommer till kritan finns inte särskilt mycket att invända mot detta. Alternativet, det vill säga att inte besöka Auschwitz över huvud taget, hade knappast gjort dem mer medvetna om nazismens, judehatets och folkmordets fasor.

Huruvida detta var fallet med Fi-politikern vet vi inte, men vad vi däremot vet är vad som hände sedan. Efter att den illa genomtänkta frågan gett upphov till en storm av kritik valde nämligen Dagens Nyheter att skriva om saken. Efter att man redogjort för vad som hänt, lät man politikern i fråga ge sin sida av saken. Vad som följde var en förklaring, ett medgivande om att det hela var illa formulerat – och därefter en gigantisk fokusförskjutning:
'Det är för att jag har fått en ”shitstorm” av hat från nazister och rasister. De som har reagerat på det här är samma människor som privat har skrivit ”hell seger” till mig. Det är alltså nazister som har valt att misstolka mitt inlägg, trots att jag har förklarat min intention och att det var klumpigt skrivet.'
Plötsligt handlade det hela inte längre om att politikern i fråga hade gjort bort sig. Plötsligt handlade det hela i stället om att hon själv var ett offer, närmare bestämt för nazism(!), rasism och näthat. Plötsligt handlade det om att kritiken utgjordes av avsiktliga missförstånd, framförda av människor med hatisk agenda. Detta uttalande fick också avsluta artikeln. Inga följdfrågor ansågs uppenbarligen vara nödvändiga av Dagens Nyheters reporter.

Agerandet är symptomatiskt. Myten om det tilltagande näthatet har idag upprepats så många gånger att få längre ifrågasätter den. Detta är också någonting man inom den postmoderna vänstern vet att utnyttja maximalt. Så fort det egna beteendet ifrågasätts, hänvisar man till näthat. Så fort man gjort bort sig, hänvisar man till näthat. Så fort man förlorat en debatt, hänvisar man till näthat. Så fort man blir anklagad för att själv ha betett sig illa, hänvisar man till näthat. Och så vidare.

Taktiken är ful, lömsk, genuint ohederlig och direkt farlig, men har visat sig kusligt effektiv. Den gängse bilden av ett näthat som antagit epidemiska proportioner ifrågasätts så gott som aldrig, utan påståenden som den nu aktuella politikerns tas i regel utan vidare för sanning. Detta trots att de ofta inte överlever en granskning.

Konsekvensen av detta är inte bara frånvaron av följdfrågor, utebliven granskning och att kallhamrade demagoger kommer undan med lögner. Konsekvensen av detta är dessutom en tämligen bred politisk och medial konsensus om att inskränkningar av yttrandefriheten blivit nödvändiga. Det hela är både skrämmande och ofriskt, men också en fullt naturlig konsekvens av att myten om det epidemiska näthatet upphöjts till norm.

Tidigare i ämnet:
Myten om näthatet utgör det egentliga hotet

Alice Bah Kuhnke, auktoritär kulturrevolutionär med immunitet

När det häromåret rapporterades att Alice Bah Kuhnke på sitt arbetsrum hade en bonad med texten "Visst behöver vi en kulturrevolution nu", väckte detta stor uppmärksamhet. Att kulturministern på detta sätt romantiserade en kommunistisk massaker som uppskattas kostat mellan en halv och två miljoner människor livet fyllde mången skeptiker till massmord med avsky. Betydligt färre tycks dock ha reflekterat över själva budskapet som sådant.

Hade Sverige haft en fungerande samhällsdebatt, och hade man i Sverige förmått fylla en floskel som alla människors lika värde med till exempel en ambition att döma alla efter samma måttstock, hade Alice Bah Kuhnke blivit granskad för vad hon är, nämligen en farlig extremist. Bakom den spralliga framtoningen, det sympatiska leendet och det klingande skrattet, återfinns en person som systematiskt arbetat för att tysta meningsmotståndare, öka statens makt över kulturen och att stärka extremisters ställning.

Alice Bah Kuhnke inledde sin karriär inom statsförvaltningen på dåvarande Ungdomsstyrelsen, varifrån hon började stödja antisemiter, islamister och terrorister med skattepengar. Som kulturminister valde hon sedan att låta samma ljusskygga krafter hon samarbetade med då utforma en statligt finansierad informationskampanj om så kallad islamofobi, som då den presenterades visade sig bestå av en uppsättning konspirationsteorier sammanställda av den svenska avdelningen av islamistiska Muslimska brödraskapet.

Alice Bah Kuhnke har dock inte på något sätt nöjt sig med detta. Under hennes ledning har ett stort arbete för att omstöpa anrika museer till postmoderna propagandainstitutioner inletts. Hon har därtill begått ministerstyre genom att, efter att ha läst en synnerligen subjektiv debattartikel av Jonas Gardell, hota Facebook med statlig censur för att förhindra spridning av så kallade falska nyheter. Och så vidare.

I dagarna har Ola Wong, som från sin kinesiska horisont tycks vara i stort sett den ende i Mediesverige som anser det vara värt att granska implikationerna av kulturministerns agerande, uppmärksammat ännu en av Bah Kuhnke blodisande kulturrevolutionära ambitioner. Den här gången är det politiskt styrning av vilken facklitteratur som ges ut som står i fokus.

I kölvattnet av den på lösa boliner kanoniserade hashtagskampanjen #metoo har kulturministern gett Kulturrådet i uppdrag att "betona frågan om sexuella trakasserier när stöd delas ut". I klartext betyder detta att de redan omfattande kraven på att böcker skall hålla en för staten önskad hållning i frågor om mångkulturalism och genus för att erhålla stöd, nu skärps ytterligare.

Det bör så klart påpekas att grundproblemet är att kulturstöd utgår över huvud taget. Att politiker och statliga tjänstemän selektivt använder skattebetalarnas pengar för att aktivt stödja litteratur som intar en för dem önskvärd hållning, gör dock det hela etter värre. Resultatet blir inte bara en snedvridning av utbudet, utan därtill att böcker helt orelaterade till ämnet pliktskyldigt kryddas med några "korrekta" ställningstaganden i till exempel frågan om sexuella trakasserier för att öka chansen till kulturstöd.

Hade det varit den polska regeringen som ägnade sig åt detta, hade reportagen och opinionstexterna om det fruktansvärda i vad som pågick varit legio. Nu sker det hela i stället rakt under våra egna näsor, och bortsett från några enstaka rösters protester passerar det hela i stort sett obemärkt.

Detta är talande, inte bara för den förljugna svenska samhällsdebatten i stort, utan också för den monumentala oförmågan att se kulturrevolutionären och islamistmecenaten Bah Kuhnke för vad hon faktiskt är.

2018-02-17

Myten om näthatet utgör det egentliga hotet

I ett i Dagens Nyheter publicerat öppet brev, med så många undertecknare att det krävs en särskild sida för att lista dessas namn, avkrävde tidigare i veckan ett antal progressiva aktivister den nye rikspolischefen att börja prioritera vad man kallade för "hatbrott" lika högt som gängkriminalitet och våldtäkter.

Den som gjorde sig omaket att läsa den gymnasieuppsatsliknande texten, fann snabbt att vad som avsågs med "hatbrott" var så kallat näthat. Anledningen att man uppmanade Anders Thornberg att prioritera upp detta till ett hot i paritet med organiserad brottslighet och våldtäkt var, fick vi veta, att undertecknarna ville "försvara yttrandefriheten".

Den uppmärksamma läsaren insåg dock snabbt att vad man i själva verket hoppades uppnå var inskränkningar av yttrandefriheten. Den som inte befunnit sig under en sten de senaste åren fann därtill att flera av undertecknarna var ökända för sin kamp mot det fria ordet och för sina ambitioner att kriminalisera meningsmotståndares åsikter. Kort sagt, i undertecknarnas ögon rådde inga tvivel om att krig faktiskt var fred.

Naturligtvis existerar näthat. Hade jag varit lika melodramatiskt och narcissistiskt lagd som en del av undertecknarna skulle jag till och med på goda grunder kunna hävda att jag själv periodvis utsatts för detta. Det gängse narrativet om näthat, och som den ena namnkunniga debattören efter den andra gång på gång okritiskt hänvisar till, klingar emellertid lika falskt som Florence Foster Jenkins sångröst.

Påståendena om näthat tål nämligen sällan närmare granskning. Tvärtom, vid närmare granskning visar sig anklagelserna om näthat påfallande ofta vara regelrätta trollnarrativ som spricker i solsken. Det påstådda näthatet, visar det sig, består i regel främst av fakta och välformulerade motargument. I den mån överord har använts, har därtill den egna sidan många gånger varit minst lika välrepresenterad som de anklagades.

Inte desto mindre är det falska narrativet om näthat ett användbart verktyg. När påståendet om det exploderande näthatet upprepats tillräckligt många gånger blir det till sist också en "sanning". I egenskap av "sanning" blir frågan en angelägenhet för politiken, och när väl politikerna börjat intressera sig för frågan går det snabbt utför.

De senaste åren har ett stort antal debattörer blivit avstängda från sociala medier, fått sina Youtubeklipp avmonetariserade och blivit utslängda från blogg- och podcastplattformar. En del har varit högst kontroversiella, andra har varit helt oförargliga, men så gott som alla har varit motståndare till den progressiva vänstern.

Inom vänstern har man inte ens brytt sig om att försöka dölja sin skadeglädje. Personer som påstår sig brinna för yttrandefrihet och demokrati har funnit det hela helt i sin ordning, och anklagelser om censur har avfärdats av vänsterdebattörer med ett för dem synnerligen nyfunnet intresse för äganderätten. I dessa diskussioner har dock dock en ytterst central omständighet lyst med sin frånvaro.

