2018-01-30

Terrordådet och valet

Som brukligt är i ett land där det kontroversiella, tabubelagda och revolutionära utgörs av självklarheter, är det hela påfallande enkelt.

Rakhmat Akilov var känd av såväl Säpo som polisen. Rakhmat Akilov uttryckte sina terrorsympatier offentligt. Rakhmat Akilov rörde sig i kriminella kretsar. Rakhmat Akilov saknade asylskäl. Rakhmat Akilov befann sig i Sverige illegalt. Rakhmat Akilov borde, kort sagt, inte ha befunnit sig i Sverige.

Att förhindra terrordåd är i allmänhet svårt, men att förhindra det terrordåd Akilov begick hade varit enkelt. Det enda som hade krävts var att politikerna upprätthöll lagen, i stället för att spotta skattebetalarna i ansiktet. Politikerna klarade dock inte av detta, utan valde i stället att leka My Little Pony. De döda, lemlästade och traumatiserade på Drottninggatan är bara några av alla som fått betala priset för detta.

Intressant nog råder det valår då rättegången mot den patetiska loser som till följd av grovt vanstyre kunde genomföra ett terrordåd i Sverige inleds. Vad mer är, detta är långtifrån den enda nyhet om hur My Little Pony-lekande politikers inkompetens radikalt försämrat tillvaron för svenska folket som präglar valåret i fråga.

Skottlossningar på öppen gata är så vanliga att de försvinner från topprubrikerna på någon timme. Våldtäktsanmälningar läggs på hög för att mord tar all polisens tid. Exploderande handgranater är vardagsmat. Pensionsåldern höjs, samtidigt som inflödet av nya migranter med tvivelaktiga eller obefintliga asylskäl som skall försörjas på skattebetalarnas bekostnad förblir skyhögt. Och så vidare.

Det borde vara ett självmordsuppdrag att bedriva valrörelse under dessa omständigheter. Kuddrumsmentaliteten sitter emellertid väldigt djupt, och de skrupelfria politikerna ges stor hjälp på traven av den journalistkår som påstår sig granska dem, men i stället börjat se det som sitt uppdrag att skydda makten genom att droga allmänheten med journalistiskt valium.

Saker börjar dock, om än olidligt långsamt, att röra på sig. Åtskilliga av de tidigare så heliga narrativen™ har i tysthet avvecklats och ersatts av andra. Värdegrundsbingon tonas ned, budskapen skärps, regeringen dömer ut sin egen politik som "oacceptabel" och Miljöpartiet blir mer och mer något ingen vill ta i ens med tång.

Utvecklingen går dock alldeles för sakta. Politikerna borde leva i kronisk skräck för de högaffelutrustade mobbar som enligt all politisk logik borde omgärda såväl Rosenbad som riksdagen detta valår. Högafflarna lyser dock med sin frånvaro, och det är hög tid att Du gör något åt detta.

Låt 2018 bli året då du som anständigt sinnad opinionsbildare går till storoffensiv. Sprid den digra listan över politikernas alla monumentala misslyckanden. Påminn makthavarna om alla falska nyheter de spridit, om alla problem de negligerat, om alla mörkerkrafter de lierat sig med och om alla problem de har skapat. Påminn dem om och om igen om alla de apkonster de ägnat sig åt. Påpeka om och om igen deras egen centrala roll i alla de fuck ups de själva nu kallar för "oacceptabla".

Opinionsbilda hårt och skoningslöst, men gör det med stil och utan att alliera dig med slödder. Är du oförmögen att bete dig civiliserat, begränsa ditt bidrag till att hålla käft. Det är vi som är de rättrådiga, det är vi som har sanningen och moralen på vår sida, och de makthavare som orsakat problemen förtjänar att tvingas på reträtt ända tills valrörelsen för deras del blir en canossavandring på bara knän.

Valrörelsen 2018 är viktig. Inte för att någon någonsin blivit lycklig av att sätta sitt hopp till ett val, men för att det nu finns goda möjligheter att slå den krackelerande åsiktskorridoren sönder och samman. 2018 kan dessutom mycket väl visa sig bli slutet på en era, och början på en annan. År 2022 kommer problemen vara så uppenbara, och Sverigedemokraterna sannolikt så normaliserade, att helt andra regler gäller. Låt oss därför bli den sida som skriver historien.

Läs även:
Per Gudmundson, Stig-Björn Ljunggren

2018-01-29

Ministern och strandlejonet

Häromveckan väckte ett HIV-smittat strandlejon vid namn Leonard stor uppmärksamhet i skottlossningarnas, handgranaternas och de outredda våldtäkternas Sverige.

Leonard – som framlever sina dagar i en lärobok i statistik – har nämligen haft fiktivt men oskyddat sex med 140 fiktiva kvinnor utan att informera dem om sitt fiktiva sjukdomstillstånd, trots att smittorisken vid varje enskild fiktiv erövring utgjort en procent. När det så avslöjades att studenter på Handelshögskolan vid Örebro universitet fått i uppdrag att beräkna sannolikheten för att fiktiv smittoöverföring hade skett, utbrast därför en smärre skandal.

Det behöver knappas påpekas att räkneexemplet är tämligen apart. Inte desto mindre är det ganska anmärkningsvärt att en stor del av ilskan mot Leonard tycks koka ned till att hans beteende skulle vara sexistiskt. Detta trots att vi ingenting vet om huruvida det är just en nedlåtande syn på kvinnor som ligger bakom den fiktive Leonards fiktiva men förkastliga beteende.

Inte desto mindre är detta vad såväl bekymrade medborgare som nyhetsreportrar nu tycks förutsätta. Det underförstådda resonemanget kokar ned till att eftersom Leonard är en heterosexuell man som attraherar många kvinnor, så måste det också vara kvinnohat som driver honom till att utsätta dem för smittorisk. Det är med andra ord patriarkatet som slagit till igen, och den postmoderna vetenskapen har således ännu en gång triumferat.

Problemet är bara att den ena handen inte vet vad den andra gör. Vad Leonard gör är nämligen brottsligt, men stora delar av den postmoderna rörelsen kämpar för att så inte skall förbli fallet. Feministiskt iniativ och RFSU har gång på gång krävt att Leonards beteende skall ges lagstiftarens välsignelse, vilket även jämställdhetsminister Åsa Regnér gjorde under sin tid som generalsekreterare för RFSU.

Som om inte detta vore nog skiljer sig inte deras argument för detta nämnvärt från strandlejonets. När Leonard resonerar att sannolikheten för smittspridning "är så liten att han inte bryr sig" att berätta för sina sexpartners om sin sjukdom, utan "insisterar på att njuta av samvaron utan kondom", är hans argument också mer eller mindre identiskt med vad som står att läsa i RFSU:s pressmeddelanden.

Vad Feministiskt initiativ, RFSU och jämställdhetsministern kämpar för är med andra ord att Leonard ostört skall få fortsätta sin framfart. Om Sverige hade haft en fungerande samhällsdebatt hade vi måhända fokuserat lite mer på detta, och lite mindre på fiktiva strandlejon.

2018-01-28

Helen Pluckrose: Hur franska "intellektuella" förstörde västvärlden, en introduktion till postmodernismen och dess effekter

Detta inlägg är en översättning av Helen Pluckroses text 'How French “Intellectuals” Ruined the West: Postmodernism and Its Impact, Explained', ursprungligen publicerad i Areo Magazine. Texten är översatt av Henrik Sundström och återpubliceras här i översatt form med författarens tillstånd.
Postmodernismen utgör ett hot inte bara mot den liberala demokratin, utan mot det moderna samhället i sig. Det kan låta som ett djärvt eller överdrivet påstående, men sanningen är att det postmoderna klustret av idéer och värderingar har brutit sig ur den akademiska miljön och har fått en stark kulturell kraft i det västerländska samhället. De irrationella och identitära "symptomen" på postmodernism är lätta att känna igen och möter stark kritik, men dess underliggande tankesätt är inte brett känt. Detta beror delvis på att postmodernister sällan förklarar sig tydligt, och delvis för att det finns en inbyggd självmotsägelse och inkonsekvens i ett sätt att tänka som har som utgångspunkt att det inte finns någon stabil realitet eller kunskap. Dock har postmodernismen sin rot i konsekventa idéer, och en förståelse för dessa är nödvändig för att motverka dem. Dessa idéer ligger bakom de problem vi idag ser med aktivism för "social rättvisa", undergräver vänsterns trovärdighet, och hotar att förpassa västerlandet tillbaka till en irrationell förmodern kultur.

Postmodernismen, förenklat, är en kostnärlig och filosofisk rörelse som började i Frankrike under 1960-talet, och skapade omstörtande konst och ännu mer omstörtande "teori". Den influerades av avantgardistisk och surrealistisk konst och tidigare filosofiska idéer, särskilt från Nietzsche och Heidegger, för sin anti-realism och förkastandet av individen som unik och sammanhängande. Postmodernismen reagerade mot den liberala humanismen i den modernistiska konstnärliga och intellektuella rörelsen, som postmodernisterna såg som ett naivt upphöjande av den vita manliga medelklassen till universell norm.

Postmodernismen förkastade sådan filosofi som värderade etik, förnuft och klarsyn, med samma anklagelse. Strukturalismen, en rörelse som (ofta högmodigt) försökte analysera den mänskliga kulturen och psykologien enligt konsistenta relationsstrukturer, kom i skottgluggen. Marxismen, med sin beskrivning av samhället i strukturer av klass och ekonomi, sågs på samma sätt som rigid och förenklad. Framförallt attackerade postmodernisterna vetenskapen och dess anspråk på att nå objektiv kunskap om verkligheten, oberoende av mänskliga förnimmelser, vilket postmodernisterna såg som enbart en annan form av ideologisk borgerlig konstruktion. Som uttalad vänsterrörelse hade postmodernismen såväl en nihilism som ett revolutionärt etos, vilket föll väl i den jordmån som skapats den tidsanda som präglades av efterkrigstid och sönderfallande imperier. När postmodernismen fortsatte att utvecklas och förgrenas, kom den ursprungliga nihilistiska dekonstruktiva fasen att bli underordnad (men fortfarande fundamental för) dess revolutionära identitetspolitiska fas.

Det har varit föremål för debatt huruvida postmodernismen är en reaktion mot moderniteten eller inte. Den moderna eran är den historiska period som såg renässansens humanism, upplysningen, den vetenskapliga revolutionen samt utvecklingen av liberala värden och mänskliga rättigheter; den period där de västerländska samhällena gradvis kom att värdera förnuft och vetenskap över tro och vidskepelse som vägar till kunskap. Detta var också den tid där den mänskliga individen blev bärare av rättigheter och friheter, snarare än en medlem av diverse kollektiv med rigida roller i samhällets hierarki.

Uppslagsverket Encyclopaedia Britannica skriver att postmodernismen "huvudsakligen är en reaktion mot den moderna periodens filosofiska antaganden och värden i den västerländska (specifikt Europeiska) historien", medan Stanford Encyclopaedia of Philosophy förnekar detta och istället hävdar "Snarare ligger skillnaderna inom moderniteten i sig, och postmodernismen är en fortsättning på det moderna tänkandet på ett annat sätt". Jag skulle föreslå att skillnaden ligger i huruvida vi ser på moderniteten i termer av vad som har skapats och vad som har förstörts. Om vi ser modernitetens essens som utvecklingen av vetenskap och förnuft, såväl som humanism och universell liberalism, så är postmodernisterna emot det. Om vi ser modernitet som nedrivandet av maktstrukturer, som feodalism, kyrkan, patriarkat och imperier, så försöker postmodernisterna att fortsätta denna rörelse, men målen är nu vetenskap, förnuft, humanism och liberalism. I konsekvens härav är postmodernismens rötter i sig själva politiska och revolutionära, i och för sig på ett destruktivt vis, eller som de själva säger dekonstruktivt vis.

Termen "postmodern" myntades av Jean-Francois Lyotard i hans bok Det postmoderna tillståndet från 1979 (La condition postmoderne. Rapport sur le savoir). Han definierade det postmoderna tillståndet som en klentrogenhet visavi metanarrativ. Ett metanarrativ är en omfattande och sammanhängande förklaring av stora fenomen. Religioner och andra ideologier med totala anspråk är metanarrativ i sina försök att förklara livets mening eller samhällets samtliga tillkortakommanden. Lyotard förespråkade att ersätta dessa med "mini-narrativ" för att få mindre och mer personliga "sanningar". Han vände sig på detta sätt emot kristendomen och marxismen, men också vetenskapen.

Enligt Lyotard "finns det strikta samband mellan det vetenskapliga språket och det etiska och politiska språket" (s 8). Genom att binda vetenskapen och kunskapen som den producerar till regeringen och makten, avvisar har vetenskapens anspråk på objektivitet. Lyotard beskriver detta klentrogna postmoderna tillstånd som allmänt, och hävdar att från slutet av 1800-talet så har en ”inre erosion av kunskapsbegreppets principiella legitimitet” börjat att förändra kunskapens status (s 39). Vid 1960-talet har det härav följande ”tvivlet” och ”modstulenheten” hos forskarna skapat en ”påverkan på det centrala problemet med legitimitet”. Oaktat hur många forskare som än berättat för honom att de minsann varken är modstulna eller tvivlar mer än vad som är klädsamt enligt vetenskaplig metod, har Lyotards uppfattning kunnat rubbas.

Vi ser hos Lyotard en uttalad epistemisk relativitet (en tro på personliga eller kulturellt specifika sanningar eller fakta) och förespråkandet av ”upplevd erfarenhet” över empirisk bevisning. Vi ser också framhållandet av en sorts pluralism som ger tolkningsföreträde åt uppfattningar bland minoritetsgrupper, framför allmänt forskningskonsensus eller liberala demokratiska principer, vilka presenteras som auktoritära och dogmatiska. Detta är grundläggande i postmodern teori.

Michel Foucaults arbete har också fokus på språk och relativism, men här applicerat på historia och kultur. Han kallade denna instegsvinkel för ”arkeologi” eftersom han såg sig ”upptäcka” aspekter av historisk kultur genom dokumenterade diskurser (tal som framhäver eller intar en speciell ståndpunkt). Enligt Foucault är det diskurserna som styr vad som kan vara ”kunskap” vid olika tillfällen och på olika platser. På så sätt är kunskap en ren produkt av makten. ”I varje given kultur och vid varje givet tillfälle, finns det alltid bara ett enda ’epistem’ som definierar villkoren för vilken kunskap som kan finnas, oavsett om denna är uttryckt i teori eller underförstått finns i praxis”.[1]

Vidare, är människan själv en kulturell konstruktion. ”Individen, med hennes identitet och karaktärsdrag, är produkten av de maktrelationer som påverkar kroppen, multipliciteter, rörelser, drifter, krafter.”[2] Han lämnar nästan inget utrymme åt individuella val eller autonomi. Christopher Butler säger att Foucault: ”tar sin utgångspunkt i uppfattningar om det inneboende onda i individens klassposition eller yrkesmässiga position, sedd som ’diskurs’, oavsett hur etiskt denne uppför sig som individ.”[3] Han framställer medeltida feodalism och modern liberal demokrati som lika förtryckande, och förfäktar en kritik av och attacker på institutioner för att demaskera det ”politiska våld som alltid har utövats i det dolda genom dem”.[4]

Vi kan hos Foucault se det mest extrema uttrycket av kulturrelativism sedd genom maktstrukturer där gemensam mänsklighet och individualism nästan helt saknas. Istället konstrueras människan genom hennes position visavi de dominanta kulturella idéerna, antingen som förtryckare eller som förtryckta. Judith Butler byggde på Foucault när hon grundande queer-teorin med dess fokus på könets natur som kulturell konstruktion, och så gjorde också Edward Said med hans motsvarande roll för post-kolonialism och ”orientalism”, liksom Kimberlé Crenshaw i hennes utveckling av ”intersektionalitet” och förfäktandet av identitetspolitik. Vi ser här också hur språk likställs med våld och tvång, och hur förnuft och universella liberala principer likställs med förtryck.