Det är ingen hemlighet att Silicon Valleys jättar i regel kontrolleras av personer med progressiva nordkaliforniska värderingar, men sannolikt är det inte främst detta som gjort dem så benägna att tysta sina meningsmotståndare. Sociala medier var länge en yttrandefrihetens bastion, där företrädare för alla tänkbara ideologier kunde finna meningsfränder och sprida sina budskap.

Det var först när politikerna, uppeggade som de var av det falska narrativ om näthat som frodades i den progressiva samhällsdebattens mittfåra, gav sig in i spelet som detta började förändras. När hoten om regleringar och dryga böter började dugga allt tätare, drog man av förståeliga skäl också öronen åt sig i Silicon Valley.

Sedan dess har politikerna i många fall gjort allvar av sina hot. De sociala mediejättarna är idag på det klara att de kan tvingas betala dryga böter om någon av deras användare gör något politikerna inte gillar, och de är också väl medvetna om att ännu fler regleringar är att vänta om inte politikerna kan hållas lugna. Det är sannolikt precis därför de blivit så benägna att fälla hellre än fria, och att böja sig för varje från vänsterhåll orkestrerad massanmälningskampanj.

Narrativet om det tilltagande problemet med näthat har därmed blivit ett hot mot såväl äganderätten som yttrandefriheten. Detta narrativ är med andra ord inte bara falskt, utan därtill också direkt farligt. Det åligger därför alla som inser denna fara att inte bidra till att normalisera detta narrativ, utan tvärtom att med alla till buds stående medel bekämpa det.

2018-02-14

Schrödingers post-truth-samhälle

Begrepp som post truth, fake news och påverkansoperationer är på modet. Samhällsdebatten kryllar av beskyllningar om att den ena efter den andra går Putins ärenden, etablerade journalister frossar i apokalyptiska narrativ och den klassiska konspirationsteorin har med besked tagit steget in i de fina salongerna.

Denna nyfunna omsorg om sanningen borde naturligtvis vara sund. Att slå vakt om sanningen är viktigt. Propaganda är ett av totalitarismens viktigaste verktyg, ryktesspridning kan orsaka stor skada och historien kryllar av exempel på hur påverkansoperationer skickligt iscensatta av fientliga (och för den delen också allierade) länder fått stor effekt.

Dessvärre är utvecklingen direkt osund, av den enkla anledningen att den plötsliga omsorgen om sanningen är ytterst selektiv. De många högtidliga försvarstalen för sanningen förs nämligen mot en bakgrund av skattefinansierad pseudovetenskap, statliga indoktrineringskampanjer under falsk vetenskaplig flagg, patologiska pseudodebatter, agendajournalistik och till faktagranskning förklädd propaganda.

Det är emellertid i stort sett aldrig mot detta sanningens självutnämnda riddare vänder sig. Faktum är att de i regel inte ens vänder sig mot de många många kolportörer av lögner och konspirationsteorier som faktiskt orsakar skada. Vad man i ställer vänder sig emot är att folk tar del av information som, även om denna stundom är såväl taffligt presenterad som vulgärt kommenterad, till övervägande del är sann.

Bakom begrepp som post-truth-samhälle döljer sig nämligen inte någon rädsla för osanningar skall spridas. Bakom begrepp som post-truth-samhälle döljer sig framför allt en rädsla för att medborgarna skall få tillgång till korrekt information om förhållanden, skeenden och förehavanden som personer med medial och politisk makt skulle föredra att medborgarna förblev okunniga om. Denna rädsla förstärks därtill av att de nya informationskanalerna tar marknadsandelar från de egna arbetsgivarna, och därmed också hotar den egna privilegierade ställningen.

Det är därför sanningens självutnämnda riddare så sällan kritiserar den postmoderna våg av pseudovetenskap som håller universitetsvärlden i ett järngrepp. Det är därför sanningens självutnämnda riddare så sällan kritiserar osann och missvisande nyhetsrapportering. Det är därför sanningens självutnämnda riddare ställer sig på de bindgalnas sida när pseudodebatterna stormar.

I ljuset av detta blir det också fullt naturligt att sanningens självutnämnda riddare inte bryr sig när en tvättäkta sanningssägare i universitetsvärlden straffas med akademisk utfrysning. Det blir också plötsligt begripligt varför sanningens självutnämnda riddare är mer intresserade av att upprätthålla det gällande intersektionella narrativet än att granska en minister som göder IS-sympatisörer med skattepengar.

En sådan förljugen miljö utgör naturligtvis inte bara bördig mylla för inhemska extremister. Ett samhälle där lögnerna på nyhetsplats är legio utgör dessutom bördig mylla för varje utländsk agent som ägnar sig åt påverkansoperationer. Ironiskt nog har sanningens självutnämnda riddare därför också helt rätt, när de hävdar att vi lever i ett post-truth-samhälle. De förstår bara inte att de själva är en central del av problemet.

2018-02-12

Om bilbränder, fake news och filterbubblor

Ni vet hur det är.

SVT:s utrikeskorrespondent i Frankrike intervjuas i de statliga nyheterna om Macrons senaste triumfer, med det romantiska Paris i bakgrunden. Ute råder ljuvlig vårkväll, stadslivet pågår för fullt, men så plötsligt – wham bam! – en glitch i The Matrix. Eiffeltornet försvinner i ett myller av kvadrater, och en grön bakgrund är det enda som blir kvar bakom den märkligt oberörda korrespondenten.

Att en förinspelad fond, komplett med ikoniska landmärken, visas bakom en utrikeskorrespondent filmad i studio framför en greenscreen är ingenting konstigt. Man vill göra tydligt för tittarna att korrespondenten befinner sig på en viss plats, men utan att riskera störningar i form av trafikbuller, dåligt väder eller överförfriskade lustigkurrar. Det är en pedagogisk illusion, åtminstone så länge tekniken inte plötsligt börjar krångla.

På precis samma sätt är det fullt naturligt att den som vill producera en så effektiv valfilm som möjligt anlitar sig av skådespelare med okänd politisk tillhörighet. På precis samma sätt är det också fullt naturligt att den som vill producera en så effektiv valfilm som möjligt ibland använder arkivbilder.

Detta gjorde nyligen ett produktionsteam då de tog fram en valfilm för Moderaterna i Göteborg. Ett sekvens med en brinnande bil i filmen föreställde nämligen inte någon av alla de hundratals bilar som varje år blir föremål för anlagda bränder i staden, utan utgjordes av arkivbilder från Kanada.

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig varför. Då bilar brinner i Göteborg finns sällan någon med professionell filmutrusning i närheten, och att iscensätta en bilbrand bara för den goda sakens skull framstår lätt som en smula överdrivet. Att använda sig av arkivbilder blir därför fullt naturligt, men inte desto mindre valde statsradion idag att presentera nyheten om att bilen i klippet inte brann på plats i Göteborg som ett viktigt avslöjande.

Bakom en gigantisk bildsatt rubrik på Sveriges Radios förstasida återfinns i skrivande stund en artikel om saken, i vilken till och med kommunstyrelsens socialdemokratiska ordförande får uttala sig. Vad som hänt är enligt Ann-Sofie Hermansson (S), får vi veta, inte bara "anmärkningsvärt", utan ett utslag av man vill "anspela på människors rädsla".

Därefter var bollen i rullning. GT/Expressen följde snart efter med ett eget och ännu längre reportage. Aftonbladets vinkel blev en för tidningen otroligt subtil och originell crossover mellan Kanada-temat och anklagelser om sverigedemokratisk retorik. Statstelevisionen ville inte vara sämre, och följde därför upp med en artikel i vilken vi redan på rubrikplats får veta att den "kritiserade" filmen innehåller "falska bilder".

När upplägget så väckte kritik var man inom journalistkåren snabba med att sluta leden. TV4:s Ulf Kristofferson (som för övrigt mycket väl vet skillnaden mellan nyheter och valfilmer) förklarade grötmyndigt att hans egen arbetsgivare aldrig skulle göra något liknande, och att detta var vad som skilde "seriösa medier från propagandamaskiner".

TT:s Owe Nilsson ansåg å sin sida det hela vara "anmärkningsvärt", och bemötte därefter kritiken han fick för detta med en serie mer och mer melodramatiska utspel. "Man förstår att fake news är här för att stanna", menade Nilsson, och förutspådde resignerat en framtid där alla skulle "nyhetsonanera i sina egna bubblor".

Allt detta för att ett parti i en valfilm använt arkivbilder för att illustrera den högst reella företeelsen med återkommande anlagda bilbränder. Det hela är inte bara patetiskt, det är direkt ofriskt. Ironiskt nog har dock de traditionella medierna, genom dagens haveri, påskyndat den nödvändiga läkningsprocessen.

Man har idag nämligen bränt en så pass stor andel av sitt återstående förtroendekapital, att man också påtagligt påskyndat den ofrånkomliga och högst välbehövliga strukturomvandling som mediebranschen står inför. När denna är fullbordad kommer storskaliga pajaskonster av det slag vi sett idag inte längre vara möjliga.

Owe Nilsson må finna detta skrämmande, men i själva verket är den utveckling han oroar sig för endast sund. Vad han inte förstår är att alla fram till nyligen har tvingats tränga ihop sig i just den nyhetsbubbla där han själv råkar känna sig hemma. Vad han inte förmår ta in är att den ordning han med näbbar och klor försvarar, i stort sett är identisk med en ordning där Fox News har monopol på nyhetsförmedling.

2018-02-10

När professor Sarnecki blev tagen på sängen

"Läget är jävligt allvarligt", kommenterar Jerzy Sarnecki i ett rykande färskt reportage i Forskning & Framsteg den grova brottslighetens framfart i Sverige. "Detta har tagit oss och polisen med total överraskning", fortsätter kriminologiprofessorn yrvaket.

Detta är, för att låna ett kraftord från professorn själv, ett jävligt märkligt uttalande för att komma från just honom. Sarneckis roll i samhällsdebatten har nämligen under årtionden varit att ständigt påpeka att läget inte varit allvarligt. Tvärtom, han har i utspel efter utspel genom åren förklarat att allt är väl.

Det är anmälningsbenägenheten som har ökat, inte brottsligheten, har professorn slagit fast i den ena intervjun efter den andra. Sverigedemokraternas problemformulering har varit alltigenom falsk, migrationspolitiken har inte lett till någon ökad brottslighet, risken för att utsättas för våldsbrott har minskat och i den mån några oroväckande trender har kunnat skönjas har dessa varit kopplade till förändrade krog- och alkoholvanor.

Sedan en tid tillbaka är dock professorn orolig, för plötsligt har enligt honom något som ingen hade kunnat förutspå hänt. Analysen säger betydligt mer om Sarnecki än om samhällsutvecklingen.

Vad som överraskat Sarnecki är inte någon plötslig utveckling, utan en gradvis förändring som pågått under decennier. Det har successivt blivit värre och värre, ända tills situationen blivit vad den är idag. Under i stort sett hela denna period har dock Sarnecki hävdat att alla kurvor pekat i rätt riktning, och eftersom detta varit precis vad alla med politisk och medial makt velat höra har det också varit denna bild man förmedlat till folket.

"Många frågar sig hur det har kunnat gå så här långt", avslutas reportaget i Forskning & Framsteg. Det är en högst relevant fråga, som dock har ett påfallande enkelt svar. Den utveckling som åsyftas är helt naturlig, givet den politik som förts. Den utveckling som åsyftas har varit precis vad man kunnat vänta sig, när den som pekat på problemen demoniserats samtidigt som "ansvariga" politiker applåderats för sin vägran att ens erkänna problemet av de journalister vilkas jobb det varit att granska dem.

Att "det har kunnat gå så här långt" beror på att man föredragit att lyssna på personer som Sarnecki. Att "det har kunnat gå så här långt" beror på att samhället hållit sig med auktoriteter utan trovärdighet. Att "det har kunnat gå så här långt" beror på att det offentliga Sverige föredragit livslögner och floskler som "alla människors lika värde" framför att se verkligheten för vad den är.

När det nu är dags att betala notan visar sig denna, precis som den plötsligt omvände professorn också själv konstaterar i reportaget, vara väldigt hög. Självkritiken lyser dock med sin totala frånvaro, och nästa gång man inom journalistkåren vill ha en kriminologs syn på samhällsutvecklingen blir det sannolikt också till Sarnecki man ännu en gång i första hand hör av sig.

2018-02-07

Om brottslighet, migration och "socioekonomiska faktorer"

Lika vingligt som när någon kraftigt berusad cyklar hem från krogen blir det, när Socialdemokraterna på en och samma gång försöker vinna röster från både Jimmie Åkesson och partierna på den yttersta vänsterkanten. Frågan om en eventuell ny kartläggning av brottslingars ursprung utgör ett dagsaktuellt exempel på detta. Ena dagen skall kriminellas bakgrund under inga som helst omständigheter kartläggas, andra dagen öppnar man för precis detta.

Att hela den socialdemokratiska valstrategin kokar ned till att framställa sig själva som sverigedemokrater när man talar till vissa väljare, och som Gudrun Schyman när man talar till andra, torde vid det här laget ha undgått få svenskar. Vad justitieminister Morgan Johansson säger under de dagar det är den senare gruppens röster man försöker vinna är dock värt att granska lite närmare.

Invandrare är förvisso överrepresenterade när det gäller kriminalitet, medgav häromdagen Johansson i Aktuellt, men påpekade därefter att "men rensar du för socioekonomiska faktorer och ålder förvinner nästan den överrepresentationen helt". Huruvida detta är korrekt i sak är inte helt oomstritt, men låt oss för enkelhet utgå från att vad justitieministern säger är sant. Den givna följdfrågan blir då:

Och?

Vad Johansson insinuerar är att nämnda överrepresentation i brottslighet är följden av socioekonomiska faktorer. Detta är dock allt annat än självklart. Att det finns en korrelation är med all säkerhet helt sant, men av detta inte följer att det finns ett kausalt samband. Det kan givetvis teoretiskt sett förhålla sig precis så som justitieministern låter antyda, men det kan lika väl förhålla sig precis tvärtom.

Den senare möjligheten framstår i själva verket som minst lika sannolik. Gängkriminella föredrar ofta att bosätta sig där gängens makt är stor. Kriminella har av naturliga skäl sällan någon särskilt hög taxerad inkomst eller något arbete i konventionell mening, varför de i statistiken framstår som fattiga och därför är berättigade till allehanda bidrag. Ej heller är skolarbete eller högre utbildning något som brukar prioriteras i gängkriminalitetens värld.

Ett högst sannolikt scenario är med andra ord att de kriminellas mätetal i socioekonomiska jämförelser ofta är en direkt följd av att de är – ja, just det – kriminella. Vad mer är, detta är en så uppenbar invändning mot resonemanget om socioekonomiska faktorer att frånvaron av kritik från vetenskapligt håll mot de namnkunniga professorer i kriminologi som gång på gång framför samma resonemang som justitieministern, är direkt frapperande.

Ännu mer remarkabelt är emellertid det faktum att tesen om socioekonomiska faktorer inte tillför någonting till diskussionen. Att en våldtäkt, en grov misshandel eller ett mord eventuellt kan förklaras med socioekonomiska faktorer utgör ingen som helst tröst för brottsoffret. Att en våldtäkt, en grov misshandel eller ett mord eventuellt kan förklaras med socioekonomiska faktorer gör inte att brottet i fråga inte är "på riktigt".

Vad Johansson i praktiken sade i Aktuellt var att om man på politisk väg skapar en stor grupp med låg socioekonomisk status, så får man också stora problem. Som av en händelse är framväxten av en sådan grupp också exakt vad den migrationspolitik Johansson med flera har fört har resulterat i. Därmed är vi tillbaka på ruta ett – det är migrationspolitiken som har skapat problemen.

Vad justitieministerns resonemang (i den mån detta mot förmodan är korrekt, det vill säga) kan tillföra är med andra ord insikter i varför den migrationspolitik han själv varit med om att föra skapar problem. Att den skapar stora problem motsägs dock inte av resonemanget, snarare tvärtom. Därför utgör resonemanget inte heller på något sätt ett relevant argument mot en ny kartläggning av brottslingars etniska ursprung.

2018-02-06

Köp boken vänstern inte vill att dina barn skall läsa!


Tidigare idag blev satirtecknaren Martin Jacobsson informerad att Kickstarter hade stoppat hans insamling för att trycka Boken om den lilla röda hönan. Motiveringen som angavs var minst sagt underlig, men gav en tämligen tydlig fingervisning om att någon eller några av det fria ordets många fiender hade föresatt sig att kväva projektet i dess linda.

Kickstarter har sedan dess tvingats medge att de gjort fel, men för dem har tåget redan gått. Precis som i ett annat nyligen uppmärksammat fall har insamlingen nu flyttat till en annan plattform, och under tiden har Streisandeffekten lett till att insamlingen blivit en succé. Det finns tre uppenbara lärdomar att dra av detta.

Den första av dessa är att man bör tänka sig för både en och två gånger innan man anlitar Kickstarter. Den andra är att det fria ordets fiender är både mäktiga och välorganiserade. Den tredje är att det lönar sig att hänga ut företag som Kickstarter när de agerar på detta sätt.

Att Kickstarter stoppar kampanjer som Martins beror på att företaget tror sig kunna tjäna pengar genom att stryka gap- och skrik-vänstern medhårs. När agerandet i stället leder till uteblivna intäkter och dålig publicitet undergrävs driftkrafterna för att vidmakthålla denna policy.

Martins bok är dock angelägen som sådan, alldeles oavsett formerna för gräsrotsfinansieringen. Sagan om den lilla röda hönan (som sedan tidigare finns i animerad form) är en sedelärande berättelse som talar direkt till barns känsla för rättvisa. Detta är viktigt av den enkla anledningen att barns sinnen blivit till ett slagfält i den Kulturkampf den postmoderna vänstern bedriver mot oss.

Exemplen på dessa är oräkneliga, men ett särskild anmärkningsvärt sådant blev vi häromveckan varse om genom en ledare i Smålandsposten. I denna berättas om hur Skolinspektionen i en rapport oroas över att inte alla vaktmästare, städare och bespisningsanställda på landets förskolor aktivt deltar i det så kallade värdegrundsarbetet, och därför riskerar att utsätta barn för av den postmoderna vänstern oönskade normer.

Att dagisbarn skall skolas i postmodernt tankegods finns inskrivet i skollagen. Det är med andra ord ett synnerligen ogenerat indoktrineringsarbete som pågår, därtill ett sådant understött av statens våldsmonopol. En del finner måhända detta helt i sin ordning, men den som inte vill låta sina barns världsbild formas av vänsterextremister gör med fördel motstånd. Ett utmärkt första steg är att köpa Martins bok.