Det var Jacques Derrida som introducerade begreppet ”dekonstruktion”, och även han argumenterade för kulturell konstruktivism och kulturell och personlig relativism. Han fokuserade ännu mer uttalat på språket. Derridas mest kända uttalande ”il n’y a pas de horstexte” (det finns ingen utanför-text) relaterar till hans avståndstagande från idén att ord skulle kunna ha en exakt betydelse. Istället ”finns det bara sammanhang utan något absolut förankrat centrum”.[5]

Härav följer att den som författat en text inte har tolkningsföreträde avseende samma texts innehåll. Läsaren skapar sin egna, lika giltiga, tolkning och vare text ”framkallar oändligt många nya sammanhang på ett fullständigt omättligt vis”. Derrida myntade begreppet différence som han härledde ur verbet ”differer” som kan betyda såväl ”uppskjuta” som ”skilja sig från”. På detta sätt pekade han inte bara på att innebörd aldrig är slutgiltig, utan också att mening skapas av skillnader, specifikt av motsatser. Ordet ”ung” blir bara meningsfullt i relation till ”gammal”. Han argumenterade i Saussures anda att mening skapas av konflikten mellan dessa elementära motsatser som, enligt honom, alltid var i formen av positiv och negativ. ”Man” är positiv och ”kvinna” är negativ. ”Västerlandet” är positiv och ”orienten” är negativ. Han insisterade på att ”Vi har inte framför oss någon fredlig samexistens, utan snarare en våldsam hierarki. Den ena av två termer styr den andra (axiologiskt, logiskt, osv) eller har övertaget. För att dekonstruera denna motsättning behövs i första hand en omvälvning av hierarkin i ett givet ögonblick”.[6] Dekonstruktion innebär härav att dessa uppfattade hierarkier omvänds, att ”kvinna” och ”orient” blir positiva respektive ”man” och ”västerlandet” blir negativa. Detta ska göras ironiskt för att blottlägga den kulturellt skapade och godtyckliga naturen av dessa uppfattade motsatser i ojämlik konflikt.

Vi ser mer relativism hos Derrida, såväl kulturell som epistemisk, och ytterligare rättfärdigande av identitetspolitik. Det finns ett uttalat förnekande av att skillnader kan vara annat än motsättningar, och därav ett avvisande av upplysningens liberala värden, med dess fokus på universella mänskliga rättigheter samt individens frihet och självbestämmande. Här kan vi se grundvalen till ”ironisk misandri” och mantrat ”det finns ingen omvänd rasism” liksom idén att grupptillhörigheten dikterar vad som kan förstås. Vi ser också ett avvisande av behovet av klarhet i språk och argument eller behovet att förstå den andres perspektiv och att undvika misstolkning. Vad avsändaren har avsett är irrelevant, det som har betydelse är budskapet effekt. Tillsammans med Foucaults idéer bygger detta upp den nuvarande tron på den skadliga effekten av ”mikroaggressioner” och felanvändning av terminologi kopplad till kön, ras eller sexualitet.

Lyotard, Foucault och Derrida är bara tre av ”grundarna” av postmodernismen, men deras idéer delar gemensamma teman med andra inflytelserika ”teoretiker”. Dessa idéer togs upp av senare postmodernister som applicerade dem på en allt mer diversifierad flora av inriktningar inom socialvetenskaper och humaniora. Vi har sett att detta inbegriper en intensiv känslighet för språkbruk på ordnivå, och en känsla av att det en avsändare avser är mindre viktigt än hur budskapet tas emot, oavsett hur radikal en viss tolkning framstår som. Gemensam mänsklighet och individualism är huvudsakligen illusioner och folk är antingen framställare av eller offer för diskurser, beroende på deras sociala position; en position som är en produkt av grupptillhörighet i mycket högre grad än individens egna åtgärder i samhället. Moral och etiska regler är relativa beroende på kultur, liksom verkligheten själv. Empirisk bevisning är suspekt, liksom varje kulturellt dominerande idé inkluderande vetenskaplighet, förnuft och universella liberala principer. Dessa Upplysningens idéer är naiva, totalitära och förtryckande, och det är en moralisk nödvändighet att krossa dem. Mycket viktigare är den levda erfarenheten, narrativ och föreställningar hos ”marginaliserade” grupper, som alla är lika ”sanna” men som nu måste överordnas Upplysningens värden för att vända en förtryckande, orättvis och helt godtycklig social konstruerad verklighet, etik och kunskap.

Önskan att krossa den rådande ordningen, utmana utbredda värden och institutioner, och vara en förkämpe för de marginaliserade är tveklöst i liberalt i sitt etos. Att vara emot detta vore resolut konservativt. Detta är den historiska realiteten, men vi är vid en unik punkt i historien där den rådande ordningen genomgående är ganska liberal, med en liberalism som omfattar frihet, lika rättigheter och möjligheter för envar oberoende av kön, etnicitet eller sexuell läggning. Resultatet blir en förvirring där övertygade liberaler som vill behålla dagens ordning blir betraktade som konservativa, och de som med alla medel vill undvika konservatism finner att de försvarar irrationalitet och illiberalism. Medan de första postmodernisterna huvudsakligen utmanade teoretisk diskurs med teoretisk diskurs, så börjar de aktivister som drivs av postmoderna idéer att stegvis bli mer auktoritära, och följer dessa idéer till deras logiska mål. Det fria ordet är hotat, eftersom ordet nu är farligt. Så farligt att folk som anser sig vara liberaler numera kan rättfärdiga att bemöta ord med våld. Behovet att driva sin tes övertygande har nu ofta ersatts med hänvisningar till identitet och kränkhet.

Oavsett alla bevis på att rasism, sexism, homofobi, transfobi och xenofobi just nu är på en rekordlåg nivå i västerländska samhället, så uppvisar vänsterakademiker och aktivister inom ”social rättvisa” en fatal pessimism, vilket möjliggörs genom en postmodern tolkande läsning som prioriterar bekräftelsebias. Den auktoritära kraften hos postmoderna akademiker och aktivister tycks osynlig för dem själva, men uppenbar för alla andra. Som Andrew Sullivan skriver om intersektionalitet:

”Den postulerar en klassisk ortodoxi genom vilken all mänsklig erfarenhet förklaras – och genom vilken alla uttryck måste filtreras. … Som puritanismen liksom en gång i nordöstra USA, så kontrollerar intersektionaliteten språket och diskursens själva termer.”[7]

Postmodernismen har blivit ett Lyotardiskt metanarrativ, ett Foucaultskt system av diskursiv makt, och en Derridansk förtryckande hierarki.

Postmodernisternas logiska problem med cirkelresonemang har stadigt påpekats av andra filosofer, men har ännu inte behandlats övertygande. Som Christopher Butler anför: ”antagligheten i Lyotards påstående om metanarrativens tillbakagång under det sena 1900- talet vilar i sista hand på hur en intellektuell minoritet uppfattar sin kulturella situation”. Med andra ord kommer Lyotards påstående direkt från diskurserna inom den borgerliga akademiska bubbla som omger honom, och är i sig ett metanarrativ till vilket han inte är det minsta tveksam. På samma sätt borde Foucaults argument att kunskap skulle vara bunden till en viss tidsperiod, i sig vara bundet till en viss tidsperiod. Och man undrar ju varför Derrida anstängde sig för att förklara sin tes om texters oändliga töjbarhet, när jag i så fall kan läsa alla hans arbeten och sedan hävda att de enligt min mening handlar om kaniner; en tolkning som enligt Derrida då är minst lika auktoritativ som hans egen.

Detta är ju naturligtvis inte den enda kritik som regelbundet riktas mot postmodernismen. Det mest uppenbara problemet med epistemisk kulturell relativism har påpekats av filosofer och vetenskapsmän. Filosofen David Detmer skriver i verket Challenging Postmodernism:

”Ta följande exempel, som ställts upp av Erazim Kohak: ’När jag gör ett misslyckat försök att trycka ner en tennisboll i en vinflaska, så behöver jag inte pröva särskilt många olika vinflaskor eller tennisbollar innan jag med hjälp av Mills induktiva metoder kan sluta mig till att tennisbollar inte passar i vinflaskor’ … Vi befinner oss nu i ett läge där vi kan kasta om bevisbördan avseende [postmodernistiska påståenden om kulturell relativism] och fråga: ’om jag påstår att tennisbollar inte passar i vinflaskor, kan du visa exakt hur mitt kön, historiska och spatiella plats, klasstillhörighet, etnicitet och så vidare ogiltiggör objektiviteten i detta påstående?”[8]

Detmer har dock inte kunnat hitta någon postmodernist som velat förklara deras resonemang, och han redogör för en förvirrande konversation med en postmodern filosof, Laurie Calhoun:

”När jag fick tillfälle att fråga henne om huruvida det var eller inte var ett faktum, att giraffer är längre än myror, svarade hon att detta inte var ett faktum utan snarare en religiös övertygelse inom vår kultur.”