2018-02-05

Om den socialliberala megalomanin och myten om den reaktionära vågen

Liksom trotskister alltid kallar sig socialister, marxister eller kommunister, tenderar socialliberaler att alltid kalla sig för "liberaler".

I ett "liberalt" samhälle, menar socialliberalen, skall det självklart råda rökförbud på uteserveringar, statligt alkoholmonopol och kanske också cykelhjälmstvång. I ett "liberalt" samhälle, menar socialliberalen, skall givetvis äganderätten vara starkt villkorad, och där skall givetvis långtgående positiva rättigheter bekostade av skattebetalarna råda.

Socialliberaler fyller kort sagt liberalismbegreppet med stora mängder socialism, och lutar sig därefter bekvämt tillbaka i förvissningen att ingen har rätt att invända mot den ideologi man förfäktar, eftersom denna är just liberal. Det hela är naturligtvis såväl djupt ohederligt som pompöst och lätt fundamentalistiskt, men däri återfinns inte desto mindre socialliberalismens kärna.

Traditionellt har socialliberaler genom att vara nyfikna, artiga och belevade delvis kompenserat för dessa tillkortakommanden. Sedan ett antal år tillbaka har socialliberalismen emellertid gått in i full bunkermentalitet. Demokratin är hotad, ett totalitärt maktövertagande hägrar runt hörnet och inga fula knep är därför längre otillåtna.

Det finns ett närmast oändligt antal exempel på detta, men för det senaste står Erik Helmerson i form av en dagsfärsk ledare i Dagens Nyheter. Efter att grundligt ha attackerat en gigantisk Brendan O'Neill-formad halmdocka, och därefter med apokalyptiskt darr på rösten konstaterat att "The centre cannot hold", går Helmerson till attack mot socialliberalismens arvfiende – hööögern.

"Här definierar jag", skriver Helmerson efter att ha förklarat islamismen, identitetspolitiken och alternativhögern som lika farliga, "alternativhögern som en sfär som i Sverige rör sig från Moderaternas högerflank, via SD och bort till den rena nazismen. Den omfattar både benhårda demokrater och röster som inte skulle dra sig för att avskaffa demokratin med ett nackskott."

Nå, låt oss vara generösa. Erik Helmerson menar naturligtvis inte att "Moderaternas högerflank" (läs "Hanif Bali") och ISIS utgör lika stora hot. Han förtjänar också ett erkännande för att han som en av få socialliberala skribenter faktiskt kritiserar den identitetspolitiska extremismens framfart. Skrivningen om "Moderaternas högerflank" är dock i sammanhanget så hårresande att den måste kommenteras.

Vad det hela kokar ned till att socialliberaler som Helmerson (tillsammans med andra progressiva i allehanda läger) gör analysen att det motstånd progressivismen idag möter i frågor som migration och feminism är en följd av att en hyperreaktionär våg sköljer över västvärlden. Detta är emellertid ett fullständigt felaktigt antagande.

Den progressiva falang Helmerson tillhör har de senaste decennierna sett det som sitt kall att radikalt omstöpa västvärlden. Välfungerande nationalstater skall raseras och ersättas med mångkulturalistiska samhällen. Välbeprövade normer utvecklade över årtusenden skall krossas, och medelst statlig indoktrinering ersättas med det senaste inom otestade ångvältsprogressivistiska värderingar.

Man vill, kort sagt, använda civilisationen som experimentverkstad. Detta till synes helt omedvetna om vilken tunn fernissa samma civilisation är. Detta till synes helt omedvetna om vilken avgrund man riskerar att störta ned i i samma sekund denna fernissa krackelerar.

Motståndet mot den helmersonska falangen är ingen ny storhet. Den nya storheten är tvärtom det faktum att den helmersonska falangens börjat se det som sitt heliga kall att påtvinga alla övriga människor ett samhälle de inte önskar. I denna kamp har man inom den progressiva falangen ofta valt att liera sig med fanatiker under såväl islamistisk som identitetspolitisk flagg.

Den tredje gruppering som Helmerson föraktfullt uppkallar efter randfenomenet alternativhöger, utgörs dock främst av människor som bara vill bli lämnade i fred. En del är förvisso drägg, och förtjänar också att behandlas som sådana. Den stora merparten är dock människor som bara vill fortsätta leva som de gjorde innan den progressiva falangen bestämde sig för att de till varje pris måste kuvas, och världen till varje pris måste omstöpas.

Den verkliga fanatismen återfinns bland de krafter som vill förvägra dem detta.

2018-02-04

Mer om invandrares överrepresentation i brottslighet

Frågan om invandrares överrepresentation i brottslighet är infekterad, något som nyheten om att Ann Heberlein ämnar skriva en bok saken nyligen påmint om. "Argumenten" (det vill säga svepskälen) som framförs mot att ta fram sådan statistik varierar. Ibland hävdas att det centrala är brottslingarnas kön, andra gånger poängteras att vi redan vet hur det befinner sig.

Med det senare argumentet åsyftas ofta Brå-rapporten Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet från 2005. I denna redogörs för i vilken omfattning inrikes födda med inrikes födda föräldrar, utrikes födda samt inrikes födda med en eller två utrikesfödda föräldrar har varit misstänkta för diverse brott.

Huruvida den tretton år gamla rapporten fortfarande ger en bra bild av läget vet vi inte. Det är dessutom värt att poängtera att vad som redovisas i denna är misstanke om brott, inte fällande domar. Då politikerna kommit fram till att medborgarna ej behöver någon bättre eller uppdaterad statistik på området, är det dock intressant att se vilket resultat som erhålls under förutsättningen att den överrepresentation i brottslighet bland utrikes födda samt barn till utrikes födda som redovisas i rapporten stämmer.

I december 2016¹ utgjordes Sveriges befolkning av 9 995 153 personer, av vilka 1 784 497 var födda utomlands och varav 1 275 618 tillhörde den kategori som i Brå-rapporten kallas "invandrares barn" (svenskfödda med en eller två utrikes födda föräldrar). Om ingen av dessa grupper hade varit överrepresenterad i brottslighet skulle utrikes födda respektive "invandrares barn" således stå för 17,9 respektive 12,8 procent av brotten.

På sidan 41 i rapporten återfinns en tabell, i vilken andelen misstänkta för diverse brott redovisas för grupperna "födda i Sverige med svenska föräldrar", "invandrares barn" samt "utrikes födda". Om dessa siffror ger en rättvisande bild av i vilken omfattning grupperna gör sig skyldiga till brott idag, kan siffrorna kombineras med Statistiska centralbyråns befolkningsstatistik för att erhålla hur stor procentandel av de olika brottstyperna som begås av de olika grupperna.

Resultatet redovisas i tabellen nedan. I kolumnen "Sv" redogörs för andelen brott (mätt i procent) som enligt detta sätt att räkna begås av inrikes födda med inrikes födda föräldrar. I kolumnerna "Inv", "Inv:s barn" och "Inv/Inv:s barn" återfinns motsvarande siffror för grupperna "utrikes födda", "invandrares barn" samt summan av de två senare grupperna. I de fall överrepresentationen motsvarar en majoritet av de begångna brotten är siffran markerad med rött.

Brottstyp Sv Inv Inv:s barn Inv/
Inv:s barn
Samtliga brott52331548
Brott mot liv och hälsa (3 kap. BrB)48361652
* Dödligt våld och försök till mord och dråp42411758
* Misshandel, grov misshandel48361552
Brott mot frihet och frid (4 kap. BrB)47381553
* Hemfridsbrott, olaga intrång54281846
* Olaga hot42421658
* Ofredande49351551
Sexualbrott (6 kap. BrB)47401353
* Våldtäkt/försök till våldtäkt36511364
Stöld, rån och andra tillgreppsbrott, 8 kap. BrB48351752
* Rån39392261
* Tillgrepp av bil56212244
* Inbrott i bostad56232144
* Stöld i butik, varuhus43431557
Bedrägeri: Bedrägeri, förskingring, trolöshet etc. 9-11 kap. BrB51331649
Skadegörelsebrott, 12 kap. BrB57241943
Förfalskningsbrott, 14 kap. BrB51321749
Brott mot allmän verksamhet (17 kap. BrB) t.ex. våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd47361853
Brott mot vapenlagen51272249
Brott mot lagen om förbud betr. knivar m.m.51272249
Trafikbrottslagen utom rattfylleri49341751
Rattfylleri (Rattfylleri, grov rattfylleri/inkl under påverkan av narkotika)61221739
Brott mot narkotikastrafflagen52272148

Det är i sammanhanget värt att påpeka att av de utrikes födda är en tredjedel födda i EU eller Norden. Dessa är sannolikt inte särskilt överrepresenterade i brottslighet, varför överrepresentationen bland asylinvandrare torde vara betydligt högre än vad Brå-rapporten antyder².


¹ SCB har ännu inte släppt motsvarande siffror för år 2017.

² En annan fingervisning om att överrepresentationen är större än vad tabellen ovan ger vid handen fås av det faktum att 53 procent av de grova brottslingarna på svenska fängelser år 2010 var födda utomlands.

2018-02-03

Om Ann Heberlein, brottsligheten och statistiken

Ann Heberlein slog i dagarna sannolikt svenskt insamlingsrekord, då hon trots att Kickstarter skamligt nog stoppade den ursprungliga kampanjen lyckades samla ihop över en miljon kronor för att finansiera sin kommande bok om asylinvandrares överrepresentation vid sexualbrott.

Det hela var en civilsamhällets triumf över de politiker, myndigheter och journalister som länge sett det som sitt uppdrag att undanhålla allmänheten information i frågan. Det hela var därtill en gräsrötternas triumf över de rabiata extremister som försökte stoppa boken genom att hindra andra från att av egen fri vilja vara med och finansiera den.

Huruvida boken faktiskt blir ett bra, informativt och relevant inlägg i debatten återstår naturligtvis att se, men då Heberlein ämnar ta hjälp av en statistiker, en jurist och en kriminolog torde utsikterna till ett lyckat resultat vara väldigt goda. I väntan på boken (som sannolikt kommer få väldigt stort genomslag) finns dock anledning att nämna något om vad vi faktiskt redan vet.

Standardverket på området är Brå-rapporten Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet från 2005. I denna redogörs för i vilken omfattning inrikes födda med inrikes födda föräldrar, utrikes födda samt inrikes födda med en eller två utrikesfödda föräldrar har varit misstänkta för några vanliga former av brott.

En av dessa brottstyper är "Våldtäkt/försök till våldtäkt". Av de redovisade siffrorna (sid 41) framgår att prevalensen bland utrikes födda är 5,5 gånger så hög som bland inrikes födda med inrikes födda föräldrar. Motsvarande siffra för kategorin "invandrares barn" (inrikes födda med en eller två utrikesfödda föräldrar) är 2,0.

Enligt justitieminister Morgan Johansson är studier som den Heberlein nu på privat initiativ ämnar genomföra onödiga, då man tack vare bland annat den tretton år gamla Brå-rapporten redan vet hur det förhåller sig. Vad Johansson emellertid inte säger någonting om är vilka resultat som erhålls då man tillämpar Brå-rapportens siffror på dagens Sverige.

Den sista december 2016 utgjordes Sveriges befolkning av 9 995 153 personer, av vilka 1 784 497 var födda utomlands. Förutsatt att överrepresentation från 2005 består, och förutsatt att vi bortser från kategorin "invandrares barn", innebär då detta att invandrare ensamma står för över 54 procent av våldtäkterna och våldtäktsförsöken (uppdatering: för en beräkning som även inkluderar kategorin "invandrares barn", se detta inlägg). Givet den överrepresentation som även redovisas för kategorin "invandrares barn" blir (förutsatt att man räknar även dessa som invandrare) den faktiska andelen ännu högre.

I Brå-rapporten påpekas att "[d]et finns skäl att här lyfta fram att andelen av de utrikes födda, som är misstänkta för [...] försök till våldtäkt är mindre än 0,3 procent" (sid 42). Det är ett perspektiv, och inte ett oväsentligt sådant. Ett annat och högst relevant perspektiv är dock att över hälften av alla kvinnor som blir offer för våldtäkt till synes blir detta till följd av invandringen till Sverige.

Kan vi då förutsätta att siffrorna i den tretton år gamla Brå-rapporten stämmer? Det är inte säkert. Invandringen har delvis ändrat karaktär sedan dess, andelen västerlänningar i kategorin "utrikes födda" har sannolikt förändrats och överrepresentationen kan såväl ha ökat som minskat. Just därför är det utmärkt att någon också går till botten med frågan. Endast den som räds information och kunskap kan ha något att invända mot detta.

2018-01-30

Terrordådet och valet

Som brukligt är i ett land där det kontroversiella, tabubelagda och revolutionära utgörs av självklarheter, är det hela påfallande enkelt.

Rakhmat Akilov var känd av såväl Säpo som polisen. Rakhmat Akilov uttryckte sina terrorsympatier offentligt. Rakhmat Akilov rörde sig i kriminella kretsar. Rakhmat Akilov saknade asylskäl. Rakhmat Akilov befann sig i Sverige illegalt. Rakhmat Akilov borde, kort sagt, inte ha befunnit sig i Sverige.

Att förhindra terrordåd är i allmänhet svårt, men att förhindra det terrordåd Akilov begick hade varit enkelt. Det enda som hade krävts var att politikerna upprätthöll lagen, i stället för att spotta skattebetalarna i ansiktet. Politikerna klarade dock inte av detta, utan valde i stället att leka My Little Pony. De döda, lemlästade och traumatiserade på Drottninggatan är bara några av alla som fått betala priset för detta.

Intressant nog råder det valår då rättegången mot den patetiska loser som till följd av grovt vanstyre kunde genomföra ett terrordåd i Sverige inleds. Vad mer är, detta är långtifrån den enda nyhet om hur My Little Pony-lekande politikers inkompetens radikalt försämrat tillvaron för svenska folket som präglar valåret i fråga.

Skottlossningar på öppen gata är så vanliga att de försvinner från topprubrikerna på någon timme. Våldtäktsanmälningar läggs på hög för att mord tar all polisens tid. Exploderande handgranater är vardagsmat. Pensionsåldern höjs, samtidigt som inflödet av nya migranter med tvivelaktiga eller obefintliga asylskäl som skall försörjas på skattebetalarnas bekostnad förblir skyhögt. Och så vidare.

Det borde vara ett självmordsuppdrag att bedriva valrörelse under dessa omständigheter. Kuddrumsmentaliteten sitter emellertid väldigt djupt, och de skrupelfria politikerna ges stor hjälp på traven av den journalistkår som påstår sig granska dem, men i stället börjat se det som sitt uppdrag att skydda makten genom att droga allmänheten med journalistiskt valium.

Saker börjar dock, om än olidligt långsamt, att röra på sig. Åtskilliga av de tidigare så heliga narrativen™ har i tysthet avvecklats och ersatts av andra. Värdegrundsbingon tonas ned, budskapen skärps, regeringen dömer ut sin egen politik som "oacceptabel" och Miljöpartiet blir mer och mer något ingen vill ta i ens med tång.

Utvecklingen går dock alldeles för sakta. Politikerna borde leva i kronisk skräck för de högaffelutrustade mobbar som enligt all politisk logik borde omgärda såväl Rosenbad som riksdagen detta valår. Högafflarna lyser dock med sin frånvaro, och det är hög tid att Du gör något åt detta.

Låt 2018 bli året då du som anständigt sinnad opinionsbildare går till storoffensiv. Sprid den digra listan över politikernas alla monumentala misslyckanden. Påminn makthavarna om alla falska nyheter de spridit, om alla problem de negligerat, om alla mörkerkrafter de lierat sig med och om alla problem de har skapat. Påminn dem om och om igen om alla de apkonster de ägnat sig åt. Påpeka om och om igen deras egen centrala roll i alla de fuck ups de själva nu kallar för "oacceptabla".

Opinionsbilda hårt och skoningslöst, men gör det med stil och utan att alliera dig med slödder. Är du oförmögen att bete dig civiliserat, begränsa ditt bidrag till att hålla käft. Det är vi som är de rättrådiga, det är vi som har sanningen och moralen på vår sida, och de makthavare som orsakat problemen förtjänar att tvingas på reträtt ända tills valrörelsen för deras del blir en canossavandring på bara knän.

Valrörelsen 2018 är viktig. Inte för att någon någonsin blivit lycklig av att sätta sitt hopp till ett val, men för att det nu finns goda möjligheter att slå den krackelerande åsiktskorridoren sönder och samman. 2018 kan dessutom mycket väl visa sig bli slutet på en era, och början på en annan. År 2022 kommer problemen vara så uppenbara, och Sverigedemokraterna sannolikt så normaliserade, att helt andra regler gäller. Låt oss därför bli den sida som skriver historien.

Läs även:
Per Gudmundson, Stig-Björn Ljunggren

2018-01-29

Ministern och strandlejonet

Häromveckan väckte ett HIV-smittat strandlejon vid namn Leonard stor uppmärksamhet i skottlossningarnas, handgranaternas och de outredda våldtäkternas Sverige.

Leonard – som framlever sina dagar i en lärobok i statistik – har nämligen haft fiktivt men oskyddat sex med 140 fiktiva kvinnor utan att informera dem om sitt fiktiva sjukdomstillstånd, trots att smittorisken vid varje enskild fiktiv erövring utgjort en procent. När det så avslöjades att studenter på Handelshögskolan vid Örebro universitet fått i uppdrag att beräkna sannolikheten för att fiktiv smittoöverföring hade skett, utbrast därför en smärre skandal.

Det behöver knappas påpekas att räkneexemplet är tämligen apart. Inte desto mindre är det ganska anmärkningsvärt att en stor del av ilskan mot Leonard tycks koka ned till att hans beteende skulle vara sexistiskt. Detta trots att vi ingenting vet om huruvida det är just en nedlåtande syn på kvinnor som ligger bakom den fiktive Leonards fiktiva men förkastliga beteende.

Inte desto mindre är detta vad såväl bekymrade medborgare som nyhetsreportrar nu tycks förutsätta. Det underförstådda resonemanget kokar ned till att eftersom Leonard är en heterosexuell man som attraherar många kvinnor, så måste det också vara kvinnohat som driver honom till att utsätta dem för smittorisk. Det är med andra ord patriarkatet som slagit till igen, och den postmoderna vetenskapen har således ännu en gång triumferat.

Problemet är bara att den ena handen inte vet vad den andra gör. Vad Leonard gör är nämligen brottsligt, men stora delar av den postmoderna rörelsen kämpar för att så inte skall förbli fallet. Feministiskt iniativ och RFSU har gång på gång krävt att Leonards beteende skall ges lagstiftarens välsignelse, vilket även jämställdhetsminister Åsa Regnér gjorde under sin tid som generalsekreterare för RFSU.

Som om inte detta vore nog skiljer sig inte deras argument för detta nämnvärt från strandlejonets. När Leonard resonerar att sannolikheten för smittspridning "är så liten att han inte bryr sig" att berätta för sina sexpartners om sin sjukdom, utan "insisterar på att njuta av samvaron utan kondom", är hans argument också mer eller mindre identiskt med vad som står att läsa i RFSU:s pressmeddelanden.