Fysikerna Alan Sokal och Jean Bricmont behandlar samma problem från naturvetenskapens perspektiv i Fashionable Nonsense: Postmodern Intellectuals Abuse of Science:

”Vilka kunde nu på allvar förneka det breda narrativ som evolutionen utgör, förutom den som uppslukats av mycket mindre troliga huvudnarrativ, såsom kreationism. Och vem skulle vilja förneka sanningen i grundläggande fysik? Svaret: några postmodernister.”

Och:

”När vetenskapsmän söker efter orsakssamband, eller undersöker om atomer verkligen lyder kvantmekanikens lagar, är det sannerligen något ganska märkligt med en uppfattning som påstår att detta skulle vara något ’småborgerligt’ eller ’eurocentriskt’ eller till och med ’militaristiskt’.”

Vilket hot mot vetenskapen är då postmodernismen? Visst finns det attacker. Nyligen protesterade aktivister mot en föreläsning av Charles Murray vid Middlebury, genom att skandera:

”Vetenskapen har alltid använts för att legitimera rasism, sexism, klassism, transfobi, ableism och homofobi, allt maskerat som rationella fakta, understödd av staten. I denna värld finns mycket lite som är sanna fakta.”[9]

När organisatörerna bakom March for science twittrade: ”kolonisation, rasism, immigration, minoritetsrättigheter, sexism, ableism, queer-, trans- och intersexfobi & ekonomisk rättvisa är vetenskapliga frågor”[10] så var det många vetenskapsmän som omedelbart kritiserade denna politisering av vetenskapen, och urspårningen från fokuset att bevara vetenskapen från den intersektionella ideologin.

I Sydafrika uttalade den progressiva studentrörelsen #ScienceMustFall och #DecolonizeScience att vetenskap bara var det sätt att få kunskap som folk hade blivit lärda att acceptera. De föreslog bland annat trolldom som ett alternativ.[11]

Oavsett, så kommer vetenskaplig metod inte att kunna rubbas. Den kan inte ”anpassas” för att inbegripa epistemisk relativitet eller ”alternativa sätt att nå kunskap”. Den kan dock förlora allmänhetens förtroende och därmed sin offentliga finaniering, vilket är ett hot som inte ska underskattas. Dessutom, i en tid där ledare i världen misstror klimatförändringar, föräldrar tror på felaktiga teorier om vacciner och folk vänder sig till homeopater och naturläkare för att få bot för allvarliga medicinska tillstånd, så är det ett existentiellt hot mot mänskligheten att ytterligare skada allmänhetens förtroende för empirisk vetenskap.

Humanioran och socialvetenskaperna är i fara att förändras bortom igenkännlighet. En del discipliner inom socialvetenskaperna har redan drabbats. Kulturantropologi, sociologi, kulturstudier och kvinnostudier, har dukat under nästan fullständigt för inte bara etisk relativism, utan också epistemisk relativism. Litteraturvetenskapen lär idag ut en rent postmodern ortodoxi. Filosofin är delad i två läger, så också historievetenskapen.

Empiriska historiker kritiseras ofta av postmodernisterna bland oss för att vi anses hävda absolut kunskap om vad som hände i historien. Christopher Butler återger en anklagelse från Diane Purkiss om att Keith Thomas skapade en myt om mäns historiska identitet som byggde på ”kvinnors avsaknad av röst och makt” när han lade fram bevis på att de som anklagades för häxeri vanligtvis var maktlösa tiggarkvinnor. Hon tycks mena att han skulle ha påstått, mot bättre vetande, att dessa var rika kvinnor, eller ännu hellre - män. Som Butler skriver:

”Det verkar som att Thomas empiriska påståenden helt enkelt har kränkt Purkiss rivaliserande organisationsprincip för historiska narrativ; att de ska användas för att stärka nutida uppfattningar om feminism”

Jag mötte samma problem när jag försökte skriva om ras och kön under början av 1600-talet. Min tes var att Shakespeares publik inte skulle ha tyckt att Desdemonas attraktion för Othello (en kristen venetiansk soldat) vore något konstigt, trots att han hade mörk hudfärg. Detta eftersom fördomar angående hudfärg inte var något som började spridas förrän något senare, när den atlantiska slavhandeln började ta fart, och skillnader i religions- och nationstillhörighet var mycket viktigare före dess. En eminent professor sade att detta var problematiskt. Hur skulle svarta människor i USA känna inför mitt påstående? Implicit, om dagens svarta amerikaner tog illa upp, så kunde det inte ha varit sant på 1600-talet, eller i vart fall skulle det ha varit moraliskt fel att nämna det. Som Christopher Butler säger det:

”Postmodernt tänkande ser kulturen som ett flertal evigt konkurrerande berättelser, vars genomslag inte beror så mycket på dess kvalitet mot en oberoende måttstock, som på hur de uppskattas i de gemenskaper där de förekommer.”

Jag fruktar för humaniorans framtid.

Postmodernismens faror är inte begränsade till de fickor av samhället som är ordnade rund akademierna och rörelserna för social rättvisa. Relativism, känslighet för språkval och fokus på identitet över det allmänmänskliga eller individuella, har fått en dominans i det bredare samhället. Det är mycket lättare att säga hur du känner, än att rigoröst gå igenom bevisen. Friheten att tolka verkligheten genom sina egna värderingar matar rakt in den mänskliga fallenheten för bias och önsketänkande.

Det har blivit vardagsmat att ytterhögern numera använder identitetspolitik och epistemisk relativitet på samma sätt som den postmoderna vänstern. Naturligtvis har element inom ytterhögern alltid använt ras, kön och sexuell läggning som bas för en uppdelning av mänskligheten, och likaledes varit hemfallna åt irrationella och vetenskapsfientliga tankegångar, men postmodernismen har skapat en kultur där detta har blivit allt mer accepterat. Kenan Malik beskriver detta skifte:

”När jag tidigare nämnde att tanken om ’alternativa fakta’ bygger på en uppsättning tankar som de senaste årtiondena har tänkts av radikaler, syftade jag inte på att Kellyanne Conway, eller Steve Bannon, eller ännu mindre Donald Trump, skulle ha läst in sig på Foucault eller Baudrillard… Det är snarare så att delar av akademin och vänstern under de senare årtiondena har hjälpts åt att skapa en kultur där relativa värderingar av fakta och kunskaper har varit något bekymmersfritt, och därigenom gjort det lättare för den reaktionära högern att inte bara återta utan också framhäva reaktionära tankegångar.”[12]

Denna ”uppsättning tankar” hotar att ta oss tillbaka till en tid före upplysningen, en tid då förnuftet inte bara ansågs mindre värt än tron, utan också som en synd. James K A Smith, reformert teolog och professor i filosofi, har varit snabb med att inse fördelarna för den kristna kyrkan och anser att postmodernismen är ”en frisk vind från den helige Ande, sänd för att ge nytt liv åt kyrkans torra ben (s 18).” I boken Who’s Afraid of Postmodernism?: Taking Derrida, Lyotard, and Foucault to Church skriver han:

“Ett genomtänkt mote med postmodernismen kommer att uppmuntra oss att gå bakåt. Vi kommer att märka att mycket att det som sker under postmodernismens flagg har ett öga på antika och medeltida källor och innebär ett betydelsefullt återtagande av förmoderna sätt att nå kunskap, att vara och att göra (s 25)”

och

”Postmodernism kan vara en katalysator för att kyrkan ska ta tillbaka sin tro, inte som ett system av sanning som dikterats av det neutrala förnuftet, utan snarare som en berättelse som kräver ’ögon för att se och öron för att höra’ (s 125)”

Vi som befinner oss till vänster borde vara väldigt rädda för det som ”vår sida” har skapat. Naturligtvis är inte varje problem i dagens samhälle skapat av postmodernt tänkande, och det är inte heller produktivt att påstå något sådant. Uppsvinget för populism och nationalism i USA och Europa är också en följd av en stark extremhöger och en rädsla för islamism som har sprungit ur flyktingkrisen. Att ta en orubblig ”anti-SJW”-position och skylla allt på denna del av vänstern vore i sig själv ett exempel på styrd verklighetsuppfattning och bekräftelsebias. Vänstern är inte ansvarig för den extrema högern eller den kristna högern eller den sekulära nationalismen, men den är ansvarig för att inte ägna sig rimliga orosmoment på ett förnuftigt vis, och därmed gör man det svårare för förnuftiga människor att stödja den. Vänstern är ansvarig för sin egen fragmentisering, krav på renlärighet och interna bråk, vilket får till och med den yttersta högern att framstå som jämförelsevis koherent och sammanhållen.