Vad Feministiskt initiativ, RFSU och jämställdhetsministern kämpar för är med andra ord att Leonard ostört skall få fortsätta sin framfart. Om Sverige hade haft en fungerande samhällsdebatt hade vi måhända fokuserat lite mer på detta, och lite mindre på fiktiva strandlejon.

2018-01-28

Helen Pluckrose: Hur franska "intellektuella" förstörde västvärlden, en introduktion till postmodernismen och dess effekter

Detta inlägg är en översättning av Helen Pluckroses text 'How French “Intellectuals” Ruined the West: Postmodernism and Its Impact, Explained', ursprungligen publicerad i Areo Magazine. Texten är översatt av Henrik Sundström och återpubliceras här i översatt form med författarens tillstånd.
Postmodernismen utgör ett hot inte bara mot den liberala demokratin, utan mot det moderna samhället i sig. Det kan låta som ett djärvt eller överdrivet påstående, men sanningen är att det postmoderna klustret av idéer och värderingar har brutit sig ur den akademiska miljön och har fått en stark kulturell kraft i det västerländska samhället. De irrationella och identitära "symptomen" på postmodernism är lätta att känna igen och möter stark kritik, men dess underliggande tankesätt är inte brett känt. Detta beror delvis på att postmodernister sällan förklarar sig tydligt, och delvis för att det finns en inbyggd självmotsägelse och inkonsekvens i ett sätt att tänka som har som utgångspunkt att det inte finns någon stabil realitet eller kunskap. Dock har postmodernismen sin rot i konsekventa idéer, och en förståelse för dessa är nödvändig för att motverka dem. Dessa idéer ligger bakom de problem vi idag ser med aktivism för "social rättvisa", undergräver vänsterns trovärdighet, och hotar att förpassa västerlandet tillbaka till en irrationell förmodern kultur.

Postmodernismen, förenklat, är en kostnärlig och filosofisk rörelse som började i Frankrike under 1960-talet, och skapade omstörtande konst och ännu mer omstörtande "teori". Den influerades av avantgardistisk och surrealistisk konst och tidigare filosofiska idéer, särskilt från Nietzsche och Heidegger, för sin anti-realism och förkastandet av individen som unik och sammanhängande. Postmodernismen reagerade mot den liberala humanismen i den modernistiska konstnärliga och intellektuella rörelsen, som postmodernisterna såg som ett naivt upphöjande av den vita manliga medelklassen till universell norm.

Postmodernismen förkastade sådan filosofi som värderade etik, förnuft och klarsyn, med samma anklagelse. Strukturalismen, en rörelse som (ofta högmodigt) försökte analysera den mänskliga kulturen och psykologien enligt konsistenta relationsstrukturer, kom i skottgluggen. Marxismen, med sin beskrivning av samhället i strukturer av klass och ekonomi, sågs på samma sätt som rigid och förenklad. Framförallt attackerade postmodernisterna vetenskapen och dess anspråk på att nå objektiv kunskap om verkligheten, oberoende av mänskliga förnimmelser, vilket postmodernisterna såg som enbart en annan form av ideologisk borgerlig konstruktion. Som uttalad vänsterrörelse hade postmodernismen såväl en nihilism som ett revolutionärt etos, vilket föll väl i den jordmån som skapats den tidsanda som präglades av efterkrigstid och sönderfallande imperier. När postmodernismen fortsatte att utvecklas och förgrenas, kom den ursprungliga nihilistiska dekonstruktiva fasen att bli underordnad (men fortfarande fundamental för) dess revolutionära identitetspolitiska fas.

Det har varit föremål för debatt huruvida postmodernismen är en reaktion mot moderniteten eller inte. Den moderna eran är den historiska period som såg renässansens humanism, upplysningen, den vetenskapliga revolutionen samt utvecklingen av liberala värden och mänskliga rättigheter; den period där de västerländska samhällena gradvis kom att värdera förnuft och vetenskap över tro och vidskepelse som vägar till kunskap. Detta var också den tid där den mänskliga individen blev bärare av rättigheter och friheter, snarare än en medlem av diverse kollektiv med rigida roller i samhällets hierarki.

Uppslagsverket Encyclopaedia Britannica skriver att postmodernismen "huvudsakligen är en reaktion mot den moderna periodens filosofiska antaganden och värden i den västerländska (specifikt Europeiska) historien", medan Stanford Encyclopaedia of Philosophy förnekar detta och istället hävdar "Snarare ligger skillnaderna inom moderniteten i sig, och postmodernismen är en fortsättning på det moderna tänkandet på ett annat sätt". Jag skulle föreslå att skillnaden ligger i huruvida vi ser på moderniteten i termer av vad som har skapats och vad som har förstörts. Om vi ser modernitetens essens som utvecklingen av vetenskap och förnuft, såväl som humanism och universell liberalism, så är postmodernisterna emot det. Om vi ser modernitet som nedrivandet av maktstrukturer, som feodalism, kyrkan, patriarkat och imperier, så försöker postmodernisterna att fortsätta denna rörelse, men målen är nu vetenskap, förnuft, humanism och liberalism. I konsekvens härav är postmodernismens rötter i sig själva politiska och revolutionära, i och för sig på ett destruktivt vis, eller som de själva säger dekonstruktivt vis.

Termen "postmodern" myntades av Jean-Francois Lyotard i hans bok Det postmoderna tillståndet från 1979 (La condition postmoderne. Rapport sur le savoir). Han definierade det postmoderna tillståndet som en klentrogenhet visavi metanarrativ. Ett metanarrativ är en omfattande och sammanhängande förklaring av stora fenomen. Religioner och andra ideologier med totala anspråk är metanarrativ i sina försök att förklara livets mening eller samhällets samtliga tillkortakommanden. Lyotard förespråkade att ersätta dessa med "mini-narrativ" för att få mindre och mer personliga "sanningar". Han vände sig på detta sätt emot kristendomen och marxismen, men också vetenskapen.

Enligt Lyotard "finns det strikta samband mellan det vetenskapliga språket och det etiska och politiska språket" (s 8). Genom att binda vetenskapen och kunskapen som den producerar till regeringen och makten, avvisar har vetenskapens anspråk på objektivitet. Lyotard beskriver detta klentrogna postmoderna tillstånd som allmänt, och hävdar att från slutet av 1800-talet så har en ”inre erosion av kunskapsbegreppets principiella legitimitet” börjat att förändra kunskapens status (s 39). Vid 1960-talet har det härav följande ”tvivlet” och ”modstulenheten” hos forskarna skapat en ”påverkan på det centrala problemet med legitimitet”. Oaktat hur många forskare som än berättat för honom att de minsann varken är modstulna eller tvivlar mer än vad som är klädsamt enligt vetenskaplig metod, har Lyotards uppfattning kunnat rubbas.

Vi ser hos Lyotard en uttalad epistemisk relativitet (en tro på personliga eller kulturellt specifika sanningar eller fakta) och förespråkandet av ”upplevd erfarenhet” över empirisk bevisning. Vi ser också framhållandet av en sorts pluralism som ger tolkningsföreträde åt uppfattningar bland minoritetsgrupper, framför allmänt forskningskonsensus eller liberala demokratiska principer, vilka presenteras som auktoritära och dogmatiska. Detta är grundläggande i postmodern teori.

Michel Foucaults arbete har också fokus på språk och relativism, men här applicerat på historia och kultur. Han kallade denna instegsvinkel för ”arkeologi” eftersom han såg sig ”upptäcka” aspekter av historisk kultur genom dokumenterade diskurser (tal som framhäver eller intar en speciell ståndpunkt). Enligt Foucault är det diskurserna som styr vad som kan vara ”kunskap” vid olika tillfällen och på olika platser. På så sätt är kunskap en ren produkt av makten. ”I varje given kultur och vid varje givet tillfälle, finns det alltid bara ett enda ’epistem’ som definierar villkoren för vilken kunskap som kan finnas, oavsett om denna är uttryckt i teori eller underförstått finns i praxis”.[1]

Vidare, är människan själv en kulturell konstruktion. ”Individen, med hennes identitet och karaktärsdrag, är produkten av de maktrelationer som påverkar kroppen, multipliciteter, rörelser, drifter, krafter.”[2] Han lämnar nästan inget utrymme åt individuella val eller autonomi. Christopher Butler säger att Foucault: ”tar sin utgångspunkt i uppfattningar om det inneboende onda i individens klassposition eller yrkesmässiga position, sedd som ’diskurs’, oavsett hur etiskt denne uppför sig som individ.”[3] Han framställer medeltida feodalism och modern liberal demokrati som lika förtryckande, och förfäktar en kritik av och attacker på institutioner för att demaskera det ”politiska våld som alltid har utövats i det dolda genom dem”.[4]

Vi kan hos Foucault se det mest extrema uttrycket av kulturrelativism sedd genom maktstrukturer där gemensam mänsklighet och individualism nästan helt saknas. Istället konstrueras människan genom hennes position visavi de dominanta kulturella idéerna, antingen som förtryckare eller som förtryckta. Judith Butler byggde på Foucault när hon grundande queer-teorin med dess fokus på könets natur som kulturell konstruktion, och så gjorde också Edward Said med hans motsvarande roll för post-kolonialism och ”orientalism”, liksom Kimberlé Crenshaw i hennes utveckling av ”intersektionalitet” och förfäktandet av identitetspolitik. Vi ser här också hur språk likställs med våld och tvång, och hur förnuft och universella liberala principer likställs med förtryck.

Det var Jacques Derrida som introducerade begreppet ”dekonstruktion”, och även han argumenterade för kulturell konstruktivism och kulturell och personlig relativism. Han fokuserade ännu mer uttalat på språket. Derridas mest kända uttalande ”il n’y a pas de horstexte” (det finns ingen utanför-text) relaterar till hans avståndstagande från idén att ord skulle kunna ha en exakt betydelse. Istället ”finns det bara sammanhang utan något absolut förankrat centrum”.[5]

Härav följer att den som författat en text inte har tolkningsföreträde avseende samma texts innehåll. Läsaren skapar sin egna, lika giltiga, tolkning och vare text ”framkallar oändligt många nya sammanhang på ett fullständigt omättligt vis”. Derrida myntade begreppet différence som han härledde ur verbet ”differer” som kan betyda såväl ”uppskjuta” som ”skilja sig från”. På detta sätt pekade han inte bara på att innebörd aldrig är slutgiltig, utan också att mening skapas av skillnader, specifikt av motsatser. Ordet ”ung” blir bara meningsfullt i relation till ”gammal”. Han argumenterade i Saussures anda att mening skapas av konflikten mellan dessa elementära motsatser som, enligt honom, alltid var i formen av positiv och negativ. ”Man” är positiv och ”kvinna” är negativ. ”Västerlandet” är positiv och ”orienten” är negativ. Han insisterade på att ”Vi har inte framför oss någon fredlig samexistens, utan snarare en våldsam hierarki. Den ena av två termer styr den andra (axiologiskt, logiskt, osv) eller har övertaget. För att dekonstruera denna motsättning behövs i första hand en omvälvning av hierarkin i ett givet ögonblick”.[6] Dekonstruktion innebär härav att dessa uppfattade hierarkier omvänds, att ”kvinna” och ”orient” blir positiva respektive ”man” och ”västerlandet” blir negativa. Detta ska göras ironiskt för att blottlägga den kulturellt skapade och godtyckliga naturen av dessa uppfattade motsatser i ojämlik konflikt.

Vi ser mer relativism hos Derrida, såväl kulturell som epistemisk, och ytterligare rättfärdigande av identitetspolitik. Det finns ett uttalat förnekande av att skillnader kan vara annat än motsättningar, och därav ett avvisande av upplysningens liberala värden, med dess fokus på universella mänskliga rättigheter samt individens frihet och självbestämmande. Här kan vi se grundvalen till ”ironisk misandri” och mantrat ”det finns ingen omvänd rasism” liksom idén att grupptillhörigheten dikterar vad som kan förstås. Vi ser också ett avvisande av behovet av klarhet i språk och argument eller behovet att förstå den andres perspektiv och att undvika misstolkning. Vad avsändaren har avsett är irrelevant, det som har betydelse är budskapet effekt. Tillsammans med Foucaults idéer bygger detta upp den nuvarande tron på den skadliga effekten av ”mikroaggressioner” och felanvändning av terminologi kopplad till kön, ras eller sexualitet.

Lyotard, Foucault och Derrida är bara tre av ”grundarna” av postmodernismen, men deras idéer delar gemensamma teman med andra inflytelserika ”teoretiker”. Dessa idéer togs upp av senare postmodernister som applicerade dem på en allt mer diversifierad flora av inriktningar inom socialvetenskaper och humaniora. Vi har sett att detta inbegriper en intensiv känslighet för språkbruk på ordnivå, och en känsla av att det en avsändare avser är mindre viktigt än hur budskapet tas emot, oavsett hur radikal en viss tolkning framstår som. Gemensam mänsklighet och individualism är huvudsakligen illusioner och folk är antingen framställare av eller offer för diskurser, beroende på deras sociala position; en position som är en produkt av grupptillhörighet i mycket högre grad än individens egna åtgärder i samhället. Moral och etiska regler är relativa beroende på kultur, liksom verkligheten själv. Empirisk bevisning är suspekt, liksom varje kulturellt dominerande idé inkluderande vetenskaplighet, förnuft och universella liberala principer. Dessa Upplysningens idéer är naiva, totalitära och förtryckande, och det är en moralisk nödvändighet att krossa dem. Mycket viktigare är den levda erfarenheten, narrativ och föreställningar hos ”marginaliserade” grupper, som alla är lika ”sanna” men som nu måste överordnas Upplysningens värden för att vända en förtryckande, orättvis och helt godtycklig social konstruerad verklighet, etik och kunskap.

Önskan att krossa den rådande ordningen, utmana utbredda värden och institutioner, och vara en förkämpe för de marginaliserade är tveklöst i liberalt i sitt etos. Att vara emot detta vore resolut konservativt. Detta är den historiska realiteten, men vi är vid en unik punkt i historien där den rådande ordningen genomgående är ganska liberal, med en liberalism som omfattar frihet, lika rättigheter och möjligheter för envar oberoende av kön, etnicitet eller sexuell läggning. Resultatet blir en förvirring där övertygade liberaler som vill behålla dagens ordning blir betraktade som konservativa, och de som med alla medel vill undvika konservatism finner att de försvarar irrationalitet och illiberalism. Medan de första postmodernisterna huvudsakligen utmanade teoretisk diskurs med teoretisk diskurs, så börjar de aktivister som drivs av postmoderna idéer att stegvis bli mer auktoritära, och följer dessa idéer till deras logiska mål. Det fria ordet är hotat, eftersom ordet nu är farligt. Så farligt att folk som anser sig vara liberaler numera kan rättfärdiga att bemöta ord med våld. Behovet att driva sin tes övertygande har nu ofta ersatts med hänvisningar till identitet och kränkhet.

Oavsett alla bevis på att rasism, sexism, homofobi, transfobi och xenofobi just nu är på en rekordlåg nivå i västerländska samhället, så uppvisar vänsterakademiker och aktivister inom ”social rättvisa” en fatal pessimism, vilket möjliggörs genom en postmodern tolkande läsning som prioriterar bekräftelsebias. Den auktoritära kraften hos postmoderna akademiker och aktivister tycks osynlig för dem själva, men uppenbar för alla andra. Som Andrew Sullivan skriver om intersektionalitet:

”Den postulerar en klassisk ortodoxi genom vilken all mänsklig erfarenhet förklaras – och genom vilken alla uttryck måste filtreras. … Som puritanismen liksom en gång i nordöstra USA, så kontrollerar intersektionaliteten språket och diskursens själva termer.”[7]

Postmodernismen har blivit ett Lyotardiskt metanarrativ, ett Foucaultskt system av diskursiv makt, och en Derridansk förtryckande hierarki.

Postmodernisternas logiska problem med cirkelresonemang har stadigt påpekats av andra filosofer, men har ännu inte behandlats övertygande. Som Christopher Butler anför: ”antagligheten i Lyotards påstående om metanarrativens tillbakagång under det sena 1900- talet vilar i sista hand på hur en intellektuell minoritet uppfattar sin kulturella situation”. Med andra ord kommer Lyotards påstående direkt från diskurserna inom den borgerliga akademiska bubbla som omger honom, och är i sig ett metanarrativ till vilket han inte är det minsta tveksam. På samma sätt borde Foucaults argument att kunskap skulle vara bunden till en viss tidsperiod, i sig vara bundet till en viss tidsperiod. Och man undrar ju varför Derrida anstängde sig för att förklara sin tes om texters oändliga töjbarhet, när jag i så fall kan läsa alla hans arbeten och sedan hävda att de enligt min mening handlar om kaniner; en tolkning som enligt Derrida då är minst lika auktoritativ som hans egen.

Detta är ju naturligtvis inte den enda kritik som regelbundet riktas mot postmodernismen. Det mest uppenbara problemet med epistemisk kulturell relativism har påpekats av filosofer och vetenskapsmän. Filosofen David Detmer skriver i verket Challenging Postmodernism:

”Ta följande exempel, som ställts upp av Erazim Kohak: ’När jag gör ett misslyckat försök att trycka ner en tennisboll i en vinflaska, så behöver jag inte pröva särskilt många olika vinflaskor eller tennisbollar innan jag med hjälp av Mills induktiva metoder kan sluta mig till att tennisbollar inte passar i vinflaskor’ … Vi befinner oss nu i ett läge där vi kan kasta om bevisbördan avseende [postmodernistiska påståenden om kulturell relativism] och fråga: ’om jag påstår att tennisbollar inte passar i vinflaskor, kan du visa exakt hur mitt kön, historiska och spatiella plats, klasstillhörighet, etnicitet och så vidare ogiltiggör objektiviteten i detta påstående?”[8]

Detmer har dock inte kunnat hitta någon postmodernist som velat förklara deras resonemang, och han redogör för en förvirrande konversation med en postmodern filosof, Laurie Calhoun:

”När jag fick tillfälle att fråga henne om huruvida det var eller inte var ett faktum, att giraffer är längre än myror, svarade hon att detta inte var ett faktum utan snarare en religiös övertygelse inom vår kultur.”

Fysikerna Alan Sokal och Jean Bricmont behandlar samma problem från naturvetenskapens perspektiv i Fashionable Nonsense: Postmodern Intellectuals Abuse of Science:

”Vilka kunde nu på allvar förneka det breda narrativ som evolutionen utgör, förutom den som uppslukats av mycket mindre troliga huvudnarrativ, såsom kreationism. Och vem skulle vilja förneka sanningen i grundläggande fysik? Svaret: några postmodernister.”