I syfte att återfå sin trovärdighet måste vänstern återerövra en stark, sammanhängande och förnuftig liberalism. För att göra detta måste den skifta diskurs från den postmoderna vänstern. Vi måste möta dess invändningar, gruppindelningar och hierarkier med universella principer om frihet, jämlikhet och rättvisa. Det måste finnas en konsekvent tillämpning av liberala principer mot alla försök att mäta eller begränsa människor baserat på deras ras, kön eller sexuella läggning. Vi måste möta de frågor om migration, globalisering och auktoritär identitetspolitik som idag göder den extrema högern, snarare än att försöka fula ut den som försöker föra en diskussion som ”rasist, sexist och homofobiker” som använder verbalt våld. Detta kan göras samtidigt som vi fortsätter att opponera oss mot den extremhöger som på riktigt är rasistisk, sexistisk och homofobisk, men som just nu kan gömma sig bakom en fasad av förnuftig opposition mot den postmoderna vänstern.

Vår nuvarande kris är inte en fråga om höger eller vänster, utan om logik, förnuft, ödmjukhet och universell liberalism å ena sidan, mot inkonsekvens, irrationalitet, dogmatisk förvissning och tribalt envälde å den andra. Framtiden för friheten, jämlikheten och rättvisan är lika mörk oavsett om det är den postmoderna vänstern eller den alternativa högern som vinner det nuvarande kriget. De av oss som värnar den liberala demokratin - och frukterna av upplysningen, den vetenskapliga revolutionen och det moderna samhället – måste tillhandahålla ett bättre alternativ.

2018-01-26

30 procent

"Blunda inte för prognosen om muslimer", lyder rubriken på en nyskriven krönika i Fokus av Johan Hakelius. Föremålet för denna text (en text som för övrigt är betydligt mer försiktigt skriven än dess rubrik antyder) är den Pew-undersökning som (bland annat) prognosticerar att andelen muslimer i Sverige kan uppgå till 30 procent år 2050 om invandringen förblir hög.

Ämnet är, vilket Hakelius också tangerar i sin text, omgärdat av beröringsskräck. Enligt det gängse narrativet™ är islam en religion bland andra; en hög andel muslimer i Sverige är därför helt oproblematiskt, och att ens antyda någonting annat är ett ovedersägligt bevis för att den som ger uttryck för detta är en dålig människa.

Denna underförstådda "sanning" sätter tonen för all debatt om saken. Frågan är i stort sett omöjlig att dryfta offentligt utan att förhålla till detta. Praktiskt taget samtliga texter publicerade i etablerade medier, i vilka frågan problematiseras ens det minsta, är så fyllda av ängsliga reservationer och markörer att deras budskap närmast drunknar i alla förbehåll.

Det hela är naturligtvis ingenting annat än apspel. En stor majoritet av oss torde finna ett Sverige där 30 procent av befolkningen utgörs av muslimer ett väldigt skrämmande scenario, och alla vet också mycket väl att det förhåller sig på det sättet. Varför denna inställning inte bara är förståelig, utan dessutom sund, finner man när man när man tar del av en annan Pew-undersökning, i vilken man gör en djupdykning i vad muslimer faktiskt tycker.

Av denna framgår nämligen tydligt att stödet för självmordsbombningar, försvar av islam med våld, sharialagstiftning, stening av otrogna kvinnor och krav på dödsstraff för den som lämnar islam har stöd av tvåsiffriga procentandelar av befolkningen i de stora muslimska invandrarländerna. Skulle 30 procent av Sveriges befolkning utgöras av muslimer skulle med andra ord dessa värderingar sannolikt delas av hundratusentals eller fler människor i Sverige.

Som så ofta påpekas i sammanhanget är långtifrån alla muslimer extremister. Det krävs dock inte särskilt många extremister för att orsaka väldigt stor skada. Då stödet för extremism är så pass högt bland muslimer kommer såväl antalet som andelen extremister, om andelen muslimer växer till trettio procent av befolkningen, med matematisk nödvändighet öka dramatiskt.

Utöver detta har vi alla de problem såsom grov kriminalitet, klanvälde, bidragsberoende, terrorism, antisemitism och så vidare, som måhända inte direkt kan härledas till islam, men som i praktiken korrelerar kraftigt med invandring från muslimska länder. Kort sagt, ett Sverige där 30 procent av befolkningen utgörs av muslimer skulle också vara ett Sverige som enligt de måttstockar en förkrossande majoritet (inklusive progressiva, socialister och socialliberaler) håller sig med vara ett betydligt sämre land.

Man kan naturligtvis tycka att detta är djupt olustigt, men inte desto mindre är det en realitet vi har att förhålla oss till. Inget önsketänkande i världen kommer ändra på den saken.

2018-01-25

Något om tre påstått rasistiska begrepp

I media återfinns idag påfallande ofta resonemang i vilka debattörer fördöms, eftersom de använt ord som pensionsräddare, kulturberikare eller skäggbarn. Detta är, får vi veta, "ju" rasistiska begrepp, varför debattören i frågas skuld är given. Därefter följer en opinionstext eller ett reportage baserat på denna omständighet som underliggande premiss.

Personligen finner jag dylika resonemang synnerligen obehagliga. Detta av den enkla anledningen att premissen de bygger på – den i sammanhanget flitiga förekomsten av markörord som "ju" till trots – står på minst sagt ostadig grund. Det finns tre övergripande anledningar till detta.

Den första av dessa anledningar är att inget av orden går att härleda till rastänkande över huvud taget. Orden skulle lika väl, och med samma bakomliggande bevekelsegrunder, kunna appliceras på socioekonomiska grupper med helt och hållet inhemskt ursprung. Denna omständighet gör inte per automatik begreppen lämpliga eller ens rumsrena, men den punkterar effektivt det ofta upprepade påståendet att epiteten skulle vara just rasistiska.

Den andra anledningen är att det i regel inte är invandrare som är den primära måltavlan då begreppen används. Begreppet pensionsräddare har använts för att häckla de politiker, opinionsbildare och journalister som i strid med all nationalekonomisk forskning hävdat att invandringen varit lönsam. Begreppet kulturberikare har använts för att häckla ungefär samma personer för att de å ena sidan neurotiskt hyllat mångkulturen i det ena bombastiska utspelet efter det andra, men å den andra i regel bosatt sig så långt från samma mångkultur de bara kunnat.

När det kommer till skäggbarn är begreppet förvisso inte härlett ur någon av de uppenbart vilseledande floskler man från etablissemangets håll använt till leda, och när det kommer till detta begrepp är det också en invandrargrupp som i högre omfattning än i fallet med de två andra begreppen som är den primära måltavlan.

Begreppet används dock inte urskillningslöst om afghaner (eller afghaner i en viss åldersgrupp) i största allmänhet. Begreppet har primärt använts om bedragare, som utnyttjat det faktum att systemet varit som konstruerat för att uppmuntra till just bedrägerier. I förlängningen har det dock också riktat sig mot den kollektiva lögn som odlats i det svenska samhället då man mot bättre vetande intalat sig att uppenbart vuxna människor varit barn, och då man bildsatt artiklar om könsmogna män med nallebjörnar.

I den mån orden används om invandrare i största allmänhet är detta naturligtvis högst respektlöst och olämpligt, men sådan användning torde också höra till undantagen. Inget av orden gör sig särskilt väl i mer seriöst menade texter, men att man på Flashback med drypande ironi, och med udden riktad mot förljugna politiker och journalister, kallar grova brottslingar för pensionsräddare och kulturberikare, är ingenting att uppröras över.

Att dessa begrepp används i sådana sammanhang är tvärtom ett sundhetstecken. Det osunda består i stället i att påstått granskande journalister applåderat de politiker som i strid med såväl lättkontrollerad fakta som bättre vetande hävdat att den svenska migrationspolitiken varit en vinstaffär.

Detta för oss osökt till den tredje och sista anledningen till att narrativet™ om de "rasistiska" begreppen är högst obehagligt. Denna består helt sonika i det faktum att detta narrativ™ är någonting man från makthavarnas sida cyniskt använder för att misstänkliggöra dem som hela tiden klarsynt och helt korrekt påpekat att makthavarna har agerat idiotiskt.

2018-01-23

Koncentrationslägervaktsvänstern

I en dagsfärsk Expressenartikel berättas en tämligen hårresande historia om en man som fått lämna en hög chefspost efter anklagelser om sexuella trakasserier. Det är som vanligt fullt möjligt att artikeln ger en missvisande bild av händelseförloppet, men om artikeln inte utelämnar några i sammanhanget centrala fakta är vad som beskrivs en häxprocess av en art som borde få blodet att isa sig i ådrorna på varje människa med ett minimum av rättspatos.

Mannens brott består, enligt artikeln, i att han på en konferens frågat en kvinna han inte arbetat särskilt nära ihop med om han fått bjuda upp henne till sitt rum för att "fortsätta dialogen". Dessutom har han, får vi veta, "riktat blickar" mot kvinnan. Detta fick kvinnan att anmäla honom för sexuella trakasserier, vilket i sin tur ledde till att mannen blev avstängd, att en advokatbyrå anlitades för att genomföra en internutredning och att han i slutändan fick lämna sitt jobb.

Såvida artikeln inte ger en väldigt skev bild av vad som hänt, har med andra ord en man blivit attraherad av en kollega på en konferens, tittat(!) på henne och därefter försökt ragga upp henne. Vad som beskrivs är med andra ord de ytterst normala mellanmänskliga förehavanden som ligger till grund för praktiskt taget alla förhållanden.

Inte desto mindre är det begreppet "sexuella trakasserier" som används, och det borde få alla varningsklockor att ringa. Om ett misslyckat raggningsförsök i kombination med blickar anses utgöra sexuella trakasserier, har vi också anammat en sexualsyn så paleoreaktionär och pryd att den inte bara får den viktorianska att framstå som frigjord, utan därtill tangerar terroristledaren Abu Bakr al-Baghdadis syn på umgänge över könsgränserna.

Om misslyckade raggningsförsök i kombination med blickar utgör sexuella trakasserier, blir också alla spontana försök till parbildning i praktiken omöjliga. Ett samhälle där man så oreflekterat slår fast en sådan ordning uppvisar uppenbara och tilltagande drag av dystopisk mardröm. Att så få namnkunniga opinionsbildare kritiserar denna utveckling är ett symptom på ett väldigt ofriskt samhälle.

Ironiskt nog bidrar dock denna utveckling för oss som har det tvivelaktiga nöjet att genomleva den till ökad inblick i det nazistiska tyranniets mekanismer. De människor som väljer att tänja begreppet "sexuella trakasserier" så till den grad att det till slut även omfattar misslyckade raggningsförsök och blickar, är nämligen precis samma sorts människor som med glädje blev kuggar i Hitlers förintelsemaskineri.

Det är de fanatiska, blint övertygade, opportuna, förgrämda och hatiska, som sedan länge valt att bortse från det gnagande tvivlet i bakhuvudet, som kliver fram ur skuggorna när de yttre omständigheterna så tillåter. Nu, liksom då, är de inte särskilt många till antalet, och det enda som egentligen krävs för att stoppa dem är att den stora massan slutar tillåta dem diktera villkoren.

2018-01-21

Om kapitalism och institutionellt ägande

Ett ofta förbisett faktum är att det gängse politiska narrativet™ kryllar av falska dikotomier. En följd av detta är den tämligen aparta företeelsen att marknadsförespråkare ofta oreflekterat försvarar företeelser som är allt annat än marknadsmässiga. Några exempel på detta som ofta lyfts på denna blogg är svågerkapitalism och frågan om vinster i välfärden.

Två andra intressanta aspekter på detta är kvartalskapitalism och planerat åldrande. I grund och botten står det givetvis företag fritt att ägna sig åt detta, precis som det står konsumenterna fritt att köpa samma företags produkter och tjänster. Vad som gör dessa båda företeelser intressanta i sammanhanget är dock vad som driver dem.

Bägge dessa företeelser är nämligen i mångt och mycket ett utslag av kortsiktigt och utspritt ägande, snarare än något till exempel familjeägda företag ägnar sig åt. Denna korrelation står givetvis inte skriven i sten, men sambandet är ändå tydligt. Ett företag som ägs av ett fåtal personer har ofta helt andra tidsperspektiv, en helt annan relation till lokalsamhället och de anställda, samt tenderar att ha en ganska annorlunda syn på kundrelationer, än ett företag där ägandet är utspritt över ett stort antal finansiella institutioner.

Bägge dessa ägandeformer har sin givna plats på en fri marknad. I ett samhälle som dagens tenderar dock den senare ägandeformen att breda ut sig på den förras bekostnad. De regler och skatter som omgärdar generationsskiften tenderar att sprida ägandet mer och mer, och höga skatter tenderar att omöjliggöra den kapitalackumulering som krävs för att behålla företag i ett fåtal personers ägo.

Vidare utgör idag den inflation som keynesianismens överstepräster påtvingar samhället en väldigt stark kraft för ökat institutionellt ägande. Då människors pengar hela tiden tappar i värde, blir allmänheten i praktiken helt enkelt tvungen att övergå till att spara i olika former av fonder. Penningpolitiken skapar på detta sätt ett väldigt starkt incitament för institutionellt ägande, som inte hade funnits annars.

Vad få är på det klara med är att detta även gäller pensioner. Pension ses ofta som en så kallad socialförsäkring bland flera, men faktum är att pensionssystemens framväxt är intimt sammanvävd med inflationen. Så länge valutasystemen var stabila var det en självklarhet att spara till sin egen pension, men det tidiga 1900-talets många utbrott av hög inflation gjorde dessa besparingar värdelösa.

Lösningen blev dagens pensionssystem. När dessa väl var införda blev de politiskt mycket svåra att avveckla, och efter keynesianismens genomförande cementerades denna ordning ytterligare. Pensionsfonder tillhör idag den globala ekonomins viktigaste aktörer, och deras syn på företagande är skoningslös. Företagen de är delägare i skall leverera största möjliga vinst, annars...!

Nedläggningar av lönsamma fabriker, produkter med kort hållbarhet och multinationella företag som likriktar utbudet världen över utmålas i den gängse debatten slentrianmässigt som följden av en otyglad marknad. I själva verket är dock dessa företeelser i hög grad en konsekvens det institutionella ägande som politikers ingripanden i ekonomin resulterat i.

Att det trots detta i regel är vänstern som kritiserar dessa företeelser, och högern som försvarar dem, tillhör vår samtids stora ironier.

2018-01-19

Om vinster i välfärden och avledningsmanövrar

Frågan om vinstförbud är återigen på tapeten. Miljardbelopp läggs på PR, politiker gör utspel, en strid ström av debattartiklar publiceras, och så vidare. Inte desto mindre är det hela från början till slut en charad.

Jag är här naturligtvis frestad att ännu en gång påpeka att vinster i välfärden har väldigt lite med kapitalism och fria marknader att göra. Den texten är emellertid redan skriven, och dagens budskap är i grund och botten ett helt annat. Frågan om vinstförbud och vinsttak är nämligen irrelevant, alldeles oavsett den ideologiska bakgrunden.

Anledningen till detta är att det finns en solid riksdagsmajoritet mot det förslag som kommunistledaren och plakatpolitikern Jonas Sjöstedt nu lyckats göra till regeringens. Frågan är med andra ord parlamentariskt stendöd. Det vinsttak som diskuteras är ett icke-vinsttak. Den högljudda diskussion som förs om saken är blott ett blocköverskridande spel för gallerierna.