Och:

”När vetenskapsmän söker efter orsakssamband, eller undersöker om atomer verkligen lyder kvantmekanikens lagar, är det sannerligen något ganska märkligt med en uppfattning som påstår att detta skulle vara något ’småborgerligt’ eller ’eurocentriskt’ eller till och med ’militaristiskt’.”

Vilket hot mot vetenskapen är då postmodernismen? Visst finns det attacker. Nyligen protesterade aktivister mot en föreläsning av Charles Murray vid Middlebury, genom att skandera:

”Vetenskapen har alltid använts för att legitimera rasism, sexism, klassism, transfobi, ableism och homofobi, allt maskerat som rationella fakta, understödd av staten. I denna värld finns mycket lite som är sanna fakta.”[9]

När organisatörerna bakom March for science twittrade: ”kolonisation, rasism, immigration, minoritetsrättigheter, sexism, ableism, queer-, trans- och intersexfobi & ekonomisk rättvisa är vetenskapliga frågor”[10] så var det många vetenskapsmän som omedelbart kritiserade denna politisering av vetenskapen, och urspårningen från fokuset att bevara vetenskapen från den intersektionella ideologin.

I Sydafrika uttalade den progressiva studentrörelsen #ScienceMustFall och #DecolonizeScience att vetenskap bara var det sätt att få kunskap som folk hade blivit lärda att acceptera. De föreslog bland annat trolldom som ett alternativ.[11]

Oavsett, så kommer vetenskaplig metod inte att kunna rubbas. Den kan inte ”anpassas” för att inbegripa epistemisk relativitet eller ”alternativa sätt att nå kunskap”. Den kan dock förlora allmänhetens förtroende och därmed sin offentliga finaniering, vilket är ett hot som inte ska underskattas. Dessutom, i en tid där ledare i världen misstror klimatförändringar, föräldrar tror på felaktiga teorier om vacciner och folk vänder sig till homeopater och naturläkare för att få bot för allvarliga medicinska tillstånd, så är det ett existentiellt hot mot mänskligheten att ytterligare skada allmänhetens förtroende för empirisk vetenskap.

Humanioran och socialvetenskaperna är i fara att förändras bortom igenkännlighet. En del discipliner inom socialvetenskaperna har redan drabbats. Kulturantropologi, sociologi, kulturstudier och kvinnostudier, har dukat under nästan fullständigt för inte bara etisk relativism, utan också epistemisk relativism. Litteraturvetenskapen lär idag ut en rent postmodern ortodoxi. Filosofin är delad i två läger, så också historievetenskapen.

Empiriska historiker kritiseras ofta av postmodernisterna bland oss för att vi anses hävda absolut kunskap om vad som hände i historien. Christopher Butler återger en anklagelse från Diane Purkiss om att Keith Thomas skapade en myt om mäns historiska identitet som byggde på ”kvinnors avsaknad av röst och makt” när han lade fram bevis på att de som anklagades för häxeri vanligtvis var maktlösa tiggarkvinnor. Hon tycks mena att han skulle ha påstått, mot bättre vetande, att dessa var rika kvinnor, eller ännu hellre - män. Som Butler skriver:

”Det verkar som att Thomas empiriska påståenden helt enkelt har kränkt Purkiss rivaliserande organisationsprincip för historiska narrativ; att de ska användas för att stärka nutida uppfattningar om feminism”

Jag mötte samma problem när jag försökte skriva om ras och kön under början av 1600-talet. Min tes var att Shakespeares publik inte skulle ha tyckt att Desdemonas attraktion för Othello (en kristen venetiansk soldat) vore något konstigt, trots att han hade mörk hudfärg. Detta eftersom fördomar angående hudfärg inte var något som började spridas förrän något senare, när den atlantiska slavhandeln började ta fart, och skillnader i religions- och nationstillhörighet var mycket viktigare före dess. En eminent professor sade att detta var problematiskt. Hur skulle svarta människor i USA känna inför mitt påstående? Implicit, om dagens svarta amerikaner tog illa upp, så kunde det inte ha varit sant på 1600-talet, eller i vart fall skulle det ha varit moraliskt fel att nämna det. Som Christopher Butler säger det:

”Postmodernt tänkande ser kulturen som ett flertal evigt konkurrerande berättelser, vars genomslag inte beror så mycket på dess kvalitet mot en oberoende måttstock, som på hur de uppskattas i de gemenskaper där de förekommer.”

Jag fruktar för humaniorans framtid.

Postmodernismens faror är inte begränsade till de fickor av samhället som är ordnade rund akademierna och rörelserna för social rättvisa. Relativism, känslighet för språkval och fokus på identitet över det allmänmänskliga eller individuella, har fått en dominans i det bredare samhället. Det är mycket lättare att säga hur du känner, än att rigoröst gå igenom bevisen. Friheten att tolka verkligheten genom sina egna värderingar matar rakt in den mänskliga fallenheten för bias och önsketänkande.

Det har blivit vardagsmat att ytterhögern numera använder identitetspolitik och epistemisk relativitet på samma sätt som den postmoderna vänstern. Naturligtvis har element inom ytterhögern alltid använt ras, kön och sexuell läggning som bas för en uppdelning av mänskligheten, och likaledes varit hemfallna åt irrationella och vetenskapsfientliga tankegångar, men postmodernismen har skapat en kultur där detta har blivit allt mer accepterat. Kenan Malik beskriver detta skifte:

”När jag tidigare nämnde att tanken om ’alternativa fakta’ bygger på en uppsättning tankar som de senaste årtiondena har tänkts av radikaler, syftade jag inte på att Kellyanne Conway, eller Steve Bannon, eller ännu mindre Donald Trump, skulle ha läst in sig på Foucault eller Baudrillard… Det är snarare så att delar av akademin och vänstern under de senare årtiondena har hjälpts åt att skapa en kultur där relativa värderingar av fakta och kunskaper har varit något bekymmersfritt, och därigenom gjort det lättare för den reaktionära högern att inte bara återta utan också framhäva reaktionära tankegångar.”[12]

Denna ”uppsättning tankar” hotar att ta oss tillbaka till en tid före upplysningen, en tid då förnuftet inte bara ansågs mindre värt än tron, utan också som en synd. James K A Smith, reformert teolog och professor i filosofi, har varit snabb med att inse fördelarna för den kristna kyrkan och anser att postmodernismen är ”en frisk vind från den helige Ande, sänd för att ge nytt liv åt kyrkans torra ben (s 18).” I boken Who’s Afraid of Postmodernism?: Taking Derrida, Lyotard, and Foucault to Church skriver han:

“Ett genomtänkt mote med postmodernismen kommer att uppmuntra oss att gå bakåt. Vi kommer att märka att mycket att det som sker under postmodernismens flagg har ett öga på antika och medeltida källor och innebär ett betydelsefullt återtagande av förmoderna sätt att nå kunskap, att vara och att göra (s 25)”

och

”Postmodernism kan vara en katalysator för att kyrkan ska ta tillbaka sin tro, inte som ett system av sanning som dikterats av det neutrala förnuftet, utan snarare som en berättelse som kräver ’ögon för att se och öron för att höra’ (s 125)”

Vi som befinner oss till vänster borde vara väldigt rädda för det som ”vår sida” har skapat. Naturligtvis är inte varje problem i dagens samhälle skapat av postmodernt tänkande, och det är inte heller produktivt att påstå något sådant. Uppsvinget för populism och nationalism i USA och Europa är också en följd av en stark extremhöger och en rädsla för islamism som har sprungit ur flyktingkrisen. Att ta en orubblig ”anti-SJW”-position och skylla allt på denna del av vänstern vore i sig själv ett exempel på styrd verklighetsuppfattning och bekräftelsebias. Vänstern är inte ansvarig för den extrema högern eller den kristna högern eller den sekulära nationalismen, men den är ansvarig för att inte ägna sig rimliga orosmoment på ett förnuftigt vis, och därmed gör man det svårare för förnuftiga människor att stödja den. Vänstern är ansvarig för sin egen fragmentisering, krav på renlärighet och interna bråk, vilket får till och med den yttersta högern att framstå som jämförelsevis koherent och sammanhållen.

I syfte att återfå sin trovärdighet måste vänstern återerövra en stark, sammanhängande och förnuftig liberalism. För att göra detta måste den skifta diskurs från den postmoderna vänstern. Vi måste möta dess invändningar, gruppindelningar och hierarkier med universella principer om frihet, jämlikhet och rättvisa. Det måste finnas en konsekvent tillämpning av liberala principer mot alla försök att mäta eller begränsa människor baserat på deras ras, kön eller sexuella läggning. Vi måste möta de frågor om migration, globalisering och auktoritär identitetspolitik som idag göder den extrema högern, snarare än att försöka fula ut den som försöker föra en diskussion som ”rasist, sexist och homofobiker” som använder verbalt våld. Detta kan göras samtidigt som vi fortsätter att opponera oss mot den extremhöger som på riktigt är rasistisk, sexistisk och homofobisk, men som just nu kan gömma sig bakom en fasad av förnuftig opposition mot den postmoderna vänstern.

Vår nuvarande kris är inte en fråga om höger eller vänster, utan om logik, förnuft, ödmjukhet och universell liberalism å ena sidan, mot inkonsekvens, irrationalitet, dogmatisk förvissning och tribalt envälde å den andra. Framtiden för friheten, jämlikheten och rättvisan är lika mörk oavsett om det är den postmoderna vänstern eller den alternativa högern som vinner det nuvarande kriget. De av oss som värnar den liberala demokratin - och frukterna av upplysningen, den vetenskapliga revolutionen och det moderna samhället – måste tillhandahålla ett bättre alternativ.