Varför fortsätter då lik förbannat detta apspel? Det hela kokar i grund och botten ned till dramaturgi. En högljudd låtsasdebatt om vinster i välfärden är nämligen praktisk ur politikernas synvinkel. Detta eftersom en sådan tämligen enkelt, åtminstone i kombination med lite politiskt spinn av den mer ohederliga karaktären, kan utmålas som en klassisk strid mellan höger och vänster.

Alliansen kan då, å ena sidan, utmåla socialism på entreprenad som en marknadslösning. Socialdemokraterna kan, å den andra, då utmåla vinster i vissa (och tämligen godtyckligt valda) välfärdssektorer som något väsensskilt från den genomkorporativistiska ideologi som hela partiets idégods kokar ned till. Därmed får man till stånd något som, åtminstone för den oinsatte, liknar en traditionell skiljelinje mellan höger och vänster.

Detta är synnerligen praktiskt i ett läge då Sverige har blivit ett smörgåsbord för internationella inbrottsligor. Detta är synnerligen praktiskt då en huvudlös migrationspolitik fortsätter kosta skattebetalarna astronomiska belopp, de ogenerade lögnerna om en anpassning till "EU:s miniminivå" till trots.

Detta är synnerligen praktiskt i ett läge då människor inte bara rånas, utan dessutom blir bundna och knivhuggna i sina egna hem och affärer. Detta är synnerligen praktiskt i ett läge då dödsskjutningar på allmän plats blivit vardagsmat, utan att politikerna gör något mer än att konstatera att det hela är "oacceptabelt".

Frågan om vinstförbud är med andra ord en pseudodebatt. Vinstförbud är någonting som politiker från såväl som höger gärna debatterar, eftersom de så länge denna debatt pågår slipper svara på obehagliga frågor om de lavinartat växande reella problem som Sverige står inför.

Frågan om vinstförbud är i grund och botten ingenting annat än en avledningsmanöver, iscensatt av de komplett ansvarslösa politiker som detta valår betydligt hellre vill bli omvalda än att stå till svars för de katastrofala problem de genom sin monumentala inkompetens har orsakat.

2018-01-17

Om personlig integritet

Vid första anblick är frågan om personlig integritet högst levande i Sverige. Integritetsaspekten diskuteras ofta upp i samhällsdebatten, vikten av att värna den personliga integriteten påpekas ofta av politiker och myndigheter och mången utebliven åtgärd har förklarats med just integritetsaspekten. Inte desto mindre är det just frånvaron av personlig integritet för gemene man som utmärker Sverige i sammanhanget.

De flesta personuppgifter är offentliga handlingar, och lämnas av myndigheter utan vidare ut till vem som helst. Personnummersystemet möjliggör närmast oändliga möjligheter till övervakning av medborgarna, och ligger till grund för enorma statliga register. Medborgarnas internetvanor övervakas. Oskyldiga medborgare tvingas allt oftare själva bevisa sin egen oskuld genom att lämna DNA-prover. Et cetera.

Vad svenska myndigheter däremot inte gör är att använda sina omfattande register i de fall detta faktiskt är motiverat. Möjligheterna till identitetsfusk är enorma. Bidragsutbetalningar kontrolleras inte med varandra, varför det är möjligt att söka och få ömsesidigt uteslutande bidrag samtidigt. Personer med dyra bilar inkasserar socialbidrag. Assistansfusket är gigantiskt, men tillåts ändå fortgå år efter år. Uppehållstillstånd delas ut till asylsökande som gjort sig av med sina pass för att dölja att de saknar asylskäl... Listan kan göras oändlig.

Att identitetsfrågan kunnat haverera på detta sätt beror som så mycket annat på att en socialistisk grundsyn tillåtits pervertera moralsynen. Integritetsbegreppet har knutits till positiva rättigheter, snarare än till negativa. Den bidragssökandes integritet har värnats, samtidigt som den hederlige och självförsörjandes individens integritet systematiskt har trampats på och bespottats.

En sådan ordning är inte bara pervers, den utgör dessutom det naturliga integritetsbegreppets diametrala motsats. Att den som är såväl hederlig som självförsörjande också förtjänar sin personliga integritet är en självklarhet. Varje statligt ingrepp i dennes personliga integritet är också en inskränkning av dennes negativa rättigheter. Den som är både hederlig och försörjer sig själv förtjänar sin personliga integritet, av den enkla anledningen att varje avsteg från denna princip är ett obefogat och oförsvarbart övergrepp på vederbörandes frihet.

När det däremot kommer till personer som ansöker om bidrag, eller på annat sätt önskar förbättra sin personliga situation på andras bekostnad, är förutsättningarna däremot helt andra. Om en stat beviljar någon bidrag eller andra kostsamma förmåner såsom asyl, är det också den mest naturliga sak i världen att ställa långtgående motkrav.

Sådana motkrav kan, per definition, aldrig kränka någons identitet, eftersom det är valfritt att ansöka om dessa förmåner. Anser man den personliga integriteten väga tyngre, blir också det naturliga att inte ansöka om dem. Därmed vore det inte bara sunt, utan dessutom moraliskt helt okomplicerat, att i den mån man betalar ut bidrag också sammankoppla dessa med långtgående åtgärder av ett slag som de vilseledda förespråkarna för det människofientliga socialistiska synsättets anser vara integritetskränkande.

I den mån en stat faktiskt betalar ut till exempel socialbidrag, bör därför ett villkor för att några som helst pengar skall betalas ut också vara att den sökande skriver på en fullmakt som ger berörd myndighet obegränsad insyn i vederbörandes bankärenden, och polisen full rätt att när som helst genomföra en husrannsakan.

I den mån till exempel stora mängder kontanter upptäcks hos vederbörande under en sådan husrannsakan skall bidragsutbetalningarna omedelbart stoppas, och den andel av kontanterna som understiger tidigare utbetalda belopp förverkas. Detta kan dessutom med fördel kombineras med att den sökande i den mån detta anses lämpligt måste lämna fingeravtryck och DNA-prov, för att på detta sätt förebygga identitetsbedrägerier och annan brottslighet.

Detta låter måhända hårt, men faktum är att ingen kommer tvingas underställa sig dessa villkor. Finner man villkoren oacceptabla är det enda man behöver göra för att slippa leva under dem att tacka nej till bidrag.

2018-01-16

Assistansvansinne på flera nivåer

En artikel i Svenska Dagbladet om (det förvisso sedan ganska lång tid tillbaka väldokumenterade) fenomenet med att utländska handikappade hämtas till Sverige för att bli sedelpressar åt skrupelfria parasiter, har det senaste dygnet väckt stor uppmärksamhet.

Sannolikt kommer denna diskussion föras i stort sett utan att det mest centrala i sammanhanget, nämligen det faktum att lagen om assistansersättning (LASS) i sig är vansinnig, diskuteras över huvud taget. Detta i sig säger väldigt mycket om i vilken omfattning folk har internaliserat socialismens principer.

Att LASS uppskattas av de personer som gynnas av lagen är i sig inte konstigt. Att flera personer anställs för att, på skattebetalarnas bekostnad, ta hand om en enda person är dock ekonomiskt oförsvarligt, även om man i hög grad accepterar den så kallade välfärdsstatens premisser. Den sortens ohämmade pengarullning accepteras nämligen inte i något annat sammanhang.

En bra illustration av detta är äldrevården. Denna lämnar förvisso väldigt mycket övrigt att önska, i synnerhet som staten i många fall mjölkat de äldre på avsevärt högre belopp än vad den är villig att lägga på dem som gamla och skröpliga, men i grund och botten är det fullt rimligt att kostnaden för äldre inte tillåts skena så som den gjort för LASS, trots att hjälpbehoven i många fall är likartade. Det hela skulle helt enkelt kosta mer än något samhälle har råd med.

När det kommer till assistenter har man dock, precis som i migrationsfrågan, valt att blunda när kostnaderna växt sig astronomiska. Man har låtsats som att man inte behövt ta några hänsyn till ekonomiska realiteter, och man har låtsas som att den närmast osannolika pengarullningen kunnat fortsätta utan att detta gått ut över annat som till exempel rättsväsende och sjukvård. De krassa avvägningar man på i stort sett alla andra områden tvingas till i en värld där resurserna är begränsade, har varit tabu att ens lyfta här.

På svenska myndigheter fantiserar man nu om att fusket skall stävjas med återbetalningskrav. Vem som helst med ens grundläggande erfarenhet av verkligheten förstår dock att de pengar som skattebetalarna med hot om våld tvingats skilja från, och som därmed gått rakt ned i bedragares fickor, aldrig kommer betalas tillbaka. Vad mer är, en stor del av de facto-bedrägerierna rör sig om utbetalningar som rent juridiskt är helt legala. För att ens ha en chans att komma till botten med problemen är det därför helt andra åtgärder som krävs.

Som tidigare påpekats är grundproblemet assistansersättningen som sådan. Om man nu ändå insisterar på att bortse från detta, borde det emellertid till och med för ett barn vara någonting fullständigt självklart att den som precis flyttat till Sverige från ett annat land inte tillhör den skara som kan räkna med denna ohemult dyra förmån. En sådan ordning inbjuder inte bara till bedrägerier och missbruk, den är framför allt direkt stötande.

Ett enkelt sätt att stävja den sortens missbruk är att begränsa dyra och icke-essentiella förmåner som assistansersättningen till medborgare. Om detta kombineras med att medborgarskap endast delas ut till självförsörjande, svenskkunniga och ostraffade individer, kommer potentialen till fusk minska drastiskt. Detta utan att tumma på den personliga integritet som ofta åberopas i sammanhanget.

Detta bör dessutom kombineras med att generellt förbjud att inom ramen för skattefinansierade assistansbolag vårda anhöriga till personer med ekonomiska intressen i företaget. Ett sådant upplägg innebär en uppenbar jävsituation, och då verksamheten när det kommer till kritan är en ytterst kostsam form av privatiserad myndighetsutövning är detta i sig en fullständigt orimlig ordning.

Dessa regeländringar vore tillsammans så både självklara och gynnsamma, att det krävs den inkompetens och dumhet svenska politiker ständigt visar prov på för att likt förbannat vägra genomdriva dem.

2018-01-12

Debatten om ålderstester är en dimridå

I samband med den så kallade "tvärvändningen" 2015 (det vill säga en återgång till en migrationspolitik som förvisso var såväl ohållbar som gravt ansvarslös, men ändå inte längre riktigt kunde mäta sig med det oförblommerade vansinne som hade rått tidigare under året) återaktualiserades frågan om ålderstester.

Stora mängder politiskt kapital hade emellertid investerats i kategoriska avståndstaganden från den handledsröntgenmetod som dessförinnan hade använts vid åldersbestämningar. Inte osannolikt var det av precis denna anledning som den välbeprövade handledsröntgenmetoden i samband med detta plötsligt och lustigt ersattes av en betydligt mer otestad metod baserad på knäledsröntgen.

Vad som tycks ha varit ett patetiskt försök från ett förljuget politiskt etablissemangs sida att rädda ansiktet, tycks därför nu vara på väg att att sluta i ännu ett migrationspolitiskt praktfiasko. Metoden är hårt kritiserad, journalistkåren vädrar blod och den politiska viljan riskerar att ännu en gång börja vackla.

Faktum är dock att frågan om åldersbedömningar i grund och botten är ett villospår. Tillförlitliga åldersbedömningar är på intet sätt nödvändiga för en rättssäker asylhantering. Låg ålder är inte ett giltigt asylskäl. Att ålder och ålderstester över huvud taget blivit centrala frågor beror på någonting helt annat.

Svenska politiker har nämligen, i sin oändliga vishet, bestämt att asylsökande under 18 år i hög omfattning skall beviljas asyl, även i de fall de saknar varje tillstymmelse till asylskäl. Detta har skapat gigantiska incitament till fusk, eller rättare sagt till bedrägerier. Ålderstester är med andra ord ett valhänt försök att minimera de skadliga effekterna av en ansvarslös politisk, snarare än ett försök att angripa problemet som sådant.

Ålderstester är inte nödvändiga för att Sverige skall kunna leva upp till några internationella konventioner. Om en åldersbedömning skulle utmynna i "felaktigt" resultat ("felaktigt" betyder i sammanhanget att någon bedöms vara äldre än vederbörande är, det motsatta förutsätts av någon anledning aldrig kunna inträffa) är det värsta som kan hända att en person utan giltiga asylskäl ej beviljas asyl.

Detta är ingen katastrof. Det vore ironiskt nog tvärtom ett resultat mer i linje med flyktingkonventioner och internationella åtaganden. Vad personer som däremot kan påvisa giltiga asylskäl beträffar, beviljas dessa asyl alldeles oavsett om de hunnit fylla 18 eller ej. Det är endast personer utan giltiga asylskäl som har anledning att frukta ålderstester.

Bakom debatten om ålderstester döljer sig således inte någon potentiell rättsskandal. Debatten om ålderstester är i själva verket en dimridå som tillåts ersätta en välbehövlig och betydligt mer relevant debatt om varför personer utan asylskäl i stor omfattning beviljas asyl.

Debatten om ålderstester fungerar i själva verket som ett sätt att avleda skattebetalarnas uppmärksamhet från det faktum att de skinnas på gigantiska belopp i vad som, när det kommer till kritan, är regelrätta bedrägerier. Detta är, sett ur makthavarnas perspektiv, ett synnerligen praktiskt upplägg.

2018-01-09

Lars Ohlys förlorade heder

Lars Ohly har en ganska färggrann historik av ett minst sagt något experimentellt förhållningssätt till sanningsbegreppet. Något överraskande finner jag dock inte bara hans egen version av de händelser som lett till att han nu lämnar Vänsterpartiet fullt trovärdig, utan känner mig dessutom tämligen säker på att denna är med sanningen överensstämmande.

I princip är det någonting positivt att Lars Ohly inte förnedrar sig genom att förbehållslöst pudla, utan tvärtom tar strid för sin heder. I dessa dagar av syltryggeri, servilitet och institutionaliserat självutplånande är det uppfriskande med någon som inte lägger sig platt, utan tvärtom till synes står upp för han tror på.

I denna bemärkelse är vad Ohly nu gör på många sätt föredömligt, och alla som genuint avskyr de åsikter den tidigare partiledaren står för bör akta sig för att slentrianmässigt gotta sig i dennes olycka. Om vad Ohly säger är sant, är vad som pågår en häxprocess där ingen går säker.

Problemet är bara att Ohly, hur man än vrider och vänder på saken, är en hycklare. Under sin tid som vänsterpartistisk toppolitiker var han själv i allra högsta grad delaktig i att piska upp de stämningar som nu tycks ha slagit tillbaka mot honom själv. Han har själv aktivt arbetat för att män i den situation han själv nu befinner sig i skall kastas åt vargarna, och att de kvinnor som anklagar dem inte skall ifrågasättas.

Lars Ohly har uppmuntrat alla att bete sig precis så som hans tidigare partikamrater nu beter sig mot honom. Lars Ohly har själv arbetat för att män som anklagas för vad han själv nu anklagas för skall sparkas från sina jobb, precis så som han nu själv riskerar. Lars Ohly har arbetat för att ge kvinnor som anklagar män för sexuella trakasserier precis det överläge som den kvinna som nu anklagar honom har. Lars Ohly har, kort sagt, grävt en grop åt andra, och därefter fallit själv däri.

Vad som gör det hela ännu mer frapperande är att samma Ohly som under sin tid som partiledare slentrianmässigt utmålade andra män som sexistiska svin, nu själv medger att han närmast på löpande band jagat kjoltyg så fort hans hustru inte varit närvarande. Därmed medger han indirekt också att hela hans politiska gärning varit en lögn.

Lars Ohly skördar nu vad han själv sått. Om Ohly i denna situation hade uppvisat en smula självkritik beträffande sin egen högst centrala roll när det kommer till att piska upp de ytterst hätska stämningar som nu slagit tillbaka mot honom själv, hade han säkerligen också kunnat växa i mångas ögon. Lars Ohly gör dock ingenting sådant, utan väljer tvärtom att smeta ut sina egna misstag på andra genom att beskriva dem som en följd av attityder som "vi män" behöver jobba med.

Därmed hycklade Lars Ohly inte bara under sin tid som vänsterpartistisk partiledare, han fortsätter dessutom att hyckla när han nu själv blivit offer för det monster han varit med om att skapa. Så länge inte Lars Ohly idkar någon som helst självkritik beträffande de draktänder han själv gått i bräschen för att så, förtjänar han därför inte heller någon större sympati